Tryck här för större bild !

Syrien

Fredagen den åttonde augusti.

Så kör vi några hundra meter och stannar utanför en syrisk tullbyggnad till vänster. Vi öppnar bruna väskan för att vara beredda att visa fram passen och de andra handlingarna för tjänstemännen. Det står några andra bilar pakerade, bland annat en fransk, och några människor hänger omkring. Oss är det emellertid ingen som tar någon som helst hänsyn till.

När vi har suttit närmare tio minuter konstaterar vi att det är det ingen framtid i, så vi tar bruna väskan under armen och går med bestämda steg uppför den lilla trappan och in genom dörren. Det är en mindre kö därinne men den är snabbt avklarad. "Passports" säger mannen bakom disken och vi räcker honom våra pass. Han frågar om vi talar engelska på vilket vi levererar ett jakande svar. Han bläddrar febrilt i passen och frågar No visa ? och ser mycket förvånad ut, ja nästan bestört. Vi förklarar att så är fallet. Han säger ett obegripligt ord, förtydligar med No money ?, vi håller god min. Han tycker det räcker som bevis, konstaterar att min engelska är mycket dålig. Så börjar han stämpla lite korts och tvärs i passen, skriver våra namn i en stor liggare med arabiska bokstäver (baklänges). Det hela tar ungefär fem minuter, sedan räcker han oss passen och säger "finito".

Innan vi sätter oss i Blixten för att köra vidare pratar vi lite engelska med en fransman. Han kommer från Teheran säger han. Vi undrar om inte koleraepidemin härskar där. Nej, säger han det är inga problem där, koleran lär bara finnas i östra Iran. Vi konstaterar glatt att vi trots allt tycks kunna nå resans uppsatta mål.

När vi kör vidare är vi förvånade över att vi inte behövt använda tullhandlingen. Efter tjugo meter blir vi stoppade. "Tryptique" säger en man till oss. Vi undrar vad han menar och visar fram diverse papper. Han skakar på huvudet och säger att han kan ordna det åt oss. Då plötsligt går det upp ett ljus för mig. Jag tar fram tullhandlingen och mannen skiner upp. Vi följer med honom in till kontoret. Björn måste springa efter sitt pass och mannen tycker det låter lustigt om träskorna. Så får vi höra att allt är klart. Vi har några turkiska lira kvar så vi går in i en liten affär i närheten. Där köper vi en vinare, kex samt några konservburkar som är billiga men ser mystiska ut.

Det har just mörknat när vi lämnar gränsstationen. Vi är lättade över att det inte är några som har beklagat sig över vår avsaknad av fungerande ljuddämpare. Vägen är rätt ojämn, den slingrar sig upp och ner för skogklädda kullar. I början är det öde, men när det börjar bära neråt mer konstant ser man hus och mänskor vid vägkanten. Bilarna har arabiska siffror. En follabuss kör om oss. Den saknar motorlucka, antagligen för att förbättra kylningen.

Vi kommer ut på en slättmark. Några mil före staden Latakia kör vi några hundra meter till vänster på en grusväg och stannar utanför en stor träbyggnad som verkar obebodd. Det är bara en äng som skiljer oss från landsvägen, där bilar passerar förbi då och då. Militärbilarna susar förbi utan att ta hänsyn till oss.

Vi konstaterar bägge att vi inte är hungriga. Någon middag bryr vi oss således inte om att lags utan öppnar i stället kexpaketet vi köpt. Till det delar vi på halvannan styck vinare. Kexen var i mitt tycke en aning söta annars goda.

Björne får för sig att sätta på radion. Av gammal vana prövar han först att trycka in knappen för FM, det har vi förökt under hela resan men hittills misslyckats. Döm om vår förvåning när engelsk popmusik strömmar ut ur radion. Det visar sig vara Top Twenty som sänds från en station på Cypern. Vi tar fram bandspelaren, som vi för övrigt fått låna av Magnus, och börjar spela in. Vi tycker att vi har kommit någon vart nu på resan. Turkiet i all ära men det är i alla fall förknippat med Europa, Syrien därmot förefaller oändligt långt från Sverige. Vi sitter bara och njuter av musiken och vinet och blir lätt berusade (vi dricker på fastande mage). Småningom tar programmet slut och vi lyssnar i stället till frågesport på engelska. Skönt att förstå vad de säger till skillnad från alla turkiska program.

Lördagen den nionde augusti.

Trafiken är något livligare nu, dock långt ifrån störande. Vägen är jämnare och rakare. Det dröjer inte länge förrän vi rullar in i Latakia, som för övrigt är Syriens enda hamnstad av betydelse med omkring tjugo tusen people boende där. Det är mycket folk på gatorna i brokiga klädedräkter. Arabiska bokstäver lyser emot oss från alla håll och kanter. Bilarnas nummerplåtar är naturligtvis också arabiska men i liten stil nedanför står det också i europeiska siffror. Vi jämför och lyckas också efter en tid lära oss siffrorna, vi har en föraninga om att det kan behövas vid en eventuell prisdiskussion.

Vi lämnar snart Latakia bakom oss och kör söderut. Vägen går nu i närheten av havet. Vi märker att soppan börjar visa tecken på att sina så när vi kommer till en mack kör vi in där. På något sätt lyckas vi förklara att vi vill ha vanlig soppa och inte super. Bensinen kostade inte mer än 0,57 syriska pund per liter eller omkring 45 öre vilket underglänste Turkiets femtioöriga soppa.

Vi når inom kort gränsstationen och parkerar. Att sitta kvar tycks inte leda någon vart så vi går in i byggnaden och lyckas shart få våra pass och tullhandlingen stämplade.

Det är bara cirka tjugo meter till den libanesiska gränsstationen. Det verkar alldeles öde. Det sitter dock en man i en lucka en bit ifrån och vi går således fram till honom. Han säger att det kostar pengar för uppehållsvisa (på engelska) men att vi kan stanna hela två dygn plus tiden till midnatt på transitvisa, vilket vi beslutar oss för att ta. Han räcker över några formulär till oss som vi fyller i. Så stämplar han passen och för in oss i en liggare. Liksom i Syrien står det gratis i visumet. Seden får vi gå till en annan man som fixar tullhandlingen och därefter får vi ge oss iväg.

Libanon

Libanon är ju ett förhållandevis rikt land. Vägarna var knappast bättre än de syriska men i övrigt verkar det mera välsituerat. Elegantare butiker, svensk reklam "Volvo", "Trelleborg". Namnen står liksom i Syrien på arabiska men i många fall dessutom på engelska.

Den förta större stad vi kommer till är Tripoli. Det är en viktig utskeppningshamn för olja, något som vi dock inte märker mycket av. Vi får genast bekräftat att Libanon är ett bankland. överallt ser man stora eleganta bankkontor. Vi parkerar och en pojke kommer genast fram och vill tvätta fönstren åt oss. Vi säger till honom att först hjälpa oss växla. Bankkontoret är jättestort och mycket svalt och skönt på grund av luftkonditioneringen. Det är dock stängt så vi får inte växla trots att det sitter en massa mänskor därinne. Med pojkens hjälp hittar vi en affärsinnehavare som är villiga att växla. Sedan får han tvätta våra fönster.

Så är vi åter ute på landsvägen igen. Vägen går hela tiden alldeles i närheten av Medelhavet. Så småningom börjar vi känna en begynnande hunger och inleder således ett sökande efter lämplig restaurang. Snart ser vi ett hus vid vägkanten som ser lovande ut och utanför detsamma stannar vi därför. Det är bara två mänskor därinne i det lilla halvrisiga huset. Dessa verkar vara ägarna. Något lämpligt språk på vilket vi kan utbyta tankar existerar givetvis inte. Araberna visar oss på ett skåp med glasdörrar, i vilket dväljes mat, dock tycks allting vara kallt. Det ser inte särdeles lovande ut men till slut chansar vi på något som ser mystiskt ut.

Vi slår oss ner vid ett bord och väntar. Det är fin havsutsikt och man ser dyningarna brytas till skum mot stranden. En modig badande syns också till. Så kommer "maten" in med bärs till. Det är diverse små skålar med smått och (eventuellt) gott i. Det mesta går också att få ner med ett undantag. Detta är "huvudrätten" som är en sliskig gråaktig massa, rätt oljerik. Jag försöker med en två skedar men sedan är det absolut stopp. Björn får ner en aning mer. Araberna ser en aning besvikna ut. Var det månne deras nationalrätt ? Vi pröjsar strax därefter och ger oss i väg.

Det är relativt livlig trafik på vägen, som fortfarande är rätt smal. Libaneserna kör ganska vilt, vansinnesomkörningar hör inte direkt till ovanligheterna. Vi kör förbi några automatiska biltvättar, som ligger längs vägkanten. Då Blixten är rätt skitig kommer vi på att det kanske trots allt inte vore så dumt att få densamma tvättad. Sagt och gjort. Vi svänger över gatan och stannar framför tunneln. Det visar sig givetvis att Björne stannat på fel sida. Så det är bara att flytta Blixten. En av araberna kliver in bakom ratten och kör upp framhjulet på något slags transportband.

Så vrider han på en spak. Blixten rör sig en meter in i tunneln, blir spolad och stannar. Sedan är det tydligen slut på automatiken för araben börjar tvätta för hand. Efter tvätten tankar vi. Sedan vi betalat får vi för oss att kolla lufttrycket. Det tar en stund innan vi kommer underfund med lufttrycksmätaren.

Det finns rätt gott om poliser på vägarna. Kontroller hör också till bilden. När vi kommer fram till en av dessa och ser bilarna framför oss bli kontrollerade, tar vi fram våra internanionella körkort för att stolt förevisa dem. Det blir dock inget av med detta ty poliserna vinkar bara med en elegant gest förbi oss. Utlänningar får tydligen vara ifred. Efterhand blir landskapet vackrare. Bergen flyttar sig ända ut till stranden och vägen får slingra sig längs dess lodräta sluttningar och ibland igenom tunnlar. Avståndsskyltarna till Beirut kryper stadigt neråt.

Ungefär en mil innan denna Mellanösternmetropol breddas vägen plötsligt till motorväg. Motorväg och motorväg, det är i alla en fyrfilig väg med mittremsa. Planskilda korsningar utan vänstersvängar. Gott om viadukter över vägen. Däremot vimlar det av högersvängar till restauranger, bensinstationer och liknande. Man får vara beredd på att diverse fordon i tid och ibland i otid svänger ut i vänsterfilen.

Beirut

Beirut (88 kb)

Så äntligen rullar vi in i halvmiljonersstaden Beirut. Trafiken är rätt tät. Vi följer stora infarten ock kommer snart ut på strandavenyn. Där finns det massor av hotell uppblandade med några ambassader. Vi får för oss att leta reda på den svenska eftersom vi är rätt tidiga. Vi önskar nämligen skaffa oss information om en eventuell möjlighet att komma över till Alexandria i Egypten.

Vi svänger upp till vänster mot centrum. Någon ambassad lyckas vi inte hitta trots en viss iver i letandet. Vi beslutar då att istället försöka hitta en lämplig campingplats för natten. När vi passerade gränsen fick vi lite reklam om en 55 kilometer norr om stan. Den verkar dock vara en aning avlägsen. Vi kör strandavenyn söderut och kommer snart ut på landsbygden igen. Vi letar och letar men ännu efter en mil har vi inte hittat något lämpligt, varför kosan åter ställs norrut. När vi är tillbaka i Beirut håller solen just på att gå ned. Vi stannar och fotograferar bland annat med solglasögeonen framför objektivet. Vi tar en snutt med filmkameran ungefär var tjugonde sekund för att ge sken av en nedgående sol.

Vi kör in Blixten till centrum igen och parkerar på stora torget. Det verkar lite skumt där. Vi bestämmer oss för att vi vågar nog lämna bussen där under kvällen utan uppsikt men knappast under natten. Vi vandrar omkring i närheten och hittar inom kort ett hotell som verkar rätt lovande. Vi skall just bestämma oss för detta då jag frågar om vi kan parkera Blixten någonstans i närheten under natten. Det går tyvärr inte varför vi ångrar oss.

Medan vi funderar över situationen viker vi in på en restaurang och beställer in bärs. Efter en stund kommer den engelsktalande hovmästaren in med en matsedel. Då vi känner att vi är rätt hungriga och priserna inte är alltför avskräckande, beställer vi in något i högen. Det är förresten här vi först kommer på det användbara uttrycket "double v c" för toalett. Maten kommer in, och den smakar utsökt liksom salladen till. Lite kaffe efteråt glider också ner utan protester.

Efter en stunds kringvandrande kommer vi tillbaka till Blixten och konstaterar glatt att den inte är stulen. Vi sätter oss och vilar på en staty med fontän i närheten. Då dyker plötsligt en svartmuskig arab i fyrtioårsåldern upp. Han tilltalar oss på engelska och frågar vad vi har lust att företa oss. Han föreslår bland annat bio och strip tease. Efter att vi har avböjt hans erbjudan att bjussa oss på bio följer vi med honom till ett enligt honom trevligt ställe. Han börjar tämligen omgående leda in oss på skumma bakgator. Vi är lite oroliga för att bli rånade och vill inte följa med. Efter diverse rundsnack beslutar vi oss för att trots allt gå på bio. Slantsingling avgör att vi skall betala.

Filmen är engelsk med både arabisk och fransk text. Konstigt nog underlättar texten förståelsen med min dåliga franska. Det var en agentfilm av lägre kvalite som jag i alla fall lyckligtvis inte har sett förut. Efter filmen följer vi med araben till ett skumt ställe alldeles i närheten av stora torget. Vi beställer in bärs. Björn är tydligen lite orolig för han smakar inte på sin innan jag har tömt mitt glas utan att det har hänt någonting. Araben undrar om det är något speciellt vi vill ha uträttat. Vi frågar om han kan fixa över oss och Blixten till Afrika. Visst, säger han. När? Vi säger till honom att vi inte riktigt har bestämt oss än. Vi kanske ska till Teheran i alla fall trots allt. Vi börjar tro på att han bara vill vårt bästa trota att han säkert inte följer lagen till punkt och pricka.

När vi druckit några bärs ser vi några turister komma strosande längs gränderna. Vi konstaterar genast att de ser mycket nordiska ut. De tycker tydligen detsamma om oss för de stannar och slår sig ner hos oss. Det visar sig vara danskar. Två skäggklädda ynglingar något äldre än oss. De deltar i någon slags charterresa som stannar först en vecka i Istanbul och därefter en vecka i Beirut. Det visar sig vara enklast används engelskan som kommunikationsspråk, dock inte då vi diskuterar vår arabiske beledsagare. Denne pratar också med danskarna som dock inte verkar alltför intresserade. De stannar inte heller särskilt länge, dricker bara upp sin öl och går sedan sin väg.

Tiden går och så småningom blir det dags att bryta upp. Efter att en än gång avslagit arabens erbjudande om att köpa ett eller annat kilo narkotika tar vi farväl utan att bestämma om ytterligare möte. Då vi inte vill lämna Blixten någonstans för natten beslutar vi uppsöka ett styck campingplats. Kosan styrs alltså åter norrut. Någon lycka tycks vi dock i alla fall inte ha med oss. Till en början vill säga. Ty i mörkret lyckas vi inte upptäcka någon campingplatsliknande. Så småningom kommer vi in i orten Byblos, i vilken den vid gränsstationen reklamerade campingen skall ligga. Vi svänger av till vänser mot havet och följer en massa skyltar. Dessa leder oss till en liten helt igenbommad för natten campingplats utan närhet till havet. Vi bestämmer oss för att detta inte kan vara den stora moderna vid havet liggande som vi söker. Vi kör därför vidare men hittar strax en större campingplats som verkar vara den rätta. Vi parkerar Blixten utanför. Klockan har hunnit bli två.

Det är en hög mur runtomkring hela planten så att man inte kan se in. Dörrarna är stängda. Vi känne på handtaget. Det är inte låst så vi gläntar på dörren och kikar in. Det härskar en fullständig nattfrid härinne. Alldeles till höger om dörren ligger en man och sover i tältsäng. Dock inte så länge till ty vår ankomat tycks ha väckt honom. Han reser sig upp och stapplar fram till oss. Vi frågar om vi kan köra in och han öppnar dörrarna för oss. Med en trött röst säger han att vi ordnar alla formaliteter i morgon. Vi parkerar Blixten några tiotal meter därifrån, vill inte väcka upp alla andra med oväsendet från motorn.

Söndagen den tionde augusti.

De flesta verkar vara uppe på benen när vi vaknar. När man tittar ut ser man en rätt stor byggnad till höger. Där verkar finnas duschar, affär m.m. Här och var står bilar parkerade. Några tält skymtar bland träden. Vi äter lite frukost. Jag beslutar mig för att undersöka badmöjligheterna. En kort promenad för mig till en klippig strand. En brant stig leder ner till vattnet. Klipporna är rätt kantiga, någon inlandsis tycks inte ha farit förbi. Det är ett tiotal badande där. Enda sättet att komma i är att dykal men det är djupt i vattnet och dykhöjderna varierar mellan noll och cirka fem meters höjd. Efter viss tvekan seglar jag i en elegant båge ner i vattnet från den enorma höjden av ungefär två decimeter. Det är varmt, för varmt för att erbjuda någon egentlig svalka. Här och var finns dock smärre partiklar med härligt kyligt vatten. Lite dyningar rör om lite lagom på ytan. Jag simmar omkring rätt länge. Att ta sig upp ur vattnet erbjuder vissa problem för klumpiga nybörjare då det är rätt strömt vid de vassa klipporna. Med ett ryck svingar jag mig upp.

När jag kommer tillbaka har Björn också stigit upp. Vi tar med oss passen och går över till huvudbyggnaden för att ordna formaliteterna. Receptionen visar sig vara identisk med affären, i vilken det verkar finnas diverse smått och gott. Vi inhandlar också lite, bland annat vin. Sedan ber vi dem fylla gasolflaskorna åt oss, det ska gå enligt förhandsreklamen. De tittar lite konfunderat på flaskorna, har tydligen inte sett dem tidigare. Hursomhelst tar de emot dem och lovar att försöka. Sedan badar vi.

Innan lunchen prövar vi på duscharna. Vinet glider fint ner till maten. Vi skriver kort hem, flyttar Blixten till en skuggigare plats och slöar annars i värmen. Vi får in den engelska radiostationen här också. De säger att det är trettio grader varmt men lovar eventuellt åska och regn i Libanon.

Så beslutar vi oss för att gå och bada. På vägen passerar vi två stora fina tyska mercor med två små löjligt ynkliga tält bredvid. Man håller medelst cementering på att färdigställa en gångstig för att underlätta passagen nerför de vassa och branta klipporna. Vi stannar på den översta klippavsatsen med fem meters fritt fall ner till det djupa vattnet. Vi har sett en av turisterna dyka härifrån. Vi sätter oss vid kanten och tittar ner. Det verkar avskräckande högt. Den dykande turisten slår sig ner bredvid oss och frågar på engelska om vi tänker hoppa i. Kanske det säger vi och undrar om djupet kan anses vara tillfredsställande. Visst försäkrar han. Vi reser oss upp. Good-bye säger jag i det att mina fötter lämnar den skyddade klippavsatsen. Efter en sekund (om luftmotståndet kan försummas, vilket det inte kan, och om vår uppskattning om höjden är riktig, vilket den väl inte är) skär dessa vackra skapelser vattenytan. Björn och fransmannen (= dykaren) kommer strax efter. Efter en kortare simtur i det underbara vattnet klättrar vi ånyo upp till avsatsen.

Jag hoppar i det varma vattnet

Vi slår oss ner och samtalar lite. Fransmannen frågar om våra resplaner. Vi informerar honom om att vi tänkt oss till Teherna. Jaså, säger han, varför inte längre. För tio år sedan åkte jag bil till Bangkok. Man får inte köra genom Burma så jag tog båt från sydöstra Indien. Vi pratar om lite ditt och datt. Fler turister har under tiden strömmat till. Det visar sig vara fransmän och belgare. Det blir strömhopp ner i vattnet. Fast några dyker, bland andra Björne. Dennes hopp ner i vattnet åses för övrigt inte utan munterhet. Han hoppar nämligen i med armar och ben spretande åt alla möjliga (och några omöjliga) håll och kanter men just innan han når ytan rätar han på sig.

Solen håller i sig, men uppe bland bergen (Libanesiska alperna) ser himlen mycket mörk ut. Så småningom vandrar vi tillbaka till Blixten. Då träffar vi på ägaren till campingplatsen, en trevlig gammal engelsktalande man. Denne hälsar oss välkomna och frågar hur länge vi har tänkt att stanna. Vi beklagar att vi bara har transitvisum så att vi är tvungna att fara i morgon från denna underbara plats. ägaren visar oss en gästbok där alla skrivit lite i på sitt eget språk. En svensk finns bland dessa. Han tyckes ha haft mycket krångel med visum vid den syriska gränsen.

Så äter vi middag i skymningen. Vi beslutar oss för att i morgon uppsöka den svenska ambassaden i Beirut för att där undersöka eventuell möjlighet i att ta sig till Egyptian.

Måndagen den elfte augusti.

Måndagen den elfte. Under morgonmålet knackar det på dörren. Ägaren till campingen förklarar att det tyvärr inte gick att fylla våra gasolflaskor. Men om vi lämnar dem här och kommer tillbaka efter resans vändpunkt så kan han nog fixa dem. Vi tackar nej, säger att vi antagligen inte kommer att ta samma väg tillbaka.

Så vandrar vi ner för att ta ett morgondopp. Vi har diverse kameror med för att föreviga badplatsen. Det är knappt några andra turister här så tidigt på morgonen. Efter en stund dyker Björn och jag filmar. Det här duger inte tänker jag, måste dyka också för att visa att jag är lika modig. Sagt och gjort. Fast jag tvingas att göra om det då det uppdagas att Björn inte är med med kameran första gången.

Så gör vi oss i ordning för att lämna denna i vårt tycke så underbara plats. Visserligen har vi övervägt att eventuellt söka förlänga visana, men det hela verkar krångligt och hur som helst har vi en lång resa framför oss än, vi har nämligen bestämt att göra Teheran. Vi går till receptionen och pröjsar. ägaren dyker upp och vi berättar för honom hur synd det egentligen är att ge sig iväg så här hastigt, han håller med oss. Vi skriver lite i gästboken på vårt modersmål, bland annat att detta var den bästa campingplatsen av de två vi hittills besökt.

så kör vi den vackra kustvägen de trettiofem kilometrarna till Beirut. Under tiden tankar vi (dock inte samtidigt som vi kör om det nu var någon idiot som trodde det). Soppan kostar hela sextio öre per liter. Vi glider åter ut på strandavenyn och förvånas än en gång över det rena vattnet, över den totala avsaknaden av hamnanläggningar i staden. I fantasin hade ju Beirut utmålats som den sjudande Mellanöstermetropolen med de stora skinande bankkontoren och den enorma internationellt präglade hamnen. Nåväl, det övriga stämde ju. Några badade på badplatserna nedanför gatan, av vilka en del säkerligen tillhörde något av de många lyxhotellen här belägna.

Vi har nu fått exakt angivelse var den svenska ambassaden är belägen. Dvs. exakt och exakt, här i Beirut tycks inte gatunumreringen ha slagit igenom än. I stället har varje kvarter fått sitt eget namn och det vi skulle genomsöka var rätt stort. Vi letade och letade men även denna gång förgäves, och konstaterande dom vet förstås ingenting här heller, gav upp. Efter något letande fann vi den stora huvudleden till Damaskus. Tio mils bilfärd återstod.

Den stora fyrfiliga vägen börjar snart klättra uppåt i jämn stigning. Det är precis lagom brant för att vi skall kunna använda trean. Det är libanesiska alperna som ligger i vägen denna gång. Det är en aning molningt. Efter en stunds körning svänger vi av till vänster och tankar. Medan vi väntar dyker två personer, synbarligen far och dotter, upp sjungande spelande för oss två, tydligtvis antagandes täta på grund av turiststämpeln. De får också en slant för sin insats. De försöker säga något vi inte förstår. Vill de kanske lifta mot underhållning ? Hursomhelst ser de oss ge sig iväg stående på gatan.

Det börjar bli disigt omkring oss, ungefär som om det vore dimma. Vi genomskådar dock att vi kommit in bland molnen. Efter en stund kör vi i solsken medan landskapat nedanför oss ser alldeles disigt ut. Till vår förvåning kör vi förbi några linbanor. Går det verkligen att åka skidor så här långt söderut ? Vi passerar passet som ligger ettusensexhundra meter över havet. Så bär det nerför igen, vi passerar igenom de tunna molnen. Snart når vi gränsstationen.

Det är lite trängsel som vanligt vid stationen och köigt. Men vi börjar få in vanan vid arabiska dylika och har snart klarat av formaliteterna. Vägen fortsätter sedan och försvinner i en krök. Vi märker förvånade att någon syrisk avdelning inte syns till. Vi letar lite förgäves men när ingen vill se några fler speciella papper av oss forsätter vi tänkande att den dyker kanske upp någon gång.

Efter en stunds körning stannnar vi och filmar en skylt. På densamma står nämligen till vänster Beirut och till höger Damaskus. Det dröjer inte länge förrän vi parkerar vid den syriska gränsstationen. Efter en stunds köande får vi papperna stämplade. Det första visat vi fick i Syrien är ännu giltigt, så det har vi inga problem med. En summarisk koll i Blixten och det hela är klart. Då dyker en arab upp, tydligtvis en syrier, och undrar på engelska om han inte möjligen kunde få lift till Damskus. Jo, det kan man väl tänka sig. Han frågar då om hans två fliokvänner också får följa med. Jodå. En nick från syriern när vi passerar det sista hindret för infärd i Syrien, en vakt tycks förenkla formaliterna här något.

Syrien

Det bär nerför något och är tämligen rak så det går undan värre. Med mig vid ratten passerar Blixten några slöa personbilar som bara håller en sjuttio åttio kilometer i timmen. När vi närmar oss Damaskus blir vägen alldeles spikrak. En bil kör om oss under ivrigt tutande. Den har FN-plåtar, antagligen är det svenskar i densamma. Så har vi kört de fyra milen till den syriska huvudstaden. I utkanten ber araben oss att stanna. Han vill bjuda på mat i den restaurang utanför vilken vi har stannat, något som tacksamt accepteras av våra hungrande magar.

Vi går uppför en liten trappa och stiger in i den arabiska atmosfären. Det är en uterestaurang med härligt grönskande växter som skydd mot den säkerligen heta solen. Det är rätt mycket folk där, men vi lyckas få en plats nära springbrunnen. Zehur, som vår vän visar sig heta, frågar om vi vill ha europeiskt öl eller orientaliskt. Vi föredrar givetvis det senare. Det smakar utsökt gott, vilket vi berättar till vår värds förnöjelse. Så kommer maten in, kyckling gott tillrädd. När vi ätit upp visar det sig finnas en kvar, vilken Zehur vill att Björna och jag skall dela. Det gör vi också liksom alla goda grönskaker som också blivit över.

En behaglig dåsighet inträder. Vi pratar lite. Zehurs engelska visar sig vara i tämligen eländig kondition, det är precis så att man kan föra konversation. Flickorna säger i princip ingenting. Vi får veta att Damaskus är en mycket trevlig stad, och vi är benägna att hålla med med hänsyn taget till de passerade intrycken. Zehur betalar. Vi är inte riktigt säkra om vi sett rätt på rätt på notan, den är givetvis på arabiska, men har vi gjort det, så var det mycket billigt.

Så kör vi vidare in I centrum. Vi blir anvisade att stanna utanför en stor moské, om vilken vi får höra att den är mycket känd. Det börjar just skymma så det är precis att ljuset räcker till för fotografering. Så vill jag plåta oss alla fem, försöker därför ställa kameran på något lämpligt jämnt undelag. En inföding dyker då upp och erbjuder sig att hålla kameran och trycka av. Det får han också göra. Sedan frågar han "svenskar"?, jag förklarar för honom på engelska att så är fallet och undrar hur han kan gissa sig till det. Han förklarar att han varit i Svedala och erbjuder sig sedan att fungera som vår guide i denna stad. Vi tackar dock nej, förklarar att vi redan har tre guider.

Det har blivit mörkt nu och Björn kör. Flickorna vill att jag skall sitta där bak tillsammans med dem. Vi pratar lite, deras engelska är verkligen miserabel. Det framkommer att de vill bli fotograferade tillsammans med mig, det kan dom väl få bli, tycker jag och tar en tre kort med blixten. Därefter vill de bli plåtade tillsammans med Björne så vi byter plats och jag märker efter en stunds körning en fotoblixt bakom mig.

Robert och två syriska flickor

Björn med samma flickor

Efter en stunds körning på smala smågator är det dags att stanna. Flickorna stiger ur. Så fortsätter vi att köra omkring lite i vad som tydligtvis är centrum. Det är rätt mörkt ute men givetvis mycket folk överallt. Zehur förklarar att det rör sig om mycket kända kvarter. Sedan dirigerar han oss ut i andra delar av staden och vi passerar otaliga rondeller. Så stannar vi så småningom utanför ett hus och kliver ur.

Det är tydligen här som vår guide bor. Vi går uppför några trappor och in genom en dörr. Vi lotsas in i ett rum, ber ombedda att slå oss ner. Zehur försvinner på ett tag men återkommer snart med en bricka. Vi konstaterar att det är lagom temperatur i rummet, blir mycket förvånade när vi ser en termometer på väggen som visar på trettio grader. Zehur förklarar att han jobbar på tullen i Damaskus, vi säger att vi studerar matematik. Vi blir förevisade ett engelaktarabiskt lexikon, vår värd studerar nämligen matematik. Man börjar komma underfund med hans sätt att använda det engelska språket. Säger han "yes", "yes" betyder det att han ingenting förstår så det är bara att ta om allting igen.

Efter Zehurs anvisningar går vi så ner och sätter oss i Blixten igen. Han säger att han vill köra. Vi är lite tvekaamma. Men efter att han påpekat att dels jobbar vid tullen, dels faktiskt innehar körkort får han vårt medgivande. Vi blir dock inte speciellt imponerade av vår första kontakt med argbisk körkonst. Zehur tar plats längst till vänster på framsätet och lutar vänstra axeln bekvämt mot framdörren. Han kommer således att hålla ratten snett till höger framför sig. Men det där med att växla tyckte han tydligen inte om, han använde till exempel trean mellan femton och åttio kilometer i timmen.

Så småningom stannar han Blixten. Vi kliver ur och låser. Sedan dirigeras vi in i hus som förefalle vara någon slags nöjeslokal. Zehur hälsar på diverse mänskor och slår sig snart ner vi ett runt bord med fyra andra syrier. En kortlek trollas ögonblickligen fram och ett kortspel begynner. Björn och jag ser på ett slag. Spelet verkar inte alltför intelligenskrävande, men man märker givetvis ingen ansats av någon att vilja lära oss så att vi kan få delta. Det ör tydligen meningen att vi skall roa oss på egen hand. Ett schackspel hittar vi och tar några partier. Så värst mycket annat att göra finns inte. Kaffe blir vi dock bjudna på under kvällens lopp. Det är våran älskvärda värd som pröjsar. Tiden lider så sakteliga och slutligen reser han sig upp och förklarar att det är dags att ge sig av.

Blixten blir än en gång misshandlad på hemfärden. När vi stannar utanför Zehurs hem frågar han om vi inte skall stanna här för natten, vi samtycker (det vore svårt att göra någonting annat). Vi undrar var vi skall ställa bussen för natten, den blir väl inte stulen? Visst inte, kör bara upp den här på trottoaren så står den säkert. Efter att ha låst Blixten på trottoaren följer vi med Zehur upp och bär filtar och madrasser till friluftstaket där vi kryper in i ett hörn. Lite svalt, vi borda kanske ha tagit upp sovsäckarna. Fast så här långt söderut borde man ju inte riskera att frysa.

Damaskus och Zehurs våning

Tisdagen den tolfte augusti.

Vi vaknar rätt tidigt på morgonen i de tunna filtarna. Det är iskallt och vi frysar. Medan vi ligger och försöker få upp värmen så mycket som möjligt öppnas dörren och Zehur dyker upp. Han har med sig en liten bricka. Vi blir bjudan på en kopp kaffe var utan socker och tilltugg, speciellt gott tycker jag inte att det är men man måste ju få någonting i sig, men Björn trivs bättre fast han beklagar sockerbristen. Efter en stund försvinner värden igen.

Under tiden har solen börjat stiga över horisonten och efterhand blir en liten bit av takterassen belyst. Björn flyttar dit, förklarar att det är skönt i värmen så jag flyttar efter. Det är riktigt behagligt, man fryser inte alla längre. När vi legat en så där en kvart och njutit i solvärmen öppnas dörren ånyo och Zehur dyker upp med en stor fylld bricka.

På brickan fanns te, bröd, smör, marmelad och diverse andra konstigheter. Bland annat känner jag igen det mystiska oätliga från Libanon. Teet smakar underbart. Brödet är färskt och marmeladen smakar som bästa svenska tänkbara. Osten är inte dum den heller. Efter något ätande under Zehurs ivriga frågor om vi inte ska pröva några av de syriska läckerheterna prövar jag en liten gulvit rund klump. Det blir en mindre chockverkan. Klumpen visar sig bestå av någon slags ogräddad deg som verkligen inte är vad man drömmer om så här dags. Björn vågar överhuvudtaget inte pröva något obekant (fegis !).

Så har vi ätit upp och är belåtna. Zehur säger att han skall visa oss sitt jobb. Björn kör nu. Det börjar bli riktigt varmt. Efter en stund parkerar vi utanför en stor tullbyggnad och går in. Det är en stor tegelbyggnad. Vi kommer först in i en lång korridor med massa rum vid sidan. Zehur visar oss omkring. I ett rum är det tydligen meningen att man ska kunna fika eller dricka läsk eller dylikt. Massa mänskor springer omkring överallt. Mitt i byggnaden finns ett stort rum med ännu fler jäktade mänskor. Zehur själv verkar inte vara särdeles betyde1sefull i det här sammanhanget, det märker man dels på hans underdåniga sätt gentemot vissa chefer, dels på den anspråklösa placeringen av hans hälft av skrivbordet, den andra upptogs av annan person. Detta stod nämligen i en slags avbalkning och inte i ett eget rum. Diverse köande mänskor. Zehur börjar arbeta och vi lämnas åt vårt öde.

Vi strövar omkring lite, fikar men har i det hela tämligen långtråkigt och undrar hur länge Zehur har tänkt att det här ska fortsätta. Några gånger tar denne oss med ut till en annan byggnad. Det börjar bli hett ute nu och man önskar att man åter var inne i den stora byggnaden. Björn och jag funderar på att ge oss i väg och försöker därför säga adjö till vår guide men detta visar sig givetvis vara ett ogenomförbart projekt. äntaligen, när klockan är ett, är han klar och vi går ut till bilen.

En våg av hetta slår emot oss när vi kommer ut på trappan. Nåväl vi stiger in i bussen som är varmare. Jag slår mig ner bakom ratten och lägger händerna på densamma. Det skulle jag dock aldrig ha gjort. Ratten är nämligen brännhet. Nåväl, efter en stunds körning har den svalnat lite. Björn sitter därbak med soltaket tillbakaskjutet för att fota lite. Han förklarar att det är lite marigt att fota på grund av att man inte kan ha huvet i solen mer än korta stunder.

Zehur dirigerar färden norrut. Vid ett ställe stannar vi till och köper en stor melon. Jag kör vidare i den relativt täta trafiken. Bebyggelsen börjar glesna oroväckande. På Björns inrådan frågar jag hur långt vi skall åka. Ungefär en halvtimme, blir svaret. Detta sätter ett allvarligt streck i våra räkningar. Vi minns bara alltför väl gårkvällen. Efter att relativt oskadd ha lyckats klara mig igentm strömmen av "yes yes" lyckat jag få vår självpåtagne ledare att inse att vi inte har tid till sådana eskapader.

Han säger dock på min förfrågan att det finns ett annat ställe i närheten. Så jag vänder bilen och kör en bit tillbaka. Efter en stund svänger jag till höger och vill parkera på en sandfläck vid en liten å bland några hus. Det är tyvärr i solskenet. Vi kliver ur. Då hörs arga röster och Zehur förklarar att det inte är tillåtet att stå här. På hans förslag styr vi då ut på den lilla skrangliga bron över ån. Lyckligtvis håller den. Vi parkerar på ett svalt ställe under några träd. Vi tar med oss melonen.

På restaurang med Zehur (87 kb)

Det är åter en uterestaurang vi kommit till. Borden står inklämda mellan vegetationen som skydd mot solen. Vi lotsas fram till ett bord. Zehur säger en massa obegripligt till den arabiske kyparen. Vi väntar en stund, så kommer denne in med en stor bricka. Vi hugger genast in. Maten består av en massa småtallrikar med diverse grejs på, mest grönsaker. Vi dricker det goda orientaliska ölet till, tre stora flaskor går åt. Det smakar utmärkt. En kattunge dyker upp, Zehur matar den med resterna.

Faten börjar efterhand tömmas. Vi plockar fram kamerorna och plåtar lite, bland annat med hjälp av självutlösaren. Zehur ber att få ta en bild av oss, något som han också får. Det är dags att hugga in på melonen, som kyparen har skalat. Den är god och saftig. Vi dåsar till lite och småpratar.

På den den ström (aldrig sinande) av ivriga frågaor som kommer från vår arabiske värd, svarar vi att vi från Damaskus tänkt oss ta oss över till Bagdad. (Redan i geografin i skolan fick vi lära oss att det gick en väg från Damaskus till Bagdad.) Zehur omtalar då att vi först måste åka till Jordanin. Vägen härifrån är nämligen mycket dålig, bara för kameler egentligen. På vår karta verkar också vägen över Jordanien vara bättre så vi beslutar oss för att ta den. (Konstiga geografiböcker man haft i skolan som nämner fel väg. Skrämmande, hur har de egentligen tänkt att man skall kunna använda dem som orienteringshjälpmedel

i Mellersta östern.) Vi utbyter adresser, vi lovar att skicka ner korten som vi tagit, men nämner att det kommer att dröja några månader innan korten möjligen kan tänkas anlända.

Så är det dags att bryta upp. Björn kör. Det dröjer inte länge förrän vi åter är inne i centrum. Där släpper vi av Zehur, han vill inte bli körd hem, säger han. Snart lämnar vi Damaskus bakom oss på den asfalterade landsvägen söderut mot Jordanien, bägge konstaterande att det varit en trevlig stad och en lyckad vistelse men också att det är skönt att vara på väg igen.

Det är ett öde stäpplandskap som vägen sträcker sig igenom. Inte särskilt mycket trafik. Efter tio mils enahanda körning når vi gränsstationen. Det är lätt avklarat att ta sig igenom den syriska tullen. åter befinner vi oss i internationellt område.

Jordanien

Det är emellertid inte särdelses långt till den jordanska utposten. Det står en mängd (11-mängd-18) bilar parkerade utanför i en lång rad på vägen. Vi parkerar efter en folkvagn tolvhundra med tyska plåtar. Så tar vi bruna väskan under armen och promenerar fram till huset. Det är en kö på en fem sex personer framför oss. Vi blir emellertid anvisade att fylla i formulär, något som vi också gör. Jag blir tvungen att hjälpa tyskarna lite, de tycks inte förstå det engelska språket, vilket för turister från Europa tycks vara allenarådande här. Efter en stund har vi också avverkat kön. Mannen bakom disken, han är förresten vindögd, begär en och en halv jordanska dinarer av oss var ( ungefär tjugoen spänn). När han inte får något, anvisar han oss ett växlingsställe i närheten.

Växlingsstället visr sig endast bestå av en meter lång disk ute i det fria bakom stationshuset. Vi tar fram några dollar för att växla, kommer sedan på att vi också har svenska pengar kvar som kan vara bra att bli av med. Växelmannen föreslår ett hutlöst lågt pris för tian ( är han en smart affärsman eller mot förmodan gissar han ? ) vi nekar. Då höjer han till det tredubbla, vi accepterar, fast senare kommer vi på att det var för lågt i alla fall. Nåväl det var bara en tia vi växlade.

Så kommer vi tillbaka till den vindögde mannen. Tyskarna är åter före oss, de vill ha uppehållsvisa för femton dagar, något som de får varefter de blir inskrivna i en liggare. Efter att ha betalt de hutlösa priserna för visana, får vi också dessa och kan ge oss iväg. Vi blir emellertid inte inskrivna någonstans.

Vi kliver in i Blixten och rullar förbi gränsstationen. De flesta bilarna är fortfarande kvar. Jag kör tätt efter tyskarna. Omkring hundra meter längre fram är ett vägskäl med en stor korsande väg. Att det inte existerar några skyltar är väl onödigt att påpeka. I vår karta står det utsatt en korsande väg som vi skall ta till vänster till Bagdad. Den skall emellertid låta vänta sig några mil in i landet och man kan väl förvänta sig några skyltar. Så jag kör förbi vägskälet och passerar snart tyskarna som stannat sv någon anledning.

Landskapet är lika enahanda som i Syrien. öde stäpplandskap. Vägen är bättre däremot. Det mörknar efter hand. Vi kör några mil men ser inte till någon korsande väg. Vi skulle tydligen ha svängt till vänster med en gång. Konstig karta. När vi kommer in i staden Barash bekräftas våra misstankar i det att vi ser en skylt där det står att det är fem mil till Amman. En kortare diskussion, eftersom Björn verkar negativ struntar vi i den jordanska huvudstaden. Då vi inte ser till några skyltar om en väg till vänster och inte heller har några illusioner kvar att hitta en sådan, då vägen vi nu tänker ta endast är en tredje klassens sådan, beslutar vi oss att pröva en tämligenstorutseendevägtillvänstergåendeuppförsbacke. Backen visar sig tämligen enveter,vägen smalnar lite för att ta slut längre upp på en kulle.

Det hörs barnskrik i mörkret när vi stannat lite villrådiga. En massa småttingar strömmar till. Vi kör då sakta framåt för att hitta en lämplig väg bland gränderna. En äldre man dyker upp i vimlet. Vi frågar om vägen till Bagdad. Han anvisar oss en väg, och tillägger att vi ska svänga till vänster efter utfarten från staden.

Vi följer hans råd. Mycket riktigt kommer vi till ett vägskäl och tar in på denenligtkartantredjeklassensvägen. Det visar sig vara en utmärkt första klassens väg (för Asien) om än något smal. Jag kör på en stund i det öde landskapet med enstaka möten med bilar. Blötsligt slocknar helljuset. Instinktivt bromsar jag hastigt, då tänds ljuset igen och jag släpper bromsen. Detta upprepas. Jag tycker då att det verkar lämpligt att göra halt. Vi konstaterar emellertid att halvljuset fungerar i alla lägen så vi beslutar att fortsätta ytterligare en stund.

Så småningom glider vi ut på en större väg. Snart kör vi in i en stad som på grund av den sena timmen förefaller tämligen öde. Vi irrar givetvis en liten stund. Så hittar vi en avtagsväg till höger. Bagdad står det på skylten och vi svänger. Staden försvinner snart bakom oss. Inga städer förrän i Irak.

Vi har åttiosju mils körning genom öknen framför oss.

[del 3]