Roberts oediterade resedagbok från Indien 2008

Onsdag den 6 februari: Bangkoks flygplats->Kolkata

         Det var +30° när vi landade i Bangkok! Vilken härlig känsla, när jag var för varm i terminalen.
         Lång väntan i Kolkata. Ghislaine mådde inte så bra. Men hon hade inte ätit på två dagar (knappt), så vi försökte med lite Vegetarian Wrappers.

INDIEN भारत

         Thai Air’s flygplan var inte fullt lika fina som Cathay Pacifics, men servicen var mycket bättre - en av de bästa jag varit med om. Lätt komma igenom tullen, växla pengar (300€) - men kursen var något lägre än jag väntat - och komma på "pre-paid" taxi in till Kolkata. Någon vi träffat för några dagar sedan hade pratat om avsaknaden av infrastruktur i Indien. Och det var än mer uppenbart nu än någonsin. In till 14-miljoner-staden cirklade sig taxin fram på småvägar i förfallna kvarter. I Kina finns det massor av motorvägar, t ex från flygplatsen in till Guilin, som bara är en tiondel så stor.

Kolkata कोल्काट

         Taxin hittade inte - ville inte hitta? - surprise, surprise - men ½3 på morgonen fanns vi i alla på ett dyrt hotell - jämfört med standarden mycket dyrt.

Torsdag den 7 februari: Kolkata

         Sov mycket dåligt under natten - det kändes som inte alls, men lite måste jag ha slumrat in. Skulle jag finna Indien helt förändrat; skulle detta bli en sista resa i besvikelse?
         Ghislaine fortfarande inte bra, så gav mig iväg ensam för att köpa tågbiljetter. Så fort jag kom ut på gatan, försvann all oro för detta otroliga land. Jag gick en gata på måfå med allt dess brusande liv av alla upptänkliga typer av köpenskap, umgänge, hand-dragna rickshor, autorickshor, taxi, bussar, spårvagnar lite längre bort - och genast kom flera hjälpsamma män, som pratade bra engelska. En följde mig i 5 minuter och väntade till en buss kom, sa till chauförren att jag skulle av vid Central Booking Office. Lättare kunde det inte bli.
         Jag fick vänta till 10 - en halvtimme - tills det öppnade. Samspråkade med två unga fransmän i Indien för första gången. Efter lite strul fick jag biljetterna - med ett extra tillägg på 150 rupees per person.
         Vi gick sedan över till ett annat hotell, som var mycket bättre men under halva priset. Och bättre placerat. Ghislaine var inte märkbart bättre, där en stilig pharmaceptiker gav henne tre tabletter - amoxycyllin bland annat. Hon blev märkbart bättre efter att hon påbörjade kuren - men jag är inte helt säker, om det berodde på medicinen eller den stilige mannen!
         Lite senare vandrade vi ut på sta’n för att kolla internet, låta en man som satt på en liten pall på gatan göra ett helt utsökt jobb att klippa min lurviga kalufs, låta en annan klara av konststycket att reparera Ghislaines sönderfallande skor, dricka chai på en liten restaurang samt i allmänhet låta kroppen insupa och vänja sig vid alla dofter, ljud, ljus, matvaror, gatuvanor, sprakande färger och allt annat som gör Indien till Indien.

Fredag den 8 februari: Kolkata->(på tåget)

         Sov mycket bättre under natten. Vi packade alla kläder vi skulle sända till Ghislaines systerson med familj i New Delhi och jag knallade bort till postkontoret. En ny halvtimmes väntan tills det öppnade klockan 10, och sedan ytterligar en halvtimme medan de räknade ut vikt, 6,5 kilo, och avgift, sytt ihop paketet och adresserat det. De förklarade, att det skulle vara mycket billigare med ett 6 kg paket och genom att avlägsna 2 strumpor klarades det magiska av! Sedan bjöd postmästaren på te efteråt. Som affärsman skulle man kanske gnugga tänderna, men det är jag nu inte men älskar Indien och sådana här tillfällen!
         ½2 tog vi taxi till Howra som sjöd av liv. Gick ner till kajen vid Hoogli River och tittade på all aktivitet med båttrafik. Kom ombord på 4-tåget till Guwahati med ett antal tusen andra (12 vagnar * 96 per vagn = 1152 bara i Second Class Sleeper). Bland oss satt en äldre man med 3 barn (25-30 år) och 3 tjejer (de studerade Business Management och hade just varit på besök i ett foretag i Calcutta). Plus ett växande antal av deras kompisar på samma utflykt. Efter ett tag satt 8 tjejer med oss. Först pratade de bara, men började sjunga lite senare.
         Någon ställde sig upp och började dansa. Då tillströmmande killarna och började också sjunga (en del bättre än tjejerna) och klappa takten. I karaoki-stil höjdes stämningen och 3 tjejer stod upp och dansade påhejade av kanske 15 killar, en del sittande högst upp. Stämningen var hög och vi njöt i fulla drag.
         Under tiden hade tåget passerat förbi grönskande potatisåkrar och slående vackra risfält.

Lördag den 9 februari: (på tåget)->Guwahati->Kaziranga

         Sov bra till klockan 3. Då hade tåget stannat och tjejen som sov tvärs över från mig började högljutt diskutera med sina kamrater. Först ingick det i mina drömmar, men hon lyckades väcka mig. Ungefär samtidigt började alla försäljare strömma förbi - inte bara chai och mat, men också kameror och musikinstrument och mycket annat. En aning svalt under natten.
         Anlände Guwahati 45 minuter försent. Leif fanns på plattformen och mötte oss. Han hade anlänt 1 timme före oss - ett visserligen planerat, men trots allt otroligt möte i en kontinent långt hemifrån! Andra gången vi lyckades arrangera ett möte så här - första gången var i Nepal 1976, men då fanns ingen e-post eller andra möjligheter till kommunikation.
         Vi drack välkomst-chai tillsammans och hann också med lunch innan bussen till Kaziranga avgick ½2. Inte långt från Guwahati var det mycket vackert på gränsen till Meghalaya, där branta kullar tornande upp sig och bussen stönade för att komma uppför backarna. Sedan blev det platt igen.

Kaziranga

         Vi ankom inte förrän kvart i 8 i beckmörker. Inga tecken på att här låg Indiens mest kända nationalpark (?). Men en man sa till oss att gå igenom en grind och fortsätta en kilometer, så skulle vi komma till ett hotell. Så vi knallade dit. Där lyckades vi ordna med elefantritt morgonen därpå och få hotell. Detta visade sig bli "dormitory" - visserligen ingen annan i vårt rum, men det var lägre standard än vi önskat. Åt sedan middag på hotellet: thali som var den första dåliga maten vi fått i Indien under den här redan.

Söndag den 10 februari: Kaziranga

         ½6 ringde klockan och 10 i 6 stapplade vi ut i det ljusnande mörkret. Jeepen väntade redan. Vi fick en kopp chai - ljuvligt - under väntan på att grindarna till parken skulle öppnas. Vid 7 var vi alla 3 ombord på en elefant i ett följe av ca 8 av dessa djungelns kungar. Under en timme passerade vi genom vackert, öppet landskap där vi såg bland annat många noshörningar, sambar, swamp deer, hogg deer med mera. God frukost på den lite finare restaurangen nära vår egen.
         Sedan första jeep-safarin, lunch och andra jeep-safarin. Nu såg vi också mycket gott om vattenbufflar, några vildsvin, ett fåtal elefanter, barasinga, många fåglar - däribland flera typer av örnar och en gam - samt en enda apa, med mera.
         Aldrig någonsin, inte ens i Afrika, hade jag sett så många nosnörningar tillsammans. Ändå föredrar jag Corbett Nationa Park. Den är mer varierande och man bor i ett mycket trevligt ställe mitt inne i parken. Här var parken helt stängd på natten.
         Någon guide hade sett tiger på morgonen - första gången en tiger setts på en månad.

Måndag den 11 februari: Kaziranga->Guwahati->Shillong

         Vi hade bytt och fått ett riktigt sovrum för 4 - betydligt trevligare och bättre placerat. Vågade pröva hotellets restaurang till frukost och fick en förvånansvärt utsökt poori badji. Taxi den korta sträckan till huvudvägen, där vi efter en stund kom på buss #1. Liksom förra gången tog det lång tid att komma till Jurabat Junction 20 kilometer från Guwahati.
         Där var det bara att hoppa på en annan buss till Shillong i Meghalaya, hade det sagts. Så vi ställde oss att vänta tillsammans med 3 indier från Shilloong ... och vänta ... En massa bussar passerade, men nästan alla gick till därifrån vi kommit. Den enda som gick till Shillong var redan helt överfull.
         Efter lång väntan följde vi med indierna i lokalbuss ner till Guwahati. Efter en stund bytte vi till en annan buss, som sniglade sig igenom ett otroligt trafikkaos tvärs igenom centrum. Vi kunde se den indiska kvinnan bli oroligare och oroligare. De skulle bort på middagsbjudning på kvällen. Men till slut verkade alla fordon fastkilade i varandra och vi gick ytterligare några minuter utan att bli nedmejade av bilar - och där fanns faktiskt en sumo (typ av jeep använd som taxi - tre säten med 4 i bredd).
         Igenom trafikkaoset igen tillbaka till Jurabat - där vi förgäves väntat på buss - in i Meghalaya och vägen slingrade sig brant upp och upp. Nästan genast började en lastbilskolonn vingla uppåt framför oss, och det blev idel omkörningar. Så mycket sot och avgaser!

Shillong

         Kom fram vid 9 och fick ett hotell i centrum.

Tisdag den 12 februari: Shillong

         A day of not doing too much - taking care of laundry, checking email, taking it easy.
         Eftersom vi inte tyckte om hotellrestaurangens middag igår, gick vi ut till frukost - och fick en frukost som var etter värre! Bästa behållningen i staden var en marknad med en otrolig blandning av olika raser. Här fanns huvudbefolningen med sitt underliga khasi-språk, skrivet med "vanliga" bokstäver, indier, mongol-liknande, kineser och mycket annat men framförallt alla stambefolknkingar med helt andra ansikten. Samt en utsökt sydindisk restaurang.
         Den lilla sjön vid centrum var stängd på tisdagar och den botaniksa trädgården var inte så fantastisk. Med lite varmare väder, grönska på träden, öppet för att paddla runt sjön i en liten träbåt, hade det nog varit intressant. Men ingen av oss kände sig hågad att stanna längre än nödvändigt.

Onsdag den 13 februari: Shillong->Guwahati->Barpeta Road

         Man sa att det var svårt att komma med buss, så vi tog en sumo igen. Mycket mindre lastbilstrafik på morgonen, men efterhand började de komma tillbaka. Nedfarten till Guwahati söndersliten längs vägen av vägkonstruktion och allt annat och var mycket ful. Trafiken genom sta’n förfärlig. Genom alla avgaser tänkte jag, att vi måste bort från det här.
         Det var bättre på eftermiddagen. Leif lyckades boka in oss på Tourist Lodge i Barpeta Road.
         Sedan kom vi på tåget och allt kändes genast bättre. Det var längre än väntat, nästan 3 timmar. Tog sedan cykel-ricksha till lodge-n. Det var nästan som nirvana: Bara cykelrickshor, inga auto-dito, och biltomt (nästan) så vi gled fram i ljudlösthet, så helt olika de sista dagarna. Våra rum var mycket rena, men tyvärr var toaletterna lika smutsiga som rummen var rena. Åt middag på stadshotellet i närheten.

Torsdag den 14 februari: Barpeta Road->Manas National Park

         "Don’t fight India, and she will richly reward you" finns ett uttryck. Idag var en dag som bevisade det!
         Först transportdiskution om hur vi skulle komma till nationalparken. Sumo som var alldeles för dyr (1500); buss? Kom inte över floden; busstrejk idag; till slut tog vi enklare bil för 800. Då kom en man sänd från Field Director Project Tiger och sa att vi trots allt kunde bo mitt inne i parken - igår hade han sagt att allting var fullbokat hela månaden.
         Så skumpade vi fram på otroligt dålig väg till floden, där bron hade rasat. En massa uppställda bussar vittnade om busstrejken. Chauffören körde lite åt sidan ner till floden, där ett antal människor väntade på färjan tvärsöver. Vattnet var inte alls gul-brunt förorenat som nästan alltid i Indien, utan såg rent ut. Och färjan? Två små fiskebåtar var hopbundna med en bred planka tvärs över mitten. Den stakades över den strida floden. På denna körde vår bil ombord. Det var en underbar scen, som jag inte hade sett på över 30 år, och aldrig en så liten bilfärja (bräcklig!).
         3-4 kilometer senare låg parkingången. Vi lyssnade först rätt länge på en mässande men mycket kunnig indier, som berättade om parken och mycket annat. Och varnade för alla farliga djur där, inklusive den lille "hog deer". Sedan nämnde han som hastigast avgiften - mycket högre än i Kaziranga - och skickade över oss till registreringen. Efter en obligatorisk te där var det klart för avfärd. Park-jeepen fylldes med förnödenheter bland de sex ombord - chauffören, guiden och en person till.

Manas

         Det var 22 kilometer att köra och vi såg en del djur på vägen - elefant, stora gamar, hog deer, bufflar med mera. Guiden berättade att stammen Bodo hade dödat alla noshörningar och sålt hornen till Kina. På ett ställe såg höga berg till höger - Bhutan! Våra rum var mycket bra - sängaran dock lite hårda. Vår guide tog oss genast med till den mycket vackra floden bredvid. Ovanför reste sig Bhutan med sina vackra berg. Det var inte särskilt långt till gränsen. Ingen aktivietet där och vi kunde utan efterräkningar sätta fötterna i det sagoomspunna kungadömet. Nära gränsen stank det ordentligt. Det var en leopard som lämnat sina hälsningar.
         God middag under fotogenlamporna - ingen elektricitet här. Satt sedan framför sprakande brasa och mös.

Fredag den 15 februari: Manas National Park

         5⁴⁵ var vi på väg på Morning Safari, just när det ljusnade. Här såg vi massor av buffel och bison, 4 stora storkar, flera örnar, nära sambar, med mera - men inga rådjur alls. På ett ställe körde vi ner till ett läger, i närheten av vilket en tiger hade dödat en hog deer för fyra dagar sedan. En man hade sett tigern. Solen hade stigit högre mot slutet och det var skönt ute.
         Det fanns en karavan bhutaneser med lastbilar, som väntade på arméeskort (!), när vi kom tillbaka. Vi pratade med några av dem. De berättade, att kungen höll på att ge upp sin makt och att fria val skulle inrättas. De var på väg till en konferens, men var tvungna att passera genom indien, eftersom det inte fanns väg i Bhutan. Klockan 9 kom också ett indiskt arméfordon, varefter alla bhutaneser återvände hem. Vi fick höra att de förvägrats arméskydd och att vägen utanför parken var avstängd. Det skulle den vara i morgon också, så vi skulle vara fångar här. Men jag hade svårt att föreställa mig ett ställe, där jag hellre skulle ha varit fånge!
         Efter frukost och kort paus gav vi oss iväg till fots klockan 11. Många apor under vandringen. På ett ställe var det som en liten dal vi följde. I mittan stank det och det fanns inte mycket kvar av en sambar. En tiger hade dödat den för två dagar sedan.
         Mycket god lunch. Lite vila på eftermiddagen och sedan ny vandring ½4. Ett tag följde vi en torr flodbädd. Där fanns tydliga fotspår av leopard. Plötsligt hördes ett brak från skogen - en osynlig elefant. Guiden rusade upp och gömde sig i snåren på andra sidan och vi med honom. Alla verkade mycket oroliga för elefanter, ty under en tid varje år är de som galna.
         Satt vid brasan och värmde oss. Hade gett upp hopp om middag, när den kom ½9 på kvällen - mycket god den också. På vår förfrågan fick vi bekräftat, att vi var de enda besökarna i parken. Indiens största nationalpark (?), där vi bodde i mitten och var de enda besökarna - en hisnande känsla!

Lördag den 16 februari: Manas Mathanguri

         Lugn morgon - vi satt vid brasan medan vinden ven. Morgonen blev alltför lugn, ty vi måste vänta på frukosten ända till 10. Sedan promenerade vi till Bhutan igen. En av guiderna följde oss 1 kilometer in i landet till en vacker utsikt.
         Nattsafari på kvällen, som tyvärr inte gav något mer än vad vi tidigare sett. Mycket sen middag ½10. Njöt att sitta vid brasan hela kvällen.

Söndag den 17 februari: Manas Mathanguri->Barpeta Road

         Tidig avfärd för sista chansen att se djurliv i parken. Såg basking deer för första gången - de hade vi däremot ofta hört. Också rätt många vackra påfåglar. Den pratsamme mannen underhöll oss rätt länge till en kopp te.
         Vägen fortfarande avstängd på grund av oroligheter. Vi blev tvungna att få militäreskort, och kände oss verkligen som betydande potentater. I en militärbil medföljde inte mindre än 4 gevärsbeväpnade män. Vi som trott att den lilla färjan byggd av träbåtar med näpp och nöde klarade av den lilla taxin vi kommit med för 3 dagar sedan, visade sig bärkraftig nog även för den här betydligt större militärbilen.
         Vi köpte sovvagnsbiljetter, tog in på hotell och hittade restaurangen vi varit på tidigare. Sedan ut på stan. Än en gång kunde vi förundras över avsaknaden av bilar, av auto-rickshor, av oupphörligt tutande. Här regerade cykel-rickshan och lugnet. Det var som det forna Indien, ett Indien som inte är lätt att hitta idag. Men ett Indien som vi alla 3 föredrar och älskar.
         Hade haft diarré i flera dagar. Medan Leif och Ghislaine åt en enligt uppgift mycket dålig middag påbörjade jag en ciprafloxacin-kur.