(södra Irak; torsdagen den tjugoförsta augusti) (på ökenvägen Nasiriya-Basra)

Commander skyndar på oss än mer när vi når fram till Blixten. Vi tänker på vårt bensinförråd, det är på upphällningen. Vi tvekar huruvida det kommer att räcka till Basra eller ej. Avsiktligt har vi låtit bli att tanka, vill inte betala för alla resorna, det kan gott irakiska staten få göra, tycker vi. Vi säger till Commander att bensinen inte kommer att räcka, vi måste tanka först.

Nu blir denne riktigt irriterad för att inte säga arg. Först tvekar han lite, bestämmer sig sedan och säger att vi omedelbart ska ge oss av, kliver in i Blixten på platsen bredvid föraren. Björn vill inte köra, så jag sätter mig bakom föraren och de andra, Björn, Gustaaf och en arab, därbak. Ytterligare två militärer i en jeep följer efter Blixten.

Vi passerar bensinstationen, kör ut i sanden för att undvika den hoppiga vägen, kommer så ut på den nylagda biten närmast Basra. Blixten sträcker ut. Plötsligt slocknar motorn, tänder igen men slocknar så för gott. Efter några hundra meter anser sig tydligen Blixten ha rullat färdigt, så han stannar. Jag förklarar för Commander att bensinen har tagit slut, varpå vi alla kliver ur.

Nu har Commander blivit riktigt arg. Han spanar efter annalkande bilar. När dessa kommer närmare, viftar han kraftigt åt dem så att de stannar. Diskussion på arabiska, så försvinner bilarna igen, tydligen går de på diesel. Så dyker ånyo en bil upp, stannar framför Commander, diskussioner. Föraren verkar inte alls road, verkar neka. Då ilsknar Commander till, börjar skrika och gorma. Nu vågar tydligen föraren inte göra annat än lyda, då vi får några liter bensin.

Jag vrider på startnyckeln. Även Blixten tycks ha roligt åt Commanders ilska och brådska, så han bestämmer sig för att inte starta. Vad klumpig du är tycker Björn och prövar själv att starta. Sedan säger han att vi måste skjuta. Det skulle givetvis inte falla Commander in att ens ägna en tanke åt att hjälpa till att skjuta på, så han sitter lugnt kvar, allt otåligare. Så knuffar vi, Björn hoppar in och lägger i en växel, och verkligen, Blixten mullrar igång.

Tillbaka till Basra

Commander säger till Björn att köra så fort som möjligt. Snart passerar vi in i Basra, Björn saktar ner till de lagstadgade femtio, tycker att det är väl bäst med militärer i bilen. Commander blir åter otålig, "faster, faster" säger han. Det är nära att det blir krock under den accelererade färden. Commander verkar skakad när vi en stund senare stannar utanför polishuset.

Vi har tydligen anlänt för sent, ty högste chefen, som vi skulle ha träffat, har hunnit ge sig av. Vi leds in i ett rum, Commander försvinner någonstand, men i stället kommer det in en välklädd, lång man, mörkhårig med skarpa drag och stor näsa. Denne förklarar sig vara en "authorized interpreter". Han säger sig vara nödvändig när vi pratar medHögste chefen. Vi påpekar att det har ju gått bra förut. Tolken vidhåller att dessa inte var "authorized", man kan inte lita på deras engelska. Att jag inflikar att vi inte är "authorized" från svenska till engelska, kan ni inte skaffa en sådan tolk i stället i så fall, bryr han sig inte om.

Sedan säger tolken att vi måste stanna här och vänta på att Högste chefen kommer tillbaka hit klockan halv sju. Vi säger att vi då kan försvinna på egen hand ett tag och sedan återkomma (fast om vi återkommer vet man ju aldrig, så trötta som vi har hunnit bli på den här affären). Nej blir svaret, ni måste stanna här. Varför? Man litar inte på oss. Visserligen ovanligt förståndigt, men vi protersterar ändå högljutt. Till ingen nytta förstås. Jag tycker inte om tanken att tillbringa de närmste timmarna inne i det här rummet, så till slut föreslår jag att vi lämnar passen. Tolken accepterar tydligen detta, ty han säger något till vakten vid dörren till polishuset, och säger att vi kan ge oss av, men måste vara tillbaka klockan halv sju.

Äntligen ensamma igen, låt vara utan pass. Vi är överens om att först leta upp den restaurang vi tidigare besökt. Fast det lär väl bli dödsstöten för vår sinande irakiska kassa.

På restaurangen känner man igen oss. Vi beställer in kebab och vatten. Våra hungriga magar blir åter belåtna. Men vad skall vi göra i eftermiddag? Det är väl bäst att leta efter den där bron över Shatt-al-Arab enas vi om. Björn och jag tänker lite på visa till Kuwait, men nej vi har ju inga pass med oss, dessutom kommer protester från Mr. Gustaaf, som blivit lovad lift genom Persien.

Efter maten följer vi först den torra flodfåran i Basra med Blixten. Några hundra meter längre bort stöter vi på Shatt-al-Arab, kör på gatan längs kajen. Några fartyg ligger förtöjda. Iranska gränsen har här flyttat sig bort, så landet på andra sidan floden tillhör också Irak. Man ser mest små låga hus. Vi parkerar Blixten vid något som liknar ett färjeläger. Diverse araber uppehåller sig i närheten, men trots idoga försök lyckas vi inte luska ut huruvida det existerar någon färja här som kan ta Blixten över till andra stranden.

Ett närbeläget stånd lockar med läsk, vi faller snart för frestelsen. Det verkar inte vara så stor idé att stanna, måste vara bättre att leta efter en bro. Med Blixten tar vi oss tillbaka till centrum, tar till höger över den lilla bron där vi först prövade att nå Persien men fick rådet att vända. "Abadan" står det som förut på skylten, vi når en öppen plats, den plats där det förut var sådan trängsel. Efter något letande på den nu betydligt tommare platsen hittar vi fler skyltar mot Abadan.

Vi kommer ut på en nordlig utfart från Basra. Några portaler försvinner bakom oss, "welcome to Basrah" står det på några. Det är en bred och rak väg vi kör på, dubbelfilig med många rondeller. Jag påminns om faran att köra om irakiska bilar i rondeller, då de alltid sneddar över dessa. Omgivningarna är mycket grönskande. Efter ett tag kommer vi till en rondell med några skyltar i. "Airport" står det rakt fram och "Abadan" till höger. Skogen försvinner snart, framför oss ligger Shatt-al-Arab.

Vad som mest faller oss i ögonen är emellertid den underbaraste synen på länge: En bro. En låg enkelfilig sådan visserligen, byggd över några små holmar i floden, men ändock en bro. Sakta rullar Blixten ut på denna. Strax stannas vi av en vakt, som vill ha passen.

Det har vi inte tänkt på, nu kommer vi förstås inte längre. Jag försöker förklara för vakten att passen finns hos polisen i Basra, att vi bara ska över bron och sedan tillbaka. Verkligen, vakten nickar och säger att vi kan passera. På andra sidan är det en grönskande palmskog, behagligt luftig men ändå skuggig. Vi stannar på vänstra sidan av vägen, det här verkar vara en lämplig tidpunkt och plats för att städa bilen, något som har varit nödvändigt sedan tre dagar.

Efter en stund dyker det upp en liten fransk bil från det persiska hållet. Den stannar bakom Blixten, ut kliver två fransmän. De får syn på vårt S på bussen och utbrister spontant "aah suédois". Tyvärr pratar ingen av dem engelska, men Gustaaf börjar fråga dem på franska, som han tydligen behärskar, om vår kommande väg. När fransmännen gett sig iväg, förklarar han att det är en mycket dålig, hoppig väg i början, men att man på låg fart kan ta sig igenom. Det låter ju verkligen uppmuntrande.

Vi städar Blixten vid Shatt-al-Arab

Vi börjar riva ut Blixten, med madrasser, bord, skåp och allting. Så ska vi sopa och tar fram den lilla borsten. Men vad den ser ut! Borsten är tjocka korta, ca en centimeter, tycks inte ha klarat av värmen. - Jag tar fram kameran för att föreviga städandet, första bilden sedan vi fick soppatorsken på väg mot Siba.

Även här är det mycket sankt, ty vägen ligger upphöjd i förhållendet till den omgivande naturen. Vid foten av palmerna ser man här och var vattensamlingar. Hundra meter längre fram på vägen finns ett litet hus. En liten pojke kommer gående mot oss, nyfiken på främlingarna förstås.

När han kommer fram och tittat en stund, undrar vi om han har något vatten, varpå han kilar tillbaka på snabba fötter. Strax återvänder han till oss med ett krus med vatten.

Det är härligt svalt vatten vi bjuds på. Medan vi dricker reflekterar vi över vilken service det är här nere så långt borta från Svedala. Det verkar som om det var helt naturligt för den lille pojken att springa och hämta vatten åt oss främlingar.

Bland alla grejor som ligger på Blixtens golv framträder fodralet till lilla färgkameran. Detta tycks inte helt ha uthärdat trycket från en trampande fot eller dylikt, ty det är tillplattat och lite förstört. Och på själva kameran har ju frammatningsarmen låst sig i ett felaktigt läge efter polismännens behandling, men det verkar vara svårt att fixa, så det skjuter vi på framtiden.

Så har Blixten blivit riktigt ren inuti så vi börjar stuva tillbaka alla grejerna. Vilken skillnad det har blivit. Nu först skulle det ha varit lämpligt att ta upp liftare med ordentliga sittplatser där bak i soffan. Men det börjar bli dags att återvända till Basra, så vi vänder Blixten på den smala asfaltvägen och kör strax ut på bron.

Vakten känner igen oss så han nickar bara åt oss att fortsätta. Blixten sträcker snart glatt ut på den breda infarten till Basra. Efterhand som vi kryper närmare centrum tätnar trafiken. Man ser överfulla bussar och minibussar. Ja en av minibussarna är till och med så full att en arab måste hänga i den halvöppna bildörren för att få plats.

Efter en stund är vi framme och parkerar utanför det stora polishuset. Det förefaller som om vi kommit i lagom tid ty vår väntan blir inte lång. Commander kommer och hämtar oss. Han säger att han själv ska vara med och fungera som tolk. Vad har det blivit av vår "authorized interpreter"? Det är tydligen inte såv viktigt med honom längre.

Vi leds in i ett rum, tydligen högste chefens. Det är mycket stort, mycket större än alla övriga och mycket elegant inrett. Fler stora fläktar i taket åstadkommer den förhållandevis låga temperaturen. Till höger vid ena kortväggen sitter en man bakom ett imponerande skrivbord, tydligen chefen himself. Det är en kortvuxen kraftig man med kort vågigt mörkt hår och tjocka läppar, han ser typiskt irakisk ut. Mitt emot oss vid långväggen sitter en fyra fem likaledes civilklädda personer. En av dessa igenkänner vi som chefen för polisstationen som vi först fördes till. Men han pratar ju också bra engelska, varför kan han inte tolka i stället för Commander, när han ändå sittar härinne? Jag antyder frågan åt Commander, men han låtsas inte höra denna, det är tydligen ett känsligt ämne.

Ungefär mitt i rummet finns några stolar. Här får vi slå oss ner. Bakom oss finns en liten avbalkning i form av ett draperi. En betjänt syns vid en tekokare och en diskho. Ja, det skulle nog inte vara så dumt med lite chay nu.

Så ska förhöret börja. Men vad nu, det tycks inte som Commander ska sitta. Mr. Gustaaf inflikar att araberna är ett mycket arrogant folk. Commander står hela tiden en bit till höger om oss stram ställning och med händerna på ryggen, översätter med en mycket tydlig militärisk röst.

Betjänten kommer med te. Det hör förstås till bilden att Commander inte bjuds. - Vi får ge en högst summarisk redogörelse för våra förhavanden den aktuella kvällen. Chefen ställer några frågor till var och en av oss. Man börjar diskutera sinsemellan. Commander säger något med sin militäriska röst, så helt olik den vi har vant oss vid, och så helt olik de övriga rösterna i rummet. En nick från chefen och Commander lämnar rummet. Gustaaf förklarar att denne antagligen bad om lov att få gå ut och sätta sig en stund. Commander vandrar då mellan diametralt motsatta platser i beslutshierarkin. Här den ödmjuke tjänaren, ute på Siba den högste som domderar och bestämmer.

Fem minuter senare återvänder Commander, ytterligare några frågor åt oss att besvara. Så tycks audiensen vara avslutad, vi leds ut ur rummet, får vänta i ett annat Vi dyker på Commander för att söka utröna hur det går med våra pengar. Denne säger att vi kommer att få dem på polisstationen dit vi fördes första kvällen.

Nu kommer också polischefen och förenar sig med oss. Vi lämnar Commander åt sitt öde och ger oss iväg i Blixten. Det är nu alldeles mörkt ute. Snart kan vi parkera vid polisstationen. Väl inomhus undrar vi om våra pengar. Visst, blir svaret, jag ska bara ringa först. Ett kort samtal, tydligen med högste chefen eller någon av dennes närmaste, men tyvärr, några pengar vill man inte ge oss här.

Vi protesterar, undrar varför inte, vi har blivit lovade, men till vilken nytta? Snart sitter vi åter inne i Blixten på väg tillbaka till polishuset. Här leds vi in i ett rum, får slå oss ner. Mitt emot oss bakom ett skrivbord sitter "authorized interpreter". Vi frågar honom varför vi inte kan få våra pengar nu, nu när vi varit inne hos chefen. Saken måst avgöras av en "judge", får vi veta . Vi suckar djupt inomborde - förresten tränger den väl ut till ytan också. Vad ska hända härnäst? Snart ska vi väl tala med borgmästaren också.

"Judge" upprepar vi oförstående. Ja, säger tolken, i morgon ska ni till domaren som ska avgöra era vidare öden. Varför inte idag, undrar vi, i morton blir svaret. Jag undrar varför vi plötsligt måste till en judge, förut var det ju inte tal om en sådan. Det var då det blir svaret.

Vi får också veta att vi ska vara tillbaka här klockan nio i morgon bittida. Vi ber att få tillbaka våra pass. Senare blir svaret, "you are free to go now". Vi insisterar på våra pass men tolken är orubblig. "You are free now". Vi inskjuter "we don't call that freedom". Jovisst genmäler tolken, ni är fria att göra vad ni vill nu, sova var ni vill osv. - Bara ni är tillbaka här i morgon. Våra påpekanden "in Sweden we don't call that freedom" möter inget gensvar. Till slut måste vi ge upp, inser hur lönlöst det är att försöka komma till tals med "authorized interpreter".

Sent som det har hunnit bli, enas vi om att försöka få lite sömn för att utbilade kunna stå emot morgondagens prövningar. Det har redan hunnit gå två hela dagar och ännu har vi inte sett röken av några pengar. Tänk om vi ändå hade struntat i dem från början.

Vi beslutar leta efter lämpligt närbeläget hotell. Vi har tur ty vi behöver inte gå särskilt långt innan vi når ett hus misstänkt likt en hotellrörelse. En liten trappa i huset leder upp till "receptionen", en disk med en man bakom. En annan man sitter på en stol intill.

Vi framför våra önskemål, det visar sig att mannen pratar lite engelska. Vi tycker det är dyrt, hotellet håller låg standard, även om det är flera klasser bättre än det vi sist besökte. Då föreslår han att vi ska sova på taket, det är billigare. Och att det inte finns mygg här omkring har vi redan konstaterat. En brant trappa leder upp till taket. Här står massor av sängar, men de flesta verkar upptagna av sovande araber. Mannen visar oss på några lediga sängar, som vi genast beslutar oss för. Efter att ha fått sina pengar avlägsnar sig mannen. Trötta somnar vi omedelbart vi krupit under filten.

Fredagen den tjugoandra augusti

När vi vaknar är det soligt och skönt ute. En titt omkring oss förvissar oss om att vi är ensamma, alla araberna har redan gett sig av. Det är fortfarande så pass tidigt att det inte har hunnit bli hett ute, så vi sitter kvar på sängkanten och njuter. Från takutsikten ser vi att det är liv och rörelse i staden igen. På ett närbeläget tak hänger en kvinna tvätt på tork. Några kvarter längre bort ser vi det stora polishuset.

Klockan börjar närma sig nio, så vi promenerar bort dit. Polischefen är här och tar emot oss. Han säger att vi ska åka till "judge". Redan? Vi tar plats i Blixten med polisen som vägvisare.

Resan blir visserligen inte lång, men vi konstaterar att vi närmar oss de förnämare delarna av staden. Utanför ett rätt stort stenhus i lagom behaglig avskildhet från omgivningarna parkerar vi. Det är tydligen judges hemmabostad vi kommit till.

Vi leds in i ett rätt mörkt litet rum, blir anvisade några stolar att slå oss ner på. I andra änden identifierar vi en rätt tjock man som judge. Han är i övre medelåldern och ser trevlig ut. Strax kommer det in en bricka, vi bjuds på coca-cola (tar dom oss för amerikaner?). Nu verkar det som judge ska ställa frågor. Men vad är det vi ser i polischefens hand? Det är något som är misstänkt likt irakiska pengar. Kan det verkligen vara sant att dessa är ämnade till oss?

"Please Mr. Gustaaf tell us everything that happendd". Gustaaf drar sin historia, får sedan underteckna ett papper, varefter Björn och jag får berätta och underteckna. En kort diskussion från andra änden av rummet, så kommer polisen fram till oss, räcker över fem och en halv dinarer till oss. Vi tittar som förhäxade på pengarna. äntligen har vi alltså nått vårt mål. Sedan undrar vi "one and a half dinar and fifty swedish crowns together five dinars". "No" blir svaret, "fifty swedish crowns four dinars". Sedan får vi även passen i våra händer. "You are free to go now".

Vi tumlar ut till Blixten. Mot Persien fortast möjligt. Först in mot Basra. Väl inne i centrum styr sig Blixten nästan själv till vår restaurang och parkerar prydligt utanför. Våra magar signalerar lite action till benen, snart sitter vi parkerade bakom ett bord. Nu har vi ju gott om pengar att äta för. Till kebaben funderar vi över framtiden, dvs. den allra närmaste. Vi gör väl bäst i att som Commander sa, gå upp till något polishus och registrera oss som man ska göra inom femton dagar enligt våra pass. Annars riskerar vi väl att få vända tillbaka väl ute vid gränsstationen.

Efter att ha tankat Blixten lyckas vi hitta till det hus, där utlänningar ska registrera sig. Det är gott om folk på gatan utanför huset. Det visar sig att ännu fler trängs inuti detsamma. Vi kommer in på en fyrkantig plats inne i huset, två våningar hög. Runt omkring finns det dörrar till olika rum. Hur ska man hitta rätt i detta virvarr av människor? Som tur är får vi hjälp, några tecknar åt oss att vi ska gå upp till andra våningen.

Vi går uppför en trappa, och befinner oss snart på en avsats, som löper runt den stora platsen, så att man kan komma in i alla rummen. även här vimlar det av folk. Vid alla dörrarna ser man långa köer. Vi prövar med ett rum, motas bort, man pekar på ett annat.

Utanför detta är det faktiskt ingen kö alls. Vi kommer in till en engelsktalande man, sträcker fram passen. Han tittar förvånat i dem. Men ni behöver ju inte registrera er, ni har ju bara visa för fjorton dagar. Jaha, så mycket var alltså Commander att lita på.

Något senare befinner vi oss på väg norrut från Basra. På bron stoppas vi av vakterna, får denna gång visa passen. Så nickar man åt oss, vi kan fortsätta. Skogen vi stannat i förr, på andra sidan Shatt-al -Arab, visar sig vara mycket liten, den glesnar några hundra meter från floden. Plötsligt tar asfaltvägen slut, i stället löper en grusväg rakt fram och en till höger in till en liten by.

Vi ska väl antagligen rakt fram, men eftersom det står en arab i närheten kan vi väl lika gärna fråga honom. "Abadan" prövar vi med. Han pekar först rakt fram men sedan in till byn, "customs". Ungefär femhundra meter senare stannar vi rådvilla, här kan vi inte hitta någon "customs". En fråga till en irakisk pojke på cykel ger dock positivt resultat. Trehundra meter tillbaka på vänster hand ligger några oansennliga hus. Inuti är det mycket mörkt. I det lilla rummet tar en man bakom ett skrivbord emot passen och stämplar. Sedan går han med oss till en närbelägen byggnad och säger "customs", teckanr åt oss att vänta.

Det var ingen elegantare tullstation det här. Undrar hur länge vi ska behöva vänta. Vi har tydligen kommit under lunchen. - Några minuter senare ser vi en militärklädd man komma cyklande.

Mycket riktigt, det är rätt man. Han låser upp ett skåp och tar fram en massa stämplar. Efter att ha prytt våra pass och tullhandlinen med sina stämplar säger han "finished". Nu är det tydligen fritt fram till Persien.

En våg av hetta slår emot oss på gatan. Instinktivt blundar vi i det starka solskenet. Blixten är inte heller dirkkt sval, vi hittade ingen skugga att parkera honom i. - Strax är vi emellertid ute på vägen mot Abadan.

Nu besannas fransmännens ord. Det är sannerligen en gropig väg. Försiktigt kryper vi fram för att söka skona stackars Blixten. Det blir snart något bättre. Vi ser massor av hjulspår så vi är nog på rätt väg. Irak tänker inte släppa greppet om oss lättvindligt, konstaterar vi när vi hoppar fram på tvåan.

Nu höjer sig vägen något över det omgivande landskapet. Den blir också bredare, det verkar som om man håller på att bygga en ny fin väg men bara har hunnit förbereda grunden. Det är något jämnare här uppe, så vi kan öka farten något. Landskapet omkring oss är mycket öde och mycket flackt. Runt omkring oss ser vi bara torr sand med någon sparsam tuva, utom långt borta till höger, där vi ser palmer, antagligen från floden.

Men vad nu? Det är en stor grop i vägen. På en sträcka av tio meter är det ingen sand som höjer vägen över landskapet. Men vi ser hjulspår, varför jag raskt styr ner Blixten i gropen och upp på andra sidan, det är rätt brant så jag får växla till ettan. Sedan är det bara att fortsätta. Men vi har fått en varning så i fortsättningen är vi vaksammare.

Det dyker upp fler liknande gropar som vi tar oss förbi. Det är fortfarande lika öde, vägen verkar då inte vara särdeles vältrafikerad. Längre fram siktar vi ytterligare en grop. Men vad är det här? Man har lagt ett stort cementrör tvärs över gropen så den vägen går det inte att ta sig fram. Däremot ser högerkanten mer lovande ut. Här ligger nämligen sand ovanför röret, låt vara att det sluttar något ner mot marknivån.

Jag lägger i ettan och styr mot höger. Det går bra i början men ungefär halvvägs runt röret känner jag hur Blixten sjunker ner en aning och stannar. Vi sitter ohjälpligt fast.

Vad göra? Vi kliver ur, det är fruktansvärt hett ute, även om det är något "behagligare" än vår förra tur i öknen. En inspektion ger vid handen att det trots allt inte är så farligt. Vänstra bakhjulet har grävt ner sig en dryg decimeter, men i övrigt tycks Blixtens alla delar må bra. Sanden är fuktig på vissa fläckar, därav incidenten.

Nu återstår bara att se om vi kan ta oss loss av egen kraft. Jag kliver in och Björn och Gustaaf skjuter på därbak. å hej! Jag är lite pessimistisk men det behöver jag inte vara. Sakta men säkert rör sig Blixten framåt, så får hjulen ordentligt grepp och vi kommer upp på fast mark.

Det är bara att fortsätta igen. Med den här takten lär det väl dröja innan vi når persisk mark. I vår "Reiseführer Persien" beskrivs denna ca tio mil långa väg mellan Basra och Khorramshar som "sehr schlecht".

Fler gropar dyker upp. I en del finns till och med lite vatten på botten, men man ser hjulspår, så vi fortsätter oförtrutet. Jag märker att det börjar bli trögare ett ta sig igenom dessa, så jag lägger i ettan före alla, och tar mig förbi med full gas.

Plötsligt är det någon som undrar vart alla hjulspår har tagit vägen. Det syns knappast några alls längre. Har vi kommit fel? Nåja, vi tänker inte vända efter alla dessa strapatser. Vi börjar lära oss undvika de farligaste fällorna på vägen, där det är fuktigt är nämligen sanden gråaktig med en tydlig gräns mot den vanliga ljusbruna.

Nu ändrar vägen karaktär, den blir jämnare, det här verkar vara naturlig sand och inte mänskohand. Det blir jämnare så jag får i trean. Som tur är ser vi inte heller till några gropar. Här och var finns mindre gråa fläckar som jag kryssar emellan.

Framför oss dyker en stor fläck upp, som inte går att köra runt. Det går bra i början, så sackar Blixten. Lite torrmark, men mer grått. Bussen sackar än mer, jag lägger i tvåan, det går trögt. äntligen torr sand igen, vi har klarat oss.

Några hundra meter rakt framför oss ser vi en liten kulle. Men vad är det som syns lite till vänster? Jo visst är det ett hus. Det tycks som om vi äntligen närmar oss gränsstationen. Då återstår bara att hoppas att de persiska vägarna är bättre.

Vi kryper närmare. Vägen går tydligen alldelee till vänster om den lilla kullen. Jag kör åter på tvåan när vi passerar densamma. Framför oss börjar vägen anta allt mer oroande gråaktiga toner. Bäst att hålla foten hårt på gasen. Men stopp, vad är det här, vart tar vägen vägen? Tio metvr längre fram finns ett grunt litet dike. Sedan syns bara de karaktäristiska små tuvorna. Det är inte mycket annat att göra än stanna. Björn undrar varför jag stannar och uppmanar mig att fortsätta så att vi inte fastnar. När jag säger att vägen tar slut tittar han misstroget framåt. "Den kan väl inte ta slut bara". Blixten stannar och vi känner hur han sjunker ner lite i den lösa sanden. Fulla av oro kliver vi ur.

Det. ser inte så bra ut, framhjulen är bägge tämligen djupt nersjunkna i sanden, och ena bakhjulet likaså, det andra har bara grävt ner sig en aning. Nu sitter vi nog fast för gott. Hur ska vi lyckas få loss Blixten? Det kommer att behövas hjälp, misstänker jag när vi studerar läget, men varifrån ska den komma i de här öde trakterna?

Till att börja med kan vi ju konstatera att vi inte klarar av det själva. Jag sätter mig bakom ratten, lägger i backen, och Björn och Gustaaf skjuter på. Hjulen slirar lite, rör sig en aning gör faktiskt Blixten, men stopp, vi verkar glida åt sidan. Vi måste i alla fall försöka backa i de gamla hjulspåren för att ha någon chans att komma loss. Ett nytt försök, Björn och Gustaaf koncentrerar sig nu mer på att hålla Blixten på rätt kurs. Hjulen slirar igen, men vi rör oss i alla fall en aning bakåt. Kommer det trots allt att gå bra? Sakta rör vi oss mer bakåt, det verkar som hjulen börjar få grepp. Jo det går, det går! Blixten kommer åter upp på fast mark.

Vilse och fast i sanden

Det var det, det. Då var det bara nästa problem kvar. Vart tar egentligen vägen vägen? Vi letar i omgivningarna men kan inte hitta fortsättningen. Det är tydligt att den behagar sluta just här, tre hundra meter från det lilla hus som väl ska föreställa gränsstation mot Persien. Då kläcker någon idén, vad ska man med en väg till egentligen. Med en terränggående Blixt i bakfickan ska det väl ordna sig ändå. Det låter ju bra, men vi får väl rekognocera lite först. Så vi låser Blixten och ger oss iväg.

Sanden verkar tillräckligt bärkraftig omkring oss, de många tuvorna ska väl också gå att forcera. Värre är det med en el- eller teleledning eller vad det än kan vara, som är för låg att köra under. Nåja det löser sig nog. Vi vandrar vidare. Plötsligt ser vi att det har dykt upp två lastbilar vid huset. Dessa har tydligen varit fulla av folk, ty massor av mänskor promenerar omkring. Genast styr vi stegen ditbort.

När vi kommer fram märker vi att det finns en fullt farbar väg här, och det är väl inte så konstigt, eftersom lastbilarna har tagit sig fram. Vi försöker fråga hur man tar sig hit med Blixten, pekar bortåt den rödvita leksaksbilen, det vill säga den är ungefär så stor. Vi får reda på, men dit kan vi inte åka med våra bilar. Tack, det var precis det vi ville veta. Vi lyckas dock luska ut att vägen vi nu står på leder till Basre. Men den måste väl stöta på "vår" väg någonstans, så det ar väl bara att åka tillbaka och leta.

Vi vandrar tillbaka till Blixten, som på håll ser mycket övergiven ut. Björn vänder bussen, så ger vi oss åter iväg. Vi tittar på lastbilarna. De står fortfarande stilla. Till att börja med går färden bra, vi tar oss utan problem förbi alla lurande fållor. Nu ger sig även lastbilarna iväg. Bra! Då kan vi se vart de försvinner så vi kan hitta den riktiga vägen.

En grop dyker upp, den ska väl inte bereda oss några bekymmer, tycker vi. Men ack, där bedrog vi oss. Mitt i gropen, just där det är lite fuktigt i hjulspåren, fastnar vi.

Gustaaf och jag kliver ur för att skjuta på. Som tur är, är Blixten lättövertalad att få att fortsätta upp på "vägen" igen, med viss hjälp visserligen, men snart är vi åter på väg. - Vi stöter på fler av våra gamla bekanta gropar, de flesta bereder oss inga problem.

Alla passerar vi dock inte utan besvär. Lite senare sitter vi åter fast på botten av en grop. Gustaaf och jag störtar ut igen, det börjar snart verka rutin, tycker vi. Trötta och svettiga av hettan och ansträngningarna tar vi åter i för att hjälpa Blixten, får strax senare pusta ut inne i honom medan Björn styr vidare.

Men det finns andra intressanta saker att skåda. När lastbilarna rullade iväg var det rätt långt bakom oss, men de närmar sig alltmer och kommer upp i jämnhöjd fast några hundra meter till höger förstås. Även borträknat från de små incidenter som uppehåller oss, betyder det att dessa måsta hålla en betydligt högre fart än vi, vilket i sin tur indikerar en bättre väg. Vi stärks i vår iver att nå denna. De:sutom vill vi inte halka efter bilarna för mycket för att kunna se var vägarna förenar sig.

Fler gropar, det stora flertalet kommer vi lätt förbi, men i några fastnar vi. Ut och skjuta igen, det börjar bli tjatigt. Vi ser nu lastbilarna rätt långt framför oss. Däremot har de svängt mer till vänster så vi har dem nästan rakt framför oss. Plötsligt ser vi att de har stannat igen. Gott. Hoppas de inte ger sig iväg alltför snart.

Vi blir mer betänksamma när vi återigen skådar cementröret framför oss. Björn stannar, Gustaaf och jag kliver ur, så kör Björn vidare efter att vi först noga undersökt vilka fläckar som verkar vara bärkraftiga nog för Blixtens hela tyngd. Vi övriga står vid sidan beredda att omedelbart rycka in med skjuthjälp. Men varför denna pessimism? Föraktfull seglar Blixten elegant förbi hindret.

Vi närmar oss lastbilarna. Vi ser nu att det står fler bilar parkerade på samma ställe och en del mänskor vandrar omkring. Kan det hänt någonting eftersom det är en sådan samling? Nej, det är väl som vanligt, arabisk talträngdhet som ligger bakom.

Äntligen är vi framme. Till höger ser vi en väg slingra sig iväg, en väg som löper i nivå med markytan. Vi befinner oss just på den punkt där "vår" väg börjar höja sig över marknivån. Några skyltar ser vi inte till, man måste tydligen vara insatt i de lokala förhållandena för att inte köra fel som vi gjort, härifrån är det svårt att upptäcka den riktiga vägen.

Bilarna står parkerade mitt ivägen, men försiktigt lyckas vi lotsa oss förbi på utsidan. Fast vi resonerar som så, det finns ju mycket skjuthjälp här omkring oss. Fulla av förväntan styr vi ut på den riktiga vägen.

Denna är visserligen rätt smal, men betydligt jämnare än den förra. Björn har snart fått in fyran. Men vad är det här, varför går Blixten så trögt? Björn säger att han bara kommer upp i sjuttio. Det har väl inte hänt någonting allvarligt med motorn i alla håligheter? Visserligen har vi försökt vara så skonsamma som möjligt mot Blixten, men för att överhuvud taget kunna komma fram i alla groparna har vi tvingats köra fort på ettans växel. Någon påpekar att vi kör på grusväg, det spelar givetvis in, men knappasr i så här stor utsträckning väl? Vi ställer oss lite tvivlande till denna teori. Nåväl det lär väl visa sig inom en inte alltför avlägsen framtid.

Vi märker att dagen börjar närma sig sitt slut. Då är det i alla fall slut på hettan. Solen står inte längre så högt på himlavalvet. Längre fram till höger siktar vi den kulle vi tidigare närmare studerat. Det lilla huset kryper också närmare i motsvarande takt. Inte har det varit lätt, men till slut ser det nu ut som om vi ska kunna få komma ut ur detta av militären så präglade land Irak. Våra upplevelser här är väl något vi aldrig kommer att glömma, för närvarande är vi emellertid inte intresserade av så nostalgiska betraktelser utan ser med tilförsikt fram mot sagolandet Iran, ett land vi likaledes vet mycket lite om.

äntligen är vi framme vid det lilla huset och parkerar utanför. Men vad nu, det ser ju alldeles öde ut. Inte en människa syns till här. Nej det var tydligen inte gränsen. Det är bara att fortsätta.

Vägen är inte längre lika rak, den slingrar sig i stora bukter. Den är dessutom hoppigare igen, så farten måste modereras därefter. Men nu ser vi en samling av några små låga hus längre fram. Månne detta är gränsen? När vi kommer närmare ser vi att det går några mänskor framför husen.

Några militärer viftar åt oss att stanna utanför, något vi också gör. Vi kliver ur, medtagandes pass och tullhandling. Vi ser att det finns några hästar i närheten. Tulltjänstemännen är naturligtvis inte så dumma att de tar bil eller något annat fordon hit ut, de rider givetvis. De får våra handlingar, tittar som hastigast i dessa, ger oss dem tillbaka, säger "finished" och nickar åt oss. Det är tydligen bara att ge sig iväg.

Inomborde jublar vi när vi klättrar in i Blixten och lämnar irakierna. På en rak väg med tämligen diffusa kanter ger vi oss iväg. Det dröjer inte länge förrän vi skådar ett hus på långt håll. Det ser rätt stort ut och måste uppenbarligen vara den persiska gränskontrollen.

Vi har passerat gränsen

Bakom oss ser vi solen dala, de sista bitarna av Irak blir en vacker syn. Österut framför oss mörknar horisonten. Vad har det här landet i beredskap åt oss?

[del 9]