Tryck här för större karta över Persien

Tryck här för karta över Persien !

(fredagen den tjugoandra augusti) (på gränsen mellan södra Irak och södra Persien)

Persien

När vi kommer närmare ser vi att det är ett stort stenhus som utgör den persiska gränsstationen. Det ser lite malplacerat ut så här mitt i det förövrigt så öde landskapet och utgör en slående kontrast mot de små irakiska jordhusen.

Vi parkerar alldelee vid husets högra sida. Ännu något till höger om oss syns en väg försvinna härifrån bortåt. Den ligge något upphöjd över landskapet. Vi får bara som hastigast en skymt av den. Såg den inte lite mörk ut? Det kan väl ändå inte vara asfalt?

Huset är elegant inrett. Vi hälsas vänligt av en medelålders man i uni­form, som visar sig besitta i det närmaste oklanderliga kunskaper i det en­gelska språket. Vilken skillnad mot den irakiska sidan!

Han får våra pass. Efter att ha studerat dem en stund säger han att då vi är från Sverige respektive Holland behöver vi inga visum, vi inflikar att det känner vi redan till. Han frågar om vi har några kameror eller andr värdesaker med oss, det har vi ju så dessa blir vederbörligen inskrivna i passet. Han använder ett i vårt tycke något lustigt namn på filmkamera, nämligen "cinema kamera". Så studerar han tullhandlingen, river ut sin lilla bit, slår upp Björns pass längst bak, skriver ytterligare en massa, stämplar med en stor stämpel, tar fram en stämpel som sedermera avtecknar sig i passet som en röd personbil.

Så talar han om för oss att det är klart. Vi undrar om vi möjligen kar växla pengar här, men si, det går däremot inte. Det går bra att göra inne I Khorramshahr, nästa stad utefter vår väg, får vi veta.

Vi kör upp på den smala lilla vägen. Jo, faktiskt, det visar sig vara asfalt. Visserligen kanske inte helt nylagd, men fullt farbar och flera klasser bättre än vägen till Siba. De små håligheterna förmår inte märkbart hindra vår framfart. - Det börjar skymma, hastigt som vanligt. Vi ser fram mot en middag på en av Khorramshahrs restauranger, hungriga som vi har hunnit bli.

Det ligger en rad med små stenar tvärs över vägen. Vad kan månne dessa signifiera? Inte vet vi så det är bara att fortsätta. Vi kommer emellertid inte långt. Plötsligt tvingas Björn hastigt bromsa. På en sträcka av cirka tjugo meter är vägen alldeles bortsliten. En meter ner i marknivån ser man lite vatten sakta flyta. Här kan vi inte komma förbi.

Vi vänder sålunda och letar efter en umleitung, som väl bör finnas någonstans Fram vid stenraden hittar vi också något som väl ska föreställa sådant. Stenraden var tydligen inte bara hitlagd på skoj. En liten sandväg leder oss förbi raset snart får vi åter köra upp på asfaltvägen.

Det har nu hunnit bli alldeles mörkt ute. Vi urskiljer att landskapet så sakteliga ändrar karaktär. Nedanför den upphöjda vägen syns vattensamlingar, allt talrikare. Men framför oss avslöjar ljuset mot himlen att vi närmar oss en stad.

Khorramshar

Khorramashahr har femtiotusen invånare och är Persiens viktigaste hamnstad. Någon olja utskeppas dock inte härifrån. Här ligger flera konsulat, bland annat ett norskt, ty staden anses mycket förnämare än det närliggande Abadan med två hundratusen boende, internationell flygplats och världens största oljeraffinaderi.

Vi kör in i staden och lämnar vattensamlingarna bakom oss. Till att börja med befinner vi oss mest bland hamnanläggningar men arbetar oss inemot centrum. Från halvöde gator når vi så plötsligt något som förefaller vara åtminstone den nattliga stadens pulserande hjärta.

Det är en stor rondell. Runt rondellen finns massor av affärer och väl annat också som vi inte kan avgörs härifrån. Glada skratt tränger fram från de mångtaliga mänskorna.

Här om någonstans ska vi väl kunna växla lite pengar resonerar vi så vi stannar, kliver ur samt låser Blixten. Som på beställning kommer det några barn fram till oss. De bör väl kunna i visa vägen.

Nyfiket stirrar de på oss främlingar. Vi försöker förklarar för dem att vi önskar växla pengar. En av de äldre, som tydligen går i skolan, visar sig till vår lycka besitta vissa kunskaper i engelska. Han erbjuder sig att visa oss vägen till ett växlingsställe. Vi låser bilen och ger oss iväg till fots.

En ström av ungar följer de spännande européerna på vandringen. Vi leds på rätt smala gator, rätt mörka och oansenliga. Här och där lyser det dock och det är gott om folk ute och vandrar. Vi lyckas föra en konversation med vår guide. Han frågar lite om var vi kommer ifrån, vart vi är på väg med mera.

Så kommer vi fram till lite mer upplysta kvarter. Vi går in genom en dörr som står på vid gavel. I det lilla rummets bortre ände löper en lång disk, bakom vilken det står en medelålders man. På några stolar kring väggar­na sitter det några mänskor. Den lille pojken förklarar att det här är växlingsstället. Nu ser vi att det ligger några sedlar representerande olika valutor i disken.

Vi blir lite misstänksamma. I de länder vi hittills vistats har det varot förbjudet att växla svart, och detta har endast skett på gatan. Vit växling har endast skett nä bank. Vad kan det här vara för någonting. Hursomhelst, vi vet ju kursen så vi kommer knappast att bli lurade.

Till att börja med kan det ju vara lämpligt att försöka bli av med våra nyförvärvade irakiska dinarer, dessa har vi ingen användning av längre.Kursen vi får verkar just, så vi växlar även några dollar, de lär väl gå åt vad det lider.

Vi promenerar i sakta mak tillbaka mot Blixten. Några läsk kan väl inte vara fel resonerar vi och leds mycket riktigt förbi några. Tyvärr är läsken något dyrare än i Irak, men ändå hyfsat billig, fem eller sex rial bero­ende på storleken på flaskan. - Efter en stund når vi bussen. Vad göra nu? Dags att pröva den persiska maten givetvis.

Vi rådfrågar vår guide. Denne är naturligtvis genast villig att visa oss en restaurang. Återigen sätter sig den lilla processionen i rörelse, om än något decimerad. Efter en stund sluter en man i trettiofemårsåldern upp vid var sida, ca två meter bakom guiden. Han tilltalar oss på en utmärkt engelska, undrar vart vi är på väg. Vi lämnar en redogörelse för vår aktuella magpotential. Vår nye vän visar sig komma ifrån Pakistan. Han verkar lite fundersam över vart vi är på väg.

Snart når vi emellertid målet, en mindre restaurang. Pakistaniern tittar litd nedlåtande på stället och frågar om vi verkligen vill äta här. Han vet att föreslå trevligare ställen. Vi är nog benägna att hålla med honom, efter en dag som denna och dessutom för första gången i det efterlängtade Persien, kräver en bättre restautang. Vi har också de fem dinarer vi fått i morse i åtanke. Sagt och gjort. I pakistanierns kölvatten drar vi vidare.

Vår förre lille guide ser lite besviken ut, undra på det, men hänger i alla fall med, liksom ytterligare några pojkar. Promenaden blir inte så lång, några kvarter rakt fram, några till höger och några till vänster så kommer vi ut på en större gata, bredare och mer upplyst.

Alldelee till vänster pekar vår vän på en dörr, innanför vilken restau­rangen döljer sig. Det här lovar betydligt mer så fulla ev förväntan stiger vi in. Pojkarna som följt oss, blir kvar utanför, det här är förstås inget ställe där det lämpar sig för dem att gå in.

Vi blir inte besvikna. I en behagligt dunkel belysning står bord utsprid­da, de flesta upptagna, men vi får tag i ett. Det verkar lagom lyxigt för våra behov. En stilla musik fyller lokalen med välljudande toner, mycket behagligare att lyssna till än den arabiska, enas vi om. Vi undrar om den har något samröre med indisk och pakistansk musik, får ett nekande. Den är mera förknippad med arabisk sådan. - Det kommer in lite svalkande vatten och vi kan även passa på att tvätta händerna i de utmärkta anordningar­na.

Vi frågar vår beledsagare lite om trakten omkring, om storleken på stä­derna med mera. Det vet han emellertid inte. "I don' t care of that things'. De persiska vägarna pratar han i nedlåtande ordala om, mycket sämre än i sitt hemland. "In Pakistan very good roads".

Maten kommer in. det är inte den vanliga kababen utan någon form av köttblandning. Musiken plingar vidare medan vi avnjuter rätten. Det smakar verkligen mycket got:. Så föreslår pakistaniern te, det går vi förstås gärna med på. Snart visar det sig att persierna har samma tekultur som araberna och turkarna, starkt beskt te i små glas. Jag undrar vad te utan socker kan hetea på persiska, kan vara bra att kunna. "Cay bedun-e-shekerÄ blir svaret, nästan samma som på arabiska bortsett från eet, kan ha ha misförstått mig. Vi sitter kvar ytterligare en stund i den behagliga atmosfären.

Så blir det i alla fall dags att betala. Förvånade konstaterar vi hur pass billigt det i alla fall är. Vi går ut på gatan. Alla småpojkarna tycks ha tröttnat på att vänta,ingen syns nämligen till. Vi beger oss till Blixten.

I bussen visar pakistaniern vägen på Khorramshahrs gator. Vi frågar om det finns något ställe där vi kan parkera under natten för att sova utan att riskera bli störda av en massa småttingar. Vi förklarar att vi sover i bussen. Visst finns det det, han är helt med på noterna. Varför bo på hotell och betala en massa pengaar. Det är bara att kasta bort dem, säger han med sin lite släpiga röst. Mycket bättre att bo i bussen, eller sova på marken eller vad som helst annat bara men slipper betala.

Snart kommer vi till en park, relativt avsides belägen. Här kan vi parkera för natten, får vi veta. Hit kommer inga småungar och stör er. Vi är lite skeptiska. Visserligen i utkanterna, men vi vet hur det brukar se ut på morgonen när man slår upp sina morgontrötta ögon och möter en massa pigga stirrande dito från småungar.

Men än är det väl inte dags för att sova, först måste väl nattlivet. kännas på pulsen. Blixten rullar vidare. Pakistaniern dirigerar oss på de ganska tomma gatorna och snart kan vi parkera utanför något slags uteställe (eller inneställe kanke man borde säga).

Det är en gräsmatta på vilken det står uppställda en massa bord. Här och var har man lämnat kvar ett träd, vilket ser rätt effektfullt ut i den sparsamma belysningen. Längs ena kanten finns en scen från vilken några musi­kanter frambringar diverse melodier.

Vi beställer in öl. Detta visar sig tyvärr inte alls vara i klass med det vi smakat i Baghdad. Vår vän förklarar att det beror på all olja och lovar oss att ölet i Teheran smakar mycket bättre. Nåja öl är ju alltid öl och det här är i alla fall inte det sämsta vi prövat på. En sångerska har dykt upp på scenen och underhåller oss med den äran.

Temperaturen har sjunkit stadigt men långsamt umder kvällens lopp så nu tycker i alla fall vi att det har blivit riktigt behagligt. Det är inga som helst insekter som besvärar oss, tvärt emot vad vi har väntat oss av länderna på de här breddgraderna.Till och med i Sverige riskerar man ju att bli myggbiten en ljum sommarkväll!

Vi pratar inte så mycket nu, lyssnar mera till musiken. Pakistaniern har ett mycket sympatiskt drag till skillnad från de flesta vi mött här, han behöver inte hålla låda hela tiden utan man kan sitta och njuta långa stunder i. tystnad.

Sångerskan drar sig tillbaka, musiken tystnar. Runt omkring oss börjar folk resa på sig. Kyparen säger något till vår vän, han översätter att. man stänger nu. Redan, konstaterar vi. Just som vi börjar komma i högform. Klockan är ju bara tolv.

Det är ju tyvärr inte mycket vi kan göra åt den saken. Vi reser oss från bordet och går ut till Blixten. Pakistaniern tar åter igen platsen där fram bredvid föraren. Han säger att han bara ska visa oss vägen till parkeb igen.

Det har hunnit bli ännu tommare på gatorna nu. Det är inte så långt och via några öde gator, korsningar och rondeller når vi snart åter parken. Vi parkerar lite vid ena sidan för att vara ur vägen. Här kan ni sova alldeles ostörda lovar pakistaniern. Sov under träden, där är det inte så varmt. På vår upprepade oroliga fråga, försäkrar han att inga barn kommer att störa oss på morgonen.

Vi undrar om vi inte kan köra honom hem, men han säger att vi inte kommer att hitta tillbaka och att han inte har så långt. Så undrar han om vi är kvar i morgon bitti så att vi kan träffas igen och han kan visa oss staden. Vi vill inte lova någonting bestämt, vet inte om vi vill sova här eller om vi vill se staden. Shiras är ju målet uppe på persiska höglandet för att slippa dagens mördande hetta. Men vår utrikiske vän är envis, till slut lyckas han få ett halvt löfte av oss att stanna kvar till morgonen. Vi säger godnatt och han ger sig iväg.

Snart är han utom synhåll. Vad göra nu då? Björn och Gustaaf tycker att vi ska ge oss iväg, jag är en aning tveksam, vi gav i alla fall ett halvt löfte att stanna till morgonen. Nästan genast har vi emellertid bestämt oss för att fortsätta utan en natts eventuella rogivande sömn.

Det verkr lämpligt att en kör, en sitter bredvid och håller sällskap samt en sover. De andra verkar så pigga på att fortsätta att det hela ger sig självt. Jag bäddar där bak och törnar in.

Det kan tyckas att motorns monotona dånande kan vara rogivande, och så är det säkert för många, dock icke helt för mig. Jag kan ändast sova spordiskt, ligger vaken eller halvsover mestadels. - Efter lite kringelkrokande inne i Khorramshahrs gator märker jag att vi accelererar på landsvägen norrut mot Ahwaz. Långsamt förlorar jag medvetandet.

Nånstsns långt borta märker jag att vi är inne och tankar, hör lite röster. Åter på väg. - Så tankar vi tydligen igen, jag kan ana mig till att vi är inne i en stad. Nåja, enligt kartan skulle det ligga några småstäder längs vägen. Lite kringelkrokande, ut på landsvägen. Några minuters färd, vi stannar, prat framifrån, så gör vi en helomvändning. In i staden igen, men snart åter ut. Undrar hur mycket klockan kan vara , ljusnar det inte snart? Jag tycker det börjar bli långtråkigt att ligga halvvaken.

Jag reser mig lite upp och tittar ut. Nej fortfarande är det mörkt. Så jag sjunker tillbaka. När det blir ljust är det säkert lagom för mig att stiga upp tänker jag.

En stund senare tittar jag ut igen. Det är gryning ute, man ser hur det platta landskapet börjar ta form. Björn som kör märker att jag är vaken så han stannar bilen. Han har dåliga nyheter att komma med. - Bilen gör bara sjuttiofem åttio kilometer i timmen och den drar minst en liter olja per tankning. Det låter nedslående. Slog vi sönder motorn under vår färd till Khorramshahr? Det förefaller onekligen så.

Jag får också veta att vi passerat Ahwaz, att vi kört fel där först och glatt fortsatt vidare mot norr, att de inte sett till några byar längs vägen samt att vägen plötligt tog "slut" vid ett tillfälle, dvs det var en umleitung, som Björn och Gustaaf upptäckt predis i sista ögonblicket så man får tydligen se upp. Annars är vägen av mycket hög kvalitet, detta trots att vi inte använt huvudvägen mellan Khorramshahr, ty längs den finns några städer.

Vi kokar lite te och äter några mackor, det kan behövas för mig som just vaknat och för de andra efter en så lång färd i ett streck. Vi beslutar att fortsätta till Shiraz med motorn som den är, och att där försöka få den lagad. Björn och Gustaaf går sedan och lägger sig.

Ensam får jag förtroendet att föra Blixten vidare mot främmande mål. Solen har precis gått upp så långt att det är varmt och skönt ute, inte så farligt hett. Som jag fått höra är vägan av utmärkt kvalitet, det här bådar gott ingför den fortsatta färden i Persien. Konstigt att tyskarna inte tog den här vägen från Shiraz till Baghdad.

Lördagen den tjugotredje augusti

Trafiken som förekommer är tämligen sparsam, några enstaka lastbilar dominerar. Landskapet är helt platt, växtligheten är ringa, tuvor med någon buske här och där, det är gulbrunt och ganska sönderbränt.

Jag passerar staden Kupal. Några mil till och vi kommer till avtagsvägen till Bandar Mashur, en stad välkänd från yngre dar genom spelet OLJAN. Så inpräntat är det namnet, att jag har lust att föreslå en avstickare dit för att se hur det ser ut i verkligheten. Dessutom har Björn och jag inte lust att helt missa åsynen av Persiska viken, något vi riskerar att göra om vi direkt sticker till Shiraz.

Jag stannar en stund för att vila och sträcka på benen. Då tittar även Mr Gustaaf fram. När vi fortsätter kliver han in i framsätet, säger att han inte är särdeles trött. Det kan man kanske förstå, det var ju Björn som körde hela natten. Långsamt börjar temperturen stiga under vår fortsatta färd.

Men där framme skymtar ett vägskäl. Vi hade väntat oss staden Ramshir men den kommer väl längre fram. Huvudvägen tycks fortsätta rakt fram, söderöver mot Bandar Mashur tydligen. Till vänster går en mindre asfalterad väg, eller rättare betongväg. Några skyltarr kan vi inte finna, men kompassen och vägmätaren säger oss att vi ska ta till vänster, vilket vi också gör.

Den här vägen är mycket smalare, och framförallt skitigare, den är mycket dammig. Spikrak löper den österöver, till vänster om den finns ett dike med vatten i och en liten pipeline. På diverse ställen ser vi fler vattensamlingar. En liten by försvinner bakom oss på vänster hand.

Men vad nu? Vägen försvinner under vatten på ett tiotal meter. Jag bromsar in lite tveksamt. Gustaaf stiger ur för att undersöka saken. Under tiden dyker en lastbil upp från motsatta hållet. Den gör sig inget besvär med att bromsa utan kör med full fart igenom vattensamlingen. Tydligen inget farligt, bara lite vatten på vägen. Vi fortsätter.

Vatten på den ändlösa, vägen i hettan

En välkommen syn möter oss. Vid horisonten syns berg. Långsamt kryper de närmare. Vägen börjar klättra lite, är inte längre så rak. Mellan bergkullarna slingrar den sig, så medelhastigheten sjunker därefter. Bergen är visserligen inte så förskräckligt höga här, men med tanke på att vi inte sett till berg sedan vi lämnade de libanesiska alperna uppe bland molnen utan hela tiden fått dväljas på det mycket heta och i slutet även fuktiga slättlandskapet, kan dessa knappast ha kommit mer välkommet.

Äntligen berg - vi är trötta på hettan

Det syns att vägen är ganska ny, här och var dyker relikter från den gamla sandvägen upp. Vi kommer ut på en liten bro. Till höger ser vi var den gamla vägen har gått. Längs bergskanten till höger om oss slingrar sig en sten konstruktion som uppburit denna. De vertikala stöden utgör en valvbyggnation, som tillsammans med all söndervittrad sten skvallrar om den troligtvis höga åldern. - Vi tycker att det är rätt vackert så vi stannar för att fotografera. Skönt att få sträcka på benen lite dessutom, Björn förefaller dock inte nämn­värt störd utan sover lugnt vidare,

Gammal antik bro

Gustaaf undrar om han också får köra en stund, jag behöver vila efter några timmars körning så det kan han ju få göra. Att han inte har internatio­nellt körkort med sig lär väl inte spela någon större roll, sist jag visade mitt var i Bukarest när jag bröt mot trafikreglerna och Björn har överhuvudtaget inte behövt visa sitt.

Färden går vidare bland de vackra bergen, bruna precis som de berg vid den vackra turkiska sydkusten. Men efter en stund plattar landskapet ut sig, vi har väl kommit upp på en högre belägen slätt. Runt horisonten ser man berg, så det lovar ju gott inför framtideh. - Lite längre fram ser vi en liten by, via en högersväng kommer vi in bland de bruna små husen. De står några uniformsklädda män framför ett av dem.

De vill säkert se på det internationella körkort du inte har, säger jag till Mr Gustaaf. Männen verkar göra något tecken, så Gustaaf saktar in. Men ingen anledning till oro. Vad är det, frågor de på engelska. Vart ska ni? Till Shiras, säger vi, de pekar vägen framåt så vi fortsätter oförtrutet. I utkanten stannar vi vid en bensinmack och tankar och fyller olja.

Till vänster om oss har vi en längre tid sett en bergsrygg. Undrar vart vägen nu tänker ta vägen undrar vi. Men se, den hittar en liten springa mellan kammarna, åter får vi köra lite mer slingrigt och inte så enahanda. Det börjar bli rätt varmt. Då och då möter vi en bil, men trafiken är inte överväldigande tät.

Det hörs någonting från baksätet, en titt förvissar oss om att även Björn för tillfället har tänkt sälla sig till de vakna. Han mumlas något om Cay, det verkar ju vara ett bra förslag. Vi behöver inte vänta så långe, snart dyker några små hus upp bland bergen på vänster hand med några bilar parkerade utanför.

Det är värt ett försök, så vi traskar in. Verkligen, våra aningar visar sig ha varit riktiga, här sitter rätt många mänskor. Vi slår ner vid ett ledigt bord. Cay ber vi om, så gott som på ögonblicket kommer detta in. Ett mycket beundransvärt drag hos alla mindre restauranger i Orienten, det man beställt kommer omedelbart in. Lite iskallt vatten vill vi också ha. "Su" har fungerat bra i Turkiet, så det prövar vi med. Det går bra här med. Det visar sig att man tar betalt för vattnet, en rial eller sex och ett halvt öre mot två rial för teet, men då får man också verkligen härligt kallt vatten och så mycket man vill ha. - Det är en mycket glad stämning här inne, folk stojar och skämtar, man känner sig välkommen och glad till sinnes. Att vi mulnade lite när vi måste betala för vattnet har vi redan så gott som glömt.

Men nu tycker vi att det har blivit dags att bege oss iväg igen. Jag klättrar in bakom ratten med Björn bredvid. Vägen lämnar byn sakta klättrande uppför en kulle. Men vad är det vi ser långt därframme? Det är väl ändå inte sandväg?.En bil kör långt där framme, det ser också ut som om det dammar om den. Enligt kartan ska det vara fin huvudväg här. Nåja, den har ju lurat oss. förut så det finns ingen anledning att den inte skulle göra det en gång till. - Lite senare stänger vi till framfönstren för att det inte ska ryka in så mycket damm från sandvägen, bara för att strax åter öppna dem, redan vana vid dammet.

Det är lite växtlighet på kullarna nu, grönt till och med på sina ställen men mera lite gulaktigt. Detta utgör en i mitt tycke mycket vacker skiftning mot de brunaktiga berg som sticker fram här och där och den sandfärgade vägen. - Hasigheten är tämligen moderat, sandvägen tillåter på sin höjd körning på treans växel, annars blir det för skumpigt så att vi studsar upp i taket.

Timmarna går medan vi kryper närmare Shiraz och som vi hoppas svalken. Staden ligger nämligen på det persiska höglandet på ettusenfemhundratrettio meters höjd. Det är olidligt hett ute nu, så tyvärr är vi inte rätt stämda för att kunna helt njuta av det betagande vackra landskapet, vi bara längtar bergshöjderna.

Så plattas landskapet åter ut, blir genast sterilare. Berg sticker dock upp runtomkring oss. Vi passerar Behbahan, en av de större städerna här i trakten, tankar och fyller olja, samt fortsätter. - Ett stort berg framför inbjuder till en bild. Strax efteråt passeras vi av en jeep, som kan hålla högre fart på den gropiga vägen. Den är fylld av glada vinkande perser.

Så kommer vi in i en liten by. Vi parkerar bredvid jeepen och går in i ett litet hus, där som vi mycket riktigt gissat, man kan få sig en kopp te. Svalt och skönt är det också härinne, och avstressade registrerar vi de livliga samtalen omkring oss. Det verkar vara en gladlynt befolkning här, synd att man inte. kan prata med dem på deras språk, tycker vi. Å andra sidan är det för varmt för en längre tids uppehåll.

Åter på väg, nu bland berg igen. Ännu dock inga höga sådana, ingen kraf­tig klättring upp mot höjderna. Sakta lägger vi mil efter mil av sandväg bakom oss. Tänk om det ändå vore asfalterat! Motorns monotona dunkande fort­sätter oförtrutet, vi tycker dock oss ha märkt att den blivit något starkare sedan den första nedslående upptäckten, ån är den dock lika törstig på olja.

Lite mer bergig terräng igen. Omsider kommer vi in i staden Gonbadan, men stannar inte utan passerar bara förbi.Vägen på andra sidan denna håller man tydlisen på att reparera, till vänster på vägen ligger nämligen med jämna mellanrum sandhögar, antagligen avsedda att så småningom användas att jämna ut den gropiga vägen med.

Lite mer bergig terräng

Det skymmer över bergstopparna. Vi känner att vi börjar bli hungriga, så alldeles efter staden stannar vi mellan några sandhögar för att vara ur vägen. Det ska bli gott med rikligt med mat. Vi fastnar för spaghetti och köttbullar.

Bakom bilen kommer en man med sin lille son gående. Nyfikna tecknar de åt oss undrande om det är något fel, kan de kanske hjälpa till. Titta genom rutan är ju också intressant. Med gester avvärjer vi alla förslag, efter en stund ger sig också perserna iväg.

Det är alldelee mörkt ute när jag styr iväg Blixten igen. Hoppigt och skumpigt är det, mot den nattmörka himlen avtecknar sig bergen svart. Ljuskäglan från strålkastarna borrar hål i luften, men ändock är det svårt att se ordentligt för att undvika de värsta groparna.

Vi passerar flera byar och städer, är lite osäkra om vägen. Den teknik vi lärt av Octavius i Rumänien kommer nu väl till pass. Vi kör sakta, lutar oss ut mot någon som råkar bli< offret, skriker "Shiraz" med ljudlig röst samt viftar med armen, det vill säga pekar åt olika håll. Nästan ofelbart pekar då persern åt något håll. Tydligen är det pålitligt, ty hittills verkar vi vara på rätt väg.

Plötsligt kör jag utan någon som helst förvarninri upp på en asfaltväg i nattmörkret. Blixten får sträcka ut på fyran, det var länge sedan den växeln kom till användning. Det verkar som det går utför, ty undan går det. Är våra vedermödor med den dåliga vägen slut nu? Det är bara att hoppas och pinna på.

Landskapet verkar öde här, vi passerar inte längre någon synlig bebyggelse. - Så blir det slut på det roliga i och med att den fina vägen upphör, åter får vi dras med dålig sandväg. Den är sämre här, så det går långsamt framåt, det är nästan som vi undrar om vi inte kört fel. Efter en timmes färd på sandvägen konstaterar vi också att vi inte mött en enda bil här, det verkar också oroande. Nåja tills vidare är det bara att fortsätta.

Lite lugnare blir vi när vi till slut möter en lastbil. Helt galet kan vi inte vara. - Utan förvarning breddas vägen plötsligt, här är det alldeles tydligt att man håller på att förbättra den. Lite trafik är det också, vi måste närma oss staden Kazerun som är vårt nästa mål. Från denna stad räknar vi med bra väg till Shiras.

Tre kvart senare kör vi in i Kazerun. Klockan är över elva på kvällen men ändå är det ett rikt gatuliv. Vi parkerar vid någon slags huvudgata. Gustaaf och jag vill ha te, Björn föredrar att stanna i bilen. Alldeles intill hittar vi ett stort teställe. Runt omkring oss vid de flesta borden sitter man och röker vattenpipa. De största är ungefär en och en halv meter höga och ser imponerande ut där de står på golvet.

Efter avslutad Cay går vi ut igen, undrar lite varför Björn inte ville ha. Runt Blixten står en massa småungar och tittar. Björn säger att han haft fullt sjå med att hålla dessa på avstånd. Blixten rullar åter iväg.

Vart nu? Shiraz uppe bland bergen eller ner till Bushire vid Persiska viken. Vår sista chans att komma ner till havet före Kaspiska havet förefaller det. Vi bestämmer oss i alla fall för Shiras. Hur hitta vägen dit, bäst att fråga någon. Vi stannar vid en yngling i tjugoårsåldern, som till all lycka visar sig besitta några engelska glosor.

Till vår förvåning pekar han på den väg från vilken vi kört in i staden. Det måste väl ändå vara fel. Vi protesterar, frågar även om vägen till Bushire. Sedan pekar vi rakt fram, på den väg vi skulle gissa att det är. Han säger då att det är en mycket farlig väg.

Lite motvilligt medger han att den vägen också går till Shiraz. Men den går över höga farliga pass, enligt kartan skall det ju finnas två pass mellan Kazerun och Shiraz. Där finns farliga lejon och tigrar som man kan råka ut för, fortsätter ynglingen i avskräckande ordalag. Nåja, det tror vi så mycket vi vill på.

Åt vilket väg går då vägen till Abadan? Samma som vi kommit. Och Shiraz? Samma som vi kormit. Man håller på att bygga en ny väg, snart färdig, men trots att den inte är klar, är den mycket bättre än den gamla. Vi är fortfarande misstrogna. Kör sjutton kilometer, sedan är det en avtagsväg till höger, får vi veta. Vi måste medge för oss själva att det var mycket livligare trafik de sista kilometrarna intill Kazerun. Motvilligtt bestämmer vi oss för att följa anvisningarna.

Snart lämnar vi asfaltvägarna, stadens ljus med de nyfikana barnen försvinner bakom oss, stojet tystnar bort. Åter skakar vi fram på grusvögen med de hoppde strålkastarna som ledstjärnor. Nogsamt har vi noterat mätarställningen. Sakta, oändligt sakta avverkar vi kilometer för kilometer.

Femton kilometer, sexton, sjutton. Ingen avtagsväg syns till. Vi möter dock fortfarande lastbilr så vi är väl på rätt väg. Tjugo kilometer. Vi har val ändå inte kört för långt?

Bred hoppig väg, ett och annat möte. Trettiofem kilometer. Äntligen, där framme verkar finnas någonting. Jo faktiskt här viker vägen av till höger. Rakt fram fortsätter en mycket smalare sandväg, den som vi tidigare använt oss av. - For säkerhets skull frågar vi också oss för, jodå, det är bara att fortsätta till höger så kommer vi till Shiraz.

Till höger om oss har vi en längre tid sett höga berg. Det verkar som vi håller på och rundar dessa, gissningsvis går den gamla vägen via ett pass över i stället. Då kanske den här ändå inte är en så dum väg.

Trots den sena timmen virvlar det då och då upp damm från mötande last­bilar, länge ser man deras ljuskäglor spela i diverse riktningar. Det har varit en lång dag, jag har kört länge och börjar känna mig lite trött. Björn sover eller halvsover redan i baksätet. Gustaaf däremot erbjuder sig att byta av mig.

Det har gått cirka en halvtimrme sedan bytet. Vi börjar komma närmare bergen, har dem alldeles inpå oss. Växtligheten är märkligt nog rätt riklig, gott om träd kan vi ana oss till. Men vad är det här? Ett vägskäl. Vägen slutar i ett T-kors med en asfaltväg. Vart nu? Kompassen säger höger.

Det här måste vara gamla vägen, den skulle ju vara asfalterad enligt kartan. Dessvärre är den av myckot dålig kvalitet, det är så att den närmar sig Siba-väg. Så nära inpå oss som vi har bergen måste vi väl närma oss det andra passet, det första har vi redan sluppit.

Vi har inte kört långt, förrän vägen breddas ordentligt och blir plan som ett salongsgolv. Vi kör upp på en väg av bästa tänkbara europeiska kvalitet, den måste vara ganska nyasfalterad.

Så börjar vägen klättra, Gustaaf får lägga i trean, men nej, det räcker inte, i med tvåan. Han har tydligen bråttom, ty han kör så fort det går, det vill säga fyrtiofem, trettiofem tycker jag är en lagom hastighet, vilket jag också påpekar, men utan resultat.

Samma utmärkta kvalitet på vägen. Man har byggt broar, grävt tunnlar, allt för att göra vägen så rak som möjligt. Stigningen verkar också vara kon­stant. Fler broar och tunnlar, det här var verkligen påkostat. Björn påpekar att så här fina vägar har han aldrig någonsin åkt på i Europas berg, han är helt förvånad.

Sakta börjar vi höja oss över slättlandskapet, bergskonturerna avtecknar sig, man anar att det är mycket vackert. Luften börjar redan kännas kyligare. Äntligen, äntligen lämnar vi den kvava kvällsluften vi är vana vid sedan två veckor.

Cay, föreslår någon, det låter gott. Men var hitta ett öppet ställe. Allt verkar vara stängt, inte så underligt kanske. Vi klättrar vidare, det kan inte vara sa långt kvar till Shiraz i alla fall.

Vi har kommit rätt högt upp nu, vägen blir kurvigare men ändå av mycket hög kvalitet. Jag sträcker ut handen. Vilken härlig svalka! Det verkar inte vara mer än så där femton grader - fast i verkligheten är det säkert varmare. Det lyser vid sidan av vägen. Cay? Men nej, det är just stängt, innehavaren håller på och städar.

Vi ser bakåt. Det måste vara en storslagen utsikt i dagsljuset, vi beklagar mörkret. Här skulle man kunna ta vackra fotografier. Nåja, vi får trösta oss med att det kommer än högre berg efter Teheran. - Vi befinner oss nu högt över slätten, man ser många mindre bergstoppar under sig, anar var vägen kan tänkas slingra sig fram i mörkret.

Så slutar stigningen plötsligt, äntligen har vi nått passhöjden. Det börjar slingra utför, genom några tunnlar i början. - Men snart ser vi att vägen sträcker ut sig spikrakt framför oss så långt vi kan se i strålkastarskenet. Blixten skenar strax fram i hundra, nu går det undan.

Ljus mot horisonten, om än rätt sparsamt. Måste vara nattmörka Shiraz. Snart passerar vi en jättelik port, befinner oss på en bred aveny. Vi passerar några rondeller, ser fler portar.

Det kan knappast vara någon framtid i att leta efter campingplatsen vid den här timmen. Var sova? Vi ser en bensinmack, bakom vilken det finns en mindre öppen plats vid en mur. Enligt vår vän pakistaniern i Khorramshahr skulle småbarnn inte vara påträngande, vi får väl lita på det. Under muren parkerar vi och somnar så gott som omedelbart.

Klockan har hunnit bli tre på natten, men så sydligt som vi är, är det fortfarande kolmörkt ute.

[del 10]