Tryck här för större bild av Shiraz

---

Shiraz

Söndagen den tjugofjärde augusti

Klockan är kvart över nio när vi slår upp våra ögon för att möta omvärlden. Effter att ha gnuggat sömnen ur dem konstaterar vi lättade att vi inte är omgivna av kvarterets alla ungar, storgloende av nyfikenhet. I verkligheten är det inte en enda människa som verkar ta någon notis om vår existens.

Att vi i går kväll parkerade utanför en bensinmack, var inte helt en slumpens förtjänst. Blixten har nyligen genom sin hoppiga bensinmätare antytt för oss att han börjar bli törstig igen. Det är nämligen en alldeles speciell mätare han är utrustad med. När det är mycket bensin i tanken visar mätaren som vanligt. Med sju åtta liter kvar i tanken börjar mätaren att då och då hoppa över till full mätarställning för att omedelbart återta sin plats. Med mindre bensin kvar blir hoppen vildare och utslagen mindre, för att till slut endat märkas som ryckningar i visaren. Då är det inte mycket kvar. På det sättet är alltså mätaren mycket mer exakt än konventionella mätare.

Alltnog, efter att vi tankat ger vi oss spanande iväg. Vi upptäcker nu till fullo hur vacker staden är med dess breda avenyer, stora rondeller, lite grönska här och där och framför allt, rikedomen på ornamenteringar. överallt syns mosaikmönster, till och med på bensinstationerna.

Efter en stunds kringåkande når vi snart en stor bred aveny. Till vår lycka ser vi på högra sidan att det står en skylt "tourist information". Glada parkerar vi utanför och kliver in. Ett elegant inrett kontor möter oss. En ung dam undrar om hon kanske kan hjälpa till och det kan hon ju. Vi utrustas med karta och hon pekar ut olika ställen vi kommer att behöva besöka. Campingplats finns som tyskarna berättat om, hon pekar ut en folkvagnsverkstad, postkontoret och huvudbanken.

Vi beslutar oss för att snarast uppsöka campingplatsen. På Khiaban Moshir Fatemi kör vi över en torr flodbädd, gatan svänger och blir så småningom Khiaban Kharabat. Vi har lämnat de centrala delarna av Shiraz. Snart når vi enligt anvisningarna också campingplatsen.

Campingplatsen

Denna är inhägnad med högt stålstängsel men grindarna är öppna så vi kan köra in. Så stannar vi och kliver ur för att tala med föreståndaren. Denne pekar emellertid framåt och säger att vi kan installera oss först så kan vi diskutera priser och annat sedan.

Det är en helt liten campingplats, men det finns inte heller speciellt rnåna gäster. Vi ser tre fyra andra turistbilar med tält, det är allt. Vid ingången ligger några byggnader, tydligen med dusch, till höger ser vi den lilla bassängen som tyskarna redan har berättat för oss om. Ett tiotal gröna tält, som verkar vara fasta finns också. Dessa är tydligen för uthyrning, och det kan ju konma väl till pass, om vi nu ska behöva lämna in Blixten för natten för att få den reparerad.

Vad som är mer uppseendeväckande är emellertid den anhopning av synbarliga militära tält som står uppställda lite längre bort, ungefär trettio stycken. Vad har de på en campingplats för turister att göra? - Söder om oss ser vi en massa hustak och några kupoler från Shiraz. Norr om oss ringlar en grusväg iväg österut. Det verkar vara en väg av ungefär samma kvalitet som den vi tidigare begagnag oss av i det här landet. Nåja, huvudvägen norrut till Isfahan och Teheran ska vara av god kvalitet enligt tyskarna. Runt omkring horisonten ser vi berg, och vad mera är, det finns även moln runt om oss över topparna. Det är första gången vi ser något moln på himlen sedan de libanesiska alperna vi lämnade för tolv dagar sedan. Tolv dagar, inte mer, för oss känns det nästan som en evighet.

Till att börja med plockar vi ur bordet och lite grejor från Blixten för att tillreda lunch, vi börjar bli hungriga. Vi diskuterar sen närmsta framtiden och gör upp planer. Det här ska alltså vara vändpunkten på redan. Egentligen borde vi väl snart börja längta hem så länge som vi varit på resande fot. Men ändå, när vi gjorde upp resplanerna tyckte vi det här verkade vara lagom och Indien alldeles för långt. Nu tycker vi, har vi ändå kommit så här långt kan vi lika gärna fortsätta, det är inte säkert att vi får någon ny chans. Tills vidare beslutar vi oss för att se hur det avlöper med repareringen av den stackars motorn i Blixten.

Efter lunchen besöker vi föreståndaren för stället och frågar vad det kostar att hyra tält. Det går på ungefär en femma natten för oss alla tre plus tält så det är ju överkomligt. Han visar oss också på en liten tegelbyggnad tjugo meter bakom oss. Här inne visar det sig finnas dusch med både varmt och kallt vatten. Det kan ju komma väl till pass för att hålla renlighetens fana högt vajande mellan dess mindre berömvärda framträden.

Men hur är det med bassängen? En liten simtur skul4e inte vara sa dum, kommer vi fram till. Vi tittar på vattnet. Detta är tyvärr inte ens måttligt rent. Föreståndaren beklagar detta, men förklarar att det kommer att bli bättre i eftermiddag. Vi får väl hoppas på detta. - Solen har gått i moln, hela himlen är plötsligt molntäckt. Det ser nästan ut som cm det skulle bli regn, är detta verkligenmöjligt? Vi tycker oss nästan känna en regndroppe, men kanske är det inbillning, något regn blir det i alla fall inte.

Vi tar ut det viktigaste ur Blixten och lägger in i tältet vi hyrt. Bord, sängkläder, mat, kök med mera. Det är ett rymligt tält, så vi får gott om plats. Kameror, pengar och andra värdehanlingar vågar vi däremot inte lämna ur sikte. Med kartan i knät kör vi sedan Blixten in till Shiraz igen.

Nu gäller det först att hitta till follaverkstaden. Vi passerar några rondeller och stora avenyer och kommer snart in på en ordinär gata. Vi ser till vår glädje en verkstad framför oss. Vi inser att det inte är den som damen på turistinformationen rekommenderat oss, men vad gör det, det är i alla fall en folkvagnsverkstad vi kommit till. Här bör man kunna hjälpa oss.

Vi parkerar på gatan utanför och går in. En mörklagd ung man möter oss. Till vår smala lycka visar det sig att han behärskar engelska tämligen bra. Vi förklarar vårt dilemma så han följer med ut för att undersöka saken. Han lägger sig under motorn , tittar, ber oss starta och gasa lite, tittar mera, ber oss sedan stänga av igen. Efter dessa procedurer förklarar han: "It bums oil". Vi undrar vad han menar men frågar i alla fall vad han vill ha för att reparara skadan. Five hundred toman, säger han. Five thousand rials, säger vi, han nickar instämmande. Trehundrafemtio kronor med andra och svenskare ord.

Vi tycker det verkar dyrt. Hur kan han se felet så snabbt, eller, det viktigaste, hur kan vi veta att han verkligen kan reparera felet. Vi tvekat. Sedan föreslår han att de ska tvätta bilen. Vi slår ifrån oss. Blixten är verklien mycket dammig, det är det rödbruna ökendammet som fortfarande sitter kvar. Det vill vi absolut inte ha borttvätttat. Tvätta motorn och motorservice går vi med på tills vidare, men inget mer. Vi får reda på att vi kan hämta bussen klockan tolv i morgon.

Vi beger oss vidare till fots. Solen har tittat fram igen, och det är ganska hett ute, om än inte på långa vägar som nere i Basra på slättlandet. Här där vi är, är inte gatulivet påfallande rikt, men vi ser en hel del folk i alla fall. Efter en stund kommer vi ut på Khiaban Zand. Det ligger mer centralt. Här lyckas vi efter något letande få tag på vykort. Då vi tycker att det börjar bli väl varmt beslutar vi oss att ge oss av "hemåt", dvs till campingplatsen. Enligt uppgift vi fått från turistinformatienen ska det bara kosta tio rial eller sjuttio öre för taxiresa oavsett längd inne i Shiras. Det låter ju inte alltför betungande för vår kassa, så snart sitter vi i en av de brandgula taxibilarna.

Framme vid campingplatsen visar det sig att chauffören vill ha tjugo rial. Vi protesterar lite, men han förklarar att resan leder en bit utanför staden och då kostar det det dubbla, och det kan vi ju hålla med om, så han får vad han begär.

Bassängen är inte alls ren som utlovat, men den är betydligt renare än förr, så det får duga. Efter att ha bytt till badkläder kastar vi oss i, dvs Björn och jag dyker och Gustaaf kliver i. Det känns härligt uppfriskande, det var länge sedan vi fick tillfälle att bada sist. Vi minns med saknad de underbara libanesiska klipporna. Där kunde vi gärna ha tillbragt ytterligare en dag, inte minst med tanke på det låga priset.

Vi blir inte direkt imponerade av Gustaafs simkunnighet men han tar sig ju fram på sitt flåsande och jobbande, säger också att han tycker att det är skönt. Vi kliver upp efter en stund och sätter oss och vilar på bassängkanten. Det blåser lite så vi torkar snabbt. Till en början känns det lite svalt i vinden, men när vi väl torkat börjar solen steka på oss.

Vi tar på oss igen. Det är väl dags att skriva en rad hem, så vi tar fram vykorten och penna. Jag skriver även ett kort till Marinstaben där jag lumpat förra året för att påminna om min existens. När jag var där fanns det kort från England, Grekland och Libanon så nu måste jag ju bräcka dessa.

Vi gör oss i ordning för att tillbringa natten . Men först gör vi middag. "Please, Mr. Gustaaf, tell us how you would like meat-balls and potatoe-mose" säger vi. "That sounds marvellous" blir svaret. Primusköket får arbeta med bägge lågorna och snart är det varmt. Vi bänkar oss kring det lilla bordet. Det smakar gott och Gustaaf berömmer också den helsvenska maten.

Vi har fortfarande inte bestämt vart vi ska vända kosan när vi väl lämnar Shiraz. Söderut till Kazerun, österut mot Indien är väl knappast aktuellt så länge vi inte får motorn fixad, eller norrut mot Teheran direkt.

Vi får väl sova på saken. Det känns mycket ovanligt att ha så gott om plats runt omkring sig, det är rätt högt upp i tak till det gröna tältet, blicken far runt lite undrande en stund till, sedan börjar tröttheten ta överhanden och snart sover jag den välbehövliges sömnen. Sömnen förra natben var ju inte så där förfärligt mycket att skryta över.

Mången den tjugofemte augusti

Vi vaknar ganska tidigt men trots detta är det mycket hett i tälet. Solen skiner ju obarmhärtligt mot väggarna och dessa gör ju inget för att hindra värmen att komma in till oss. Så småningom masar vi oss upp och viker undan tältduken både fram och bak så att det kan fläkta lite. Tältet är nämligen försett med öppning i två ändar.

Vi inleder som vanligt med te och mackor, dvs. Björn dricker oftast kaffe på morgnarna , men i dag väljer vi alla te. Sålunda styrkta går vi ut för att närmare underosöka den nya dagen, ta en liten promenad för att sträcka på benen. - Bassängenn lockar snart oss in i sin blöta och svalkande famn. Reningsverket, om det nu finns något sådant, verkar fungera lite grann i alla fall, ty nu är vattenet ytterligare något renare än i går eftrmiddag. Nu badar också några av de andra turisterna.

Så småningom tycker vi att det har blivit dags att bege oss in till Shiraz. Till fots lämnar vi campingplatsen bakom oss. Här i närheten finns det inte så många hus, men snart nog tätnar det till villabebyggelse eller vad det nu är för någonting. Här lite längre bort har vi sett att det går bussar och räknar med att kunna hugga en.

Strax når vi en större gata som, om vi inte har alldelee missförstått vår karta, ska leda rätt in i stadens hjärta. Vi beslutar följa denna. Vid en busshållplats stannar vi och väntar. Väntan blir inte lång, runt en krök kommer en gul buss och stannar vid oss. Två rial var får vi betala och det kan det ju vara värt.

Bussen åker som vi hoppats, nämligen gatan rakt fram. Inne i centrum hoppar vi av. Nu gäller det först att hitta en bank så att vi kan växla lite pengar så att vi kan hämta ut Blixten. Det visar sig inte vara så lätt att hitta som vi räknat med, det blir till att fråga några gånger. Det börjar bli jobbigt, solen steker ju också obarmhärtligt på oss från den molnfria himlen. Slutligen belönas i alla fall vårt slit. Inne på den stora banken är det svalt och skönt. Vi får våra pengar växlade, frågar sedan också om vägen till postkontoret. Det ligger alldeles i närhelen får vi veta. Ut i värmen igen. Efter att ha följt anvisningarna når vi efter tio minuter en stor och imponerande byggnad, undrar vad det kan vara för någonting. Vi frågar, får till vår häpnad reda på att det faktiskt är Shiraz huvudpostkontor vi har nått. Det ser mera ut som en av de viktigaste regeringsbyggnaderna - fast vi är ju förstås inte i landets huvudstad. Nåväl vi går en lång gång för att nå den imponerande ingången.

Härinne är det svalt och skönt. Vi går uppför en bred trappa. I avsatsen stannar vi och tittar på en stor tavla. Innanför denna bakom glas ser vi att det finns en massa brev till turister uppsatta. Det är tydligen sådana som har uppgett poste restante adress hit. Det kanske man skulle ha gjort till några större städer tänker vi, fast å andra sidan var det ju knappast alls klart, exakt till vilka städer vi ämnade oss, än mindre tidpunkten för vår ankomst.

Vi fortsätter uppför resten av trappan. Själva postlokalen blir vi inte besvikna på efter byggnadens lovande yttre. Det är en enormt stor sal, det skulle ha fått plats åtskilliga våningar ovanpå varandra om man nu skulle ha velat utnyttja hela takhöjden. Taket bärs upp av stora pelare, golvet består av marmorplattor. Vi har kommit in från ena kortväggen och längs de bägge långväggarna finns bara postluckor, vi räknar till tjugo på var sida.

Nu gäller det bara att hitta till rätt lucka för att köpa frimärken. Det står visserligen på engelska över en del av dessa, men vi hittar ingen som verkar vara lämplig, så vi går fram till någon 1 högen och frågar efter "stamps". Det var givetvis fel lucka men vi blir anvisade den rätta, nummer fyrtio, alldeles till vänster om ingången.

Ute på gatan igen med frimärkena i säkert förvar konstaterar vi hungriga att det är lunchdags Problemet inställer sig då genast hur man ska kunna hitta en öppen restaurang. I Persien tar man nämligen siesta mellan klockan tolv och fyra på dagen och då är det mesta stängt. Någon restaurnag borde vi väl kunna få tag på här i centrum ändå tycker vi.

Vi vandrar runt i värmen men utan lycka. Vi tycker det börjar bli väl hett och är färdiga att ge upp. Då ser vi några perser stå och prata så vi frågar dessa. De pekar uppför en liten trappa. Vi följer rådet och vandrar uppför trappan. Vi kommer in i ett ganska litet rum, i vilket det står uppställda några bord, de flesta lediga. Vi blir genast anvisade ett hömbord, som inte är alltför rent. Kebab frågar innehavaren oss, jaså har de det i det här landet också, reflekterar vi, det låter ju gott. Snart fräser det på spisen.

Stekoset når oss men det bekymrar oss inte, det luktar gott. Spisen ligger alledeles bredvid oss, en och en halv meter är det ungefär emellan, så vi kan se hur han grillar köttet på spetten. Som alltid här nere kommer maten nästan omedelbart, stora härliga tunnbröd som viras kring kebaben och iskallt vatten till. Det smakar jättegott, speciellt brödet tycker vi, överträffar de irakiska tunnbrödsvarinterna. - Vi diskuterar om vi inte borde fota det här, men avstår i alla fall, det är ingen som vill ta fram kameran, de kanske tar illa upp, derar religion förbjuder ju avbildning.

Det börjar bli dags att betala. Undrar hur mycket det kostar. Till vår förvåning blir vi bara av med tio rial per person, inte mer än sextlofem öre, så billigt har vi inte lyckats komma undan förut. Vi går ner för trappan ut på gatan igen. Nu till Blixten.

Det är fortfarande hett ute, men vi känner oss nu bättre till mods. Det är cirka tjugo minuters promenad men det är lätt avklarat. - När vi kommer fram står Blixten ute på gatan, nytvättad! Vi som hade sagt till att vi absolut inte ville ha den tvättad. Nåja, det lär inte vara någonting att göra åt nu, bara vi slipper betala för det, hur nu det ska gå till.

Som tur är är det inte stängt, vår engelsktalande vän från igår syns inte till men en annan persier tar fram en nota. Det är ungefär vad vi räknat med, utan tvättning förstås, så det är väl ingen id‚ att försöka bråka med en persisktalande. Vi betalar och bestiger Blixten.

Det är ingen som känner för en sightseeing-tut i Shiraz, trots att detta enligt vår "Reisef�hrer Persien" är en av de mest sevärda städerna i hela Orienten. Vi styr kosan direkt mot campingplatsen.

Snart befinner vi oss åter i fiskarnas element, även om det nu inte finns någr fiskar i bassängen. åtminstone har vi hittills inte sett till några. Det är i alla fall svalt och skönt med en simtur. - Vi blir så pass uppfriskade att vi beslutar utnyttja campingplatsen medan vi är på en sådan. Vi tvättar nämligen kläder, det var länge sedan sist, nåja en vecka, i Bagdad hände det sist.

Det var ju tråkigt att vi inge fått motorn fixad tycker vi. Men uppe i Teheran ska vi väl kunna hitta någon ordentlig verkstad som man kan lita på. Med en just motor skulle vi kunna fortsätta österut mot Indien. Gustaaf blir genast eld och lågor inför dessa framtidsutsikter. Men hur går det då med dina föräldrars bröllopsdag undrar vi. Du måste ju vara hemma den tjugnde september har du ju sagt, påpekar vi då.

Om jag åker till Indien så bryr jag mig inte om detta blir svaret, Indien är nämligen viktigare. I så fall måste jag också telegrafera efter mer pengar i Teheran, fortsätter vår holländske liftare. Detsamma kommer att gälla mig, pappa sa ju att jag skulle be om mer pengar när dessa tog slut. än är det ingen fara, vi har gjort av med mindre än väntat, men en resa till Indien kommer nog att kräva en förstärkning av reskassan.

Vi fortstter samtalet in under middagen. Ska vi ändå nå Indien, det som verkade så ouppnåeligt när man på M i Stockholm sa till oss att vi inte kunde ta vägen tvärs över Ryssland? Vi får väl lugna ner drömmarn lite tills vi når Teheran och se vad de säger om motorn.

Jag börjar gradvis känna att jag inte mår så bra. Jag får huvudvärk och känner mig febrig. Tankarna styrs snart åt Meyers råd åt Björn vad beträffar malariatabletterna: De är inte bara bra mot malaria, de hjälper mot i stort sett vad som helst. Nästa problem inställer sig snabbt, det är endast fransk text på askarna. Mr. Gustaaf läser, översätter, Björn relaterar vad han fått höra, jag äter en första tablett. Det finns fyra i paketet och man ska äta upp alla med visst intervall.

Jag kryper ner i sängen, det känns lite bättre. Diskussionen fortsätter men jag deltar inte mer så aktivt, ligger mest och halvlyssnar. så småningom somnar jag in för natten.

Tisdagen den tjugosjätte augusti

Jag känner mig fortfarande dålig på morgonen, men det tas det ingen hänsyn till, vi beslutar oss för att fortsätta till Persepolis, det gamla akaemeniderrikets storslagna huvudstad, nu mest i ruiner. Det bjuds på te och mackor, det packas runt omkring mig. Jag går upp och samlar ihop mina grejor, går ut till Blixten, gör i ordning sovställning samt kryper ner igen. Efter att ha läst på malaria tablettasken tar jag två tabletter till. När Björn hört detta säger han att han av Meyer fått höra att man bara får ta en tablett åt gången, möjligen kan man ta de två första tabletterna med en gång.

Björn och Gustaaf går och betalar, sedan ger vi oss iväg. Alldeles efter vi lämnat Shiraz kör vi under Koran-Tor och stannar för att fotografera. Denna port, som är tusen år gammal, revs vid vägbygget 1935, men restaurerades sedemera till nuvarande form. Den bildar en imponerande infart till Shiraz, man har god överblick överstaden härifrån. Den kallas även för "Allah akhar porten" ty de muslimska arabiska köpmännen lär ha utbrustit "'Gud är stor" vid åsynen av byggnadsverket vilket just heter "Allah akbar" på arabiska.

Vi lämnar Shiraz

Vi fortsätter norrut på den utmärkta asfaltvägan. Det är bara sex mil till Persepolis, så det tar inte så lång tid att köra. Snart nog talar Björn om för mig från framsätet att vi just nått fram. Jag känner mig bättre nu, så jag tänker följa med. Jag hinner lagom klä på mig tills de har stannat och klivit ur bilen.

Karta Persepolis-Teheran

När jag också kommit ut i det fria ser jag att vi har stannat på en parkeringsplats. Det ligger några små låga hus runt omkrigg oss, jag ser även till några träd, i övrigt verkar landskapet runt oss helt öde. Till vänster löper en stor mur, med två trappor upp. Det måste vara uppgången till den forna världshuvudstaden.

Persepolis

Tryck här för större bild av Persepolis, mottagningshallen Apadana

Vi går rakt fram till ett lite hus, som verkar vara biljetförsäljningsstället. Vi tycker det är lite dyrt, tjuge rial per person vill man ha. Någon råkar nämna ordet studenter och plötsligt är priset nere i tio rial. Det är tydligen en bra trollformel att ha till hands, den måste vi komma ihåg. Vi går upp för den breda trappan med alla kamerorna i släptåg för att bskåda ytterligare lite stenar. Trappan är ganska lång och jobbig, tycker jag, solen gör det inte precis lättare, men än ger jag inte upp.

Persopolis, som började byggas under Darius den förste på femhundratalet före Kristus, var huvudstad i historiens första världsherravälde, det akaemenidiska. Undor de följande härskarna fortsatte byggnationen tills det förstördes av Alexander den store år 331 f.Kr. Nu återstår tyvärr endast ruiner.

Xerxes-portalen, huvudingång till Apadana

Vi kommer upp på en stor terass. Vi passerar under Xerxesportalen, inte speciellt väl bevarad. Så kan vi blicka ut över Apadana, den stora mottagningshallen. Idag finns drygt tio höga pelare kvar, utsmyckate, på några finns överst långt över oss skulpturer av huvuden. Ett av dessa sitter alldeles löst, det ser ut som om det i vilken sekund som helst skulle kunna falla ner på oss mer jordbundna varelser. Det är en storslagen anblick att se pelama stolt resa sig upp mot skyn.

Centralpalatset och andra ruiner

Av det gamla centralpalatset finns några väggar kvar till beskådande. Vi kan dock se persernas förkärlek till reliefer, ett stort lejon är väl bevarat på ena väggen. Detta som kontrast till grekernas förkärlek till skulpturer, det anses som bevisat att perserna inte tagit några intryck av grekerna.

Vi ser gamla gravar, en del tydligt nyrestsaurerade, passar inte alls in i miljön, men en del förefaller vara äkta ruiner, mängder av gravstenar tätt inpå varandra.

Jag snubblar över en avlång vält sten, är nära att falla omkull. Jag känner att febern har stigit, jag får anstränga mig för att ta mig fram. Medan Björm och Gustaaf fortsätter mot de längre bort liggande byggnadern tar jag mig tillbaka till Blixten. Det känns skönt att få krypa ner och vila igen.

Det dröjer ungefär en halvtimme tills de andra är tillbaka, fast det är naturlitvis svårt att uppskatta när man ligger och halvsover. Björn undrar varför jag inte kunde lämna ifrån mig kameran när jag lämnade sällskapet, tillägger sedan att det är mycket sevärt jag gått miste om.

Vi fortsätter med mig halvsovande där bak. Jag märker inte så förskräckligt mycket av vad som händer, moterns monotona dunkande uppfyller min värld. Några gånger märker jag att vi stannar, en gång gör vi ett längre uppehåll inbillar jag mig också. Lågmält samtal framifrån överröstar ibland motorljudet.

Dagen går långsamt vidare. Jag äter den sista malariatabletten. Nu får vi se vad den går för. Nåja, i Persepolis blev jag ju tillfälligt bättre. - Så småninom börjar det skumma till omkring mig, det börjar visst skymma. Jag känner att Blixten minskar farten, så kör vi tydligen av vägen en liten bit, det blir nämligen skumpigare. Strax stannar vi, motorn tystnar. Vilken underbar frid det sänker sig över landskapet, det verkar så otroligt tyst.

Natt ute i det öde landskapet

Nu tänkte vi stanna för natten, säger Björn. Man börjar tillreda soppa på spisen. Det ska bli gott, jag börjar känna mig lite hungrig. Björn berättar att de länge kompiskört med ett par tyskar och också ätit tillsammans med dessa. Det var tydligen det längre uppehållet jag tyckte mig märka.

Soppan är varm och god, jag mår mycket bättre nu. Redan nere i Siba kom vi underfund med att det var för mycket med tre bak i Blixten, så vi beslutar att var tredje natt får vi sova i framsätet. Det blir Gustaaf som får börja. Snart sänker sig friden också över Blixtens innandömen.

Onsdagen den tjugosjunde augusti

Vi vaknar tidigt, vi gick också tidigt till sängs. Efter ett uppiggande te känner vi oss bättre till mods. I dagsljuset kan jag se hur ensamma vi är, det är bara låga berg och sand omkring oss, allt går i brunaktiga toner. Några lejon eller tigrar har vi inte märkt av under natten, har knappast väntat att göra det heller, trots vår reiseführers varningar om att stanna vid vägkanten under natten, delvis på grund av rövarfaran, men mest på grund av de vilda djur som ännu lever i detta land.

Jag beslutar att ligga kvar medan de andra kör. Visserligen är jag mycket bättre, men jag vill vara helt säker på att vara i god kondition för att besiktiga Isfahan, den stad som tyskarna mest rekommenderade oss, och jämförde med Bagdads underbara gyllene mosk‚.

Blixten rullar åter ujp på landsvägen och skjuter fart, om än inte helt tillfredsställande, så verkar det som om han i mindre grad börjar hämta sig från ökenäventyret. Törstig är han dock fortfarande, inte minst på olja, det måste vi tanka oftare än bensin.

Vi passerar Yazd-e-Khast. Här går vägen ovanligt högt, uppe på högslätten, tvåtusentrehundra meter. Annars har vi mestadels kört på ungefär tvåtusen meters höjd. - Nu har vi hunnit passera både resans sydligaste och östligaste punkt, dvs. om vi nu inte åker till Indien. Den sydligaste var i Kazerun före Shiraz, den östligaste passerade vi igår, sju åtta mil efter Persepolis , staden Qadirabad.

Vi har varit på väg några timmar då jag känner att vi bromsar in. På min undran varför får jag veta att det bara är fotografering på gång, men inte vilken som helst, nämligen filmning av skylten som omtalar att vi just nått fram till Isfahan.

Isfahan

Tryck här för större bild av Shah-moskén

Isfahan upplevde sin största blomstringsperiod när den blev huvudstad 1598 under safawidernas herravälde. Det var Shah Abbas I som lät upföra så rnånga praktfulla byggnadsverk, att staden fick namnet Nesf-e-Jahan, som betyder Halva Världen, sedemera förkortat till Isfahan.

Chahar Bagh-moskén

Vi kommer via en rak gata från infarten direkt till Chahar Bagh-moskén, som betyder moskén med de fyra trädgårdarna. Dess utsökt vackra minaret anses vara Persiens mest avfotograferade turistföremål, vi utökar snart bildantalet ytterligare.

Alldeles till höger löper gaton Khiaban Shah Abbas och precis i början av denna ser vi till vår glädje skylten "Tourist Information". Mr. Gustaaf och Mr. Björn går in för att skaffa upplysningar. Enligt tyskarna ska det inte finnas någon campingplats i den här staden, men vi får väl se hur det avlöper. - Efter en stund är de tillbaka igen och kan omtala, att det visserligen inte finns någon campingplats i staoen, men att det finns ett ställe vid flygplatsen, dit turister brukar styra kosan vid nattetid. Flygplatsens bekvämligheter får vi också använda.

Vi beslutar att snarast undersöka det anvisade nattkvarteret. Alltså vänder vi kosan södarut samma väg vi kommit. Jag är så pass bra nu att jag uppstiger från liggande ställning och tar på mig kläder.

Bron Siosehpol

Vi kör åter över bron Siosehpol - som betyder Bron med 33 Bågorna - över Zayandeh Rud - Den Eviga Floden. Snart nog når vi fram till flygplatsingången. Vi ser genast vilken plats som är anvisad oss, här står nämligen redan några turistbilar bland träden, platsen är nämligen relativt lummig, och det kan ju inte vara något större fel.

En bit ifrån oss står en ny folkvagnsbuss med australiska plåtar. Det är campingmodellen. Utanför står en liten persisk flicka, synbarligen mycket intresserad av vad som försiggår bland de främmande mänskorna. - Vi frågar australiensarna om det är här som det är meningen att man ska tillbringa natten, och det är det som väntat. Det är ett ganska talträngt par vi stött på, vi får höra dem beklaga sig över de nyfikna invånarna som följt alla deras rörelser med stor spänning. Ett extra nöje måste det ha varit då de tvättat kläder.

Vi frågar också om bekvämligheterna. Han pekar in mot en liten dörr på den stora byggnaden i närheten. Finns det månne dusch också? "Yes, but only cold", blir svaret. Stra. ett förtydligande "very cold". - Vi går och undersöker, set rent och snyggt ut i alla fall. Vi är nöjda.

Meidan Emam-platsen

Men nu har det blivit dags för sightseein. Först vill vi komma till Meidan Shah, det är här de vackraste moskéerna ska finnas. I vår reiseführer finns en liten karta. Enligt denna ska det vara en barnlek att hitta, men vi lyckas givetvis virra bort oss. Vi funderar nästan på att stanna och fråga någon när vi kör in på en stor öppen plats. Vi inser genast att vi kommit till den berömda Meidan Shah.

Meidan Shah som är över femhundra meter lång, räknades ännu för några årtionden sedan som världens största marknadsplats. Platsen är inramad av olika byggnader och i mitten finns numera parkanläggningar med springbrunnar, anlagda i modern tid under Shah Reza Pahlavi, grundare av det moderna Persien. Förr var det skådeplats för allehanda fester, lekar och turneringar. Bland deltagarana i de sistnämnda märktes vilda djur såsom lejon.

Vi parkerar bland de andra bilarna så parkeringsplatsen. Vi kliver ur och ser oss omkring. Det är verkligen en mycket vacker plats med sina två mosk‚er, vackra paviljonger, bazarportal med flera ornamenterade byggnader. Vi är mest nyfikna på Masjed Shah i bortre kortändan på platsen. Med alla kameror i stadigt grepp styr vi alltså våra steg ditåt.

På vägen dit beundrar vi paviljongen 'Ali Qapu (det höga tornet), där fordom de högre hönsen i riket brukade beskåda spelen på platsen nedanför. Det är en färggrann byggnad, som vi dock in beträder, vi är ju på väg mot mosk‚en. - Påfallande är, att vi här för första gången i större mängd ser beslöjade kvinnor. Klädedräkten består av ett stort svart tyg, som de sveper om sig upp över näsan, lämnar bara ett titthål för ögonen.

Shah-moskén

Så stannar vi en bit utanför Shahmoskén, av många ansedd som den islamiska byggnadskonstens arkitektoniskt mest fulländade byggnadsverk. Våra beundrande blickar avslöjar genast att vi är beredda att hålla med, även om vi nu kanske inte hör till de allra mest initierade i denna fråga. - En kuriositet med mos‚en är att portalen med minareterna som vetter mot Meidan Shah inte är parallella med huvudportalen till själva mosk‚n.

Vi går fram till portalen, vill gå in och titta. Det ska ju gå bra här till skillnad mot den gyllene mosk‚en i Bagdad enligt våra tyska vänner där. Det stämmer också, fast man avkräver oss en mindre avgift Det är lika vackert ornamenterat på insidan om nå utsidan. Jag tar ett kort, men beklagar de dåliga ljusförhållandena. Björn påpekar mycket riktigt att det vore lämpligare om jag ställde mig i dörröppningen, jag tar ett nytt kort.

Vi vanrar runt ganska länge, är helt fascinerande av denna byggnad. Inne i mosk‚n finns ett jättestort stenkrus över en meter i diameter, beläget rakt under kupolen. Vi får veta att dette är en mycket helig sten på grund av någon religiös händelse som ska ha timat här. Vi får även prov på ekot.

Vi vandrar sakta upp längs den andra långsidan av Meidan Shah. Mitt på stannar vi och tittar på den ävenså mycket vackra Shejk Lutfyllah mosk‚n, som har lite brokigare kupol. Detta ska vara den enda mosk‚n som saknar både trädgård och minareter.

Så kommer vi till den andra kortändan med den imponerande stora och vackert ornamenterede bazarportalen. Då vi passerar parkeringsplatsen på vägen dit konstaterar både Björn och Gustaaf att deras vänners från i går bil står parkerad, ser dock inte till tyskarna. - Vi går in i basarerna.

Vi går på en lång stenlagd gång, på ömse sidor omgärdad av olika affärer. Som vanligt är det mycket folk i farten, och köpslåendet verkar det inte vara något fel på. Vi irriteras dock av cyklar och mopeder som tydligen har fritt fram här. - Mest fascinerade blir vi av kopparbutikerna, affär efter affär med underbara koppararbeten.

Så kommer vi ut på gatan igen efter halvmörkret. Fredagsmosk‚n skymtar förbi, men för tillfället ar vi sett nog av mosk‚er. Hur kommer vi tillbaka till Blixten? Dvs. På gatuplanet. Vi enas om att pröva en gata som verkar gå i rätt riktning.

Någr minuters promenad på gatan får oss att börja tveka men vi fortsäter i alla fall. Gatan smalnar nämligen efterhand, vi ar snart alldeles ensamma. Husen omkring oss är ljusbruna lerhus. Vi ser bara långa släta väggar med en och annan ingång. Vi funderar på att vända, men ångrar oss, gatan måste leda ut till en större sådan någonatans.

Det är alltså här persierna ur de lägre samhällsklasserne bor. Vi tycker att det är konstigt att det bara finns en lång kal gata med några dörröppningar i, fast kanske man har gårdar innanför. Gatan är hur som helst inte till för länge uppehåll, det har vi redan insett, man dras förstås till de intressantare händelserna utanför kvarteret.

Men nu verkar det som om gatan tänker ta slut för oss. Lite snopna ser vi en stor mörk port framför oss, visserligen betydligt större än de övriga vi sett. Men nej, väl framme ser vi att det går en gång under tak tio meter till höger, sedan kommer man ut på gatan i dagsljuset igen. Har vi redan gått så här långt kan vi lika gärna fortsätta tycker vi.

Det är ännu smalare nu än förut, men förvånansvärt nog lika rent och snyggt. - Isfahan är annars inte lika ren som Shiraz, det är framförallt dammigare på gatorna, men också lummigare, så solen irriterar inte lika mycket.

Till slut kan vi konstatera att vi befinner oss i en återvändsgränd. Gatan slutar med en vägg. Ja, det är inte mycket annat att göra än att vända åter. Det var i alla fall intressant att se lite bostadskvarter, det har vi minsann inte gjort så mycket tidigare.

Efter promenaden genom basarerana återser vi Blixten. Har vi sett nog för idag? Det kommer snart att börja skymma. Nej, bestämmer vi oss för, vi åker nog ut till Monar Djonban, de skakande minareterna, i alla fall.

Jag får äran att ta befälet över Blixten, det är första gången sedan grusvägarna före Shiraz. Jag märker att jag är lite ovan vid stadskörning med den dåliga motorn, det gör de andra med förresten, jag råkar nämligen ut för ett motorstopp. Man får absolut inte lämna gasen obevakad, då är det klippt. Förut hade vi tomgången högt uppskruvad för att slippa dylika incidenter, men vi fann att motorbromsen blev för usel, varför vi numera har normal tomgångsinställning, vilket gör att tomgång i vanlig mening inte existerar.

Inbromsning av Blixten kan ske på tvenne sätt. I början när man är ovan bromsar man lämpligen med växeln fortfarande i. När hastigheten blivit lagom låg flyttar man över högerfoten till gaspedalen och bromsar resten med handbromsen. För den vane föraren av Blixten kan dock ett så klumpigt förfaringssätt näppeligen accepteras. Nu får i stället högerfoten lätt vila med tårna på gaspedalen medan klacken samtidigt modererar bromskraften.

Monar Djonban liggur några kilometer utanför Isfahan. Det är en ganska smal väg som leder dit, livligt trafikerad av allehanda fordon såsom cyklar, bilar, hästkärror, gående, vilket gör att jag ideligen får bromsa in bakom dessa vid möten med bilarna.

De skakande minareterna

Så kan vi parkerar utanför den lilla moskén. Vi undrar ett tag om vi verkligen har kommit rätt, vi hade väntat oss ett par stora ståtliga minareter, makligt vajande i vinden. Vad vi ser är två fem meter höga, ganska tjocka sådana. Vi går dock in, får betala en mindre avgift, givetvis med studentreduktion. En bred trappa leder upp till taket. Här finns det gott om mänskor, de flesta konstigt nog persier. Vi ser att några har klättrat upp i minareterna och skakar kraftigt på dessa. Verkligen, de rör sig sakta fram och tillbaka.

Så bli den ena minareten ledig. Man tecknar genast åt oss att vi ska gå upp och pröva. Det finns en spiraltrappa inne i minareterna, så klättrandet bereder oss inga speciella problem. Björn går in först, jag följer efter, det verkar vara lagom med två. Vi är strax uppe på toppen, så att vi kan blicka utöver församligen nedanför oss. Man tecknar åt oss att vi ska ruska på minareten. Vi prövar men det går dåligt, vi har givetvis lyckats trassla in oss i otakt. Men med bättre koordination lyckas vi faktiskt få riktigt bra fart på skakandet. Men vi är ganska förbryllade över hur man kan ha byggt minareterna på det här sättet.

Vi klättrar ner igen. Gustaaf är inte road av att klättra upp, tycker att det räcker att se på. Det håller just på och skymmer, snart blir det mörkt, så vi beslutar uppsöka vårt natthögkvarter.

Vi går ner från taket för att åter uppsöka Blixten. Vi passerar några persier, som tittar på våra kameror som hänger i fodralen. Vilka konstiga turister, ska de inte ta fram kamerorna och fotografera som alla andra? Man tecknar åt oss att börja plåta, "take piotures". Vi vänder oss om, tittar den lilla mosk‚en med sina klumpiga minareter, jämför inom oss med de vi sett tidigere idag, skakar så huvudet.

Blixten mullrar igång, det var länge sedan vi tappade ljuddämparen, och vänder nosen etthundraåttio grader mot Isfahan. Snart uppslukas vi av rnörkret men har inga större svårigheter att åter hitta ut till flygplatsen. - Här ute står några turistbilar redan parkerade. Vi ställer oss en tre fyra meter ifrån australiensarnas bil.

Vi har blivit hungriga och begynner tillreda lite kvällsmål. Tur att de persiska småungarna inte har dykt upp för att betitta gratisskådespelet, ätande turister i egen bil, live! - Det hörs på motorljudet att en bil närmar sig. En ljus follabuss svänger in på parkeringsplatsen, tvekar lite, styr sedan in nosen in bredvid campingbussen från Australien. Lustiga mänskor att parkera så nära, reflekterar vi, högst en halvmeter ifrån. Kanske känner de varandra väl.

Efter maten samspråkar vi med australiensaren. Denne är mäkta irriterad över de nyanlända "gästerna". Han har aldrig sett dessa förr, och undrar hurr de kan vara så fräcka att ställa sig så nära, det finns ju gott om annan plats. Vi håller med, gemensant kommer vi fram till att det är väl bara att flytta sig några meter åt sidan, kanske förstås vinken, den är inte speciellt fin.

Innan vi kojsar får vi tillfälle att nyttja flygplatsens bekvämligheter. Vi enas snabbt om att det är Björns tur att sova i framsätet, Gustaaf får tillfälle att pröva Blixtens sovkomfort i bakre salongen.

Torsdagen den tjugoåttonde augusti

Vi vaknar utsövda för att möta den nya dagen. Morgonsbestyren klarar vi snart av, vi har bestämt oss för att fortsätta norrut idag, eventuellt efter någon kortare sightseeing. Blixten rullar åter in till Isfahans centrala delar, vi parkerar under ett träd. Närmast tänkte vi se, om vi inte ska köpa något att ta med oss hem till fäderneslandet.

Mycket stor bazar

Först kommer vi till en ganska stor mattaffär. Man visar oss genast på stora eleganta mattor, till stora eleganta priser. Här verkar inte finnas något lämpligt för oss, vi hade tänkt oss något ganska billigt. Vi vandrar vidare. - En mindre mattaffär ser mer lovande ut. Snart beskådar vi åter en massa dyra mattor. Vi undrar om det finns billigare prisklasser, den billigaste är stor som en stor dörrmatta och kostar åttio kronor. Närmsta etthundrafemtio. Vi konstaterar att det nog är för mycket för vår reskassa i alla fall. Nya mattor kommer in, ganska små. Det speciella med dessa är att man vävt in bilden av en känd person,till exempel John Kennedy. Vi tittar, visserligen är mattorna mycket bra gjorda, men nej, inte skulle vi vilja ha sådana liggande hemma.

Efter en stund kommer vi till en butik som verkar lovande. Det är ingen mattaffär, här säljer man istället dukar. Priserna är mer överkomliga, femton till tjugo kronor beroende på storleken. Efter att tittat på tjugo trettio stycken börjar vissa mönster hos oss utkristalliseras i beslutsfattandet. Vi har ännu inte helt bestämt oss, innehavaren påpekar snabbt att det är trettio procent dyrare uppe i Teheran. Björn väljer en matta med krigsmotiv, jag tycker den är lite gyttrig, jag tar en med polospelare, som det är större figurer på. Sexhunär rial kostar hela kalaset, det kan det vara värt.

Tillbaka i Blixten Det börjar bli varmt ute, vi konstaterar att det blir nog ingen mer sight-seeing. i den här staden, vi börjar redan bli lite trötta i benen. Däremot skulle en lunch inte sitta så dumt. Inte långt ifrån oss pekar en skylt med texten "Restaurant" in mot en liten sidogata.

Till fots följer vi skyltens anvisningar. Gustaaf tror dock inte speciellt mycket på tipset, det är säkert alldeles för dyrt där, påpekar han. Björn och jag vill i alla fall undersöka saken närmare, det kunde ju vara skoj att för en gångs skull som omväxling pröva på lite mer västinspirerad mat, för det är den väl.

Vi når snart fram till en skylt till, som omtalar att vi vi är framme. Det förefaller vara en elegant matinrättning. "What was it I said!", skyndar sig Gustaaf att säga, "it will be too expensive". Nåja, men har vi ändå kommit så här långt vill vi gå in och titta.

Vi går in genom porten och befinner oss i en liten trädgård, mycket välskött med blomrabatter och gångar. Det här måste vara ett av Isfahans lyxigare ställen. Hovmästaren kommer ut ur huset, verkar bli missbelåten när han får syn på oss. Konstig människa, vad kan väl vara trevligare än att få äran att servera tre skitiga turister? Han stannar en bit ifrån oss, sträcker med överlägsen och nonchalant min fram matsedeln med priser en meter ifrån oss, bara för att visa att det här stället är ingenting för sådana som vi, det är alldeles för dyrt, hit kommer bara fint folk.

Priserna ligger på något över hundra rial, eller ungefär som en ordinär svensk grillbar. Det är verkligen mycket dyrt för att vara i det här landet, vi verkar inte heller särskilt välkomna, så vi vänder och går igen. Vi fortsätter den lilla gatan ytterligare en bit, efter ungfär hundra meter når vi en korsning med en större gata.

Men just i den hörnan hittar vi vad vi söker, nämligen en liten billig restaurang. Strax sitter vi och mumsar på en tiorials kebab med tunnbröd, de här priserna är mer anpassade efter vår kassa.

Mätta och belåtna uppsöker vi åter Blixten. Eftersom vi var så pass förståndiga att vi parkerade honom under ett träd, slipper vi bakugnseffekten, när vi stiger in.

På Khiaban Ibm Sing lämnar vi Isfahan på väg norrut, mot Teherah. Vi lämnar snabbt stadsbilden bakom oss. åter befinner vi oss på det typiska persiska höglandskapet.

[del 11]