Tryck här för större bild av Damavand, 5.610 möh

Tryck här för större bild av landskapet

Jag tittar förvånad på den landskapsbild som erbjuds mina ögon. Vi befinner oss på en i princip slät högplatå, men här och där finns berg som sticker upp utan någon synbarlig motivering. Helt intuitivt tycker vi att det verkar vara en gammal bergskedja som finns här, men som har blivit utjämnad genom att sand fyllts på till en slätt på ungefär på tvåtusen meters höjd. Det är en steril omgivning, växtligheten är mycket sparsam, dock växer tuvorna en bit upp på bergen. Allt går i brunaktiga skiftningar, både sanden och berget som tar vid en bit uppför sluttningarna.

Jag kommenterar det ganska lustiga landskapet. Jaså, har du inte sett det förr, får jag höra, det har sett likadant ut hela vägen mellan Shiraz och Isfahan. Nåja, jag intog ju ryggläge under den färden och hade inte lust att beundra utsikten från den positionen, så det var ju inte lätt att veta.

Vägen är av mycket hög kvalitet, det är verkligen en enorm skillnad mot vägen mellan Ahvaz och Shiraz. Rak och fin är den, synd bara att Blixtens fartresurser inte är av den kapaciteten att vi kan tillfullo utnyttja detta. Vi märker dock att underhållet av vägen inte är det bästa, vilket ju är regel i sådana här länder. Har man väl byggt en bra väg, så är det ingen som bryr sig om denna sedan, den får förfalla i allsköns ro. - På en del ställen i vägen finns små gropar, där asfalten är helt borta, vi tycker att det är lustigt att man bara låter det vara så.

Vi passerar en del små byar och städer utefter vägen. Husen här är uteslutande byggda av tegel. Bruna som de är smälter de in i terrängen, det är de regelbundna formerna som röjer samhällena när man kommer närmare. - Vi kommer runt en krök och ser ytterligare en liten by, vackert belägen. Fram med kameran, det här ska förevigas. Vi kommer att tänka på çay, det skulle nog inte vara sa dumt. Inne i den lilla byn parkerar vi utanför ett lämpligt ställe. I byns samlingslokal har man snart hällt upp tre glas med rykande hett, gott te.

Färden går vidare. Det är inte speciellt mycket trafik här, trots att vi befinner oss på huvudvägen från Teheran till Isfahan och Shiraz. Mestadels möter vi lastbilar, en och annan lyckas vi också köra om, om än med möda, motorn är ju inte precis i topptrim. Mot bussarna är vi dock ganska chanslösa, de moderna turistbussarna susar förbi oss retfullt enkelt.

Skarp kurva, omtalar en vägskylt, eller rättare fyrtiofemgrader kurva enligt bilden, alltså inget att bry sig om, vägen är nämligen så pass rak att vi knappast behöver lätta på foten för dessa "skarpa kurvor". Skyltningen är ganska riklig, och skyltarn ser inte alls ut som de vi tidigure sett, här är alla skyltar gula med svart text.

Snart står vi inför ett mindre vägval. Vägen delar sig nämligen i två bitar, som sedemera förenar sig i Teheran. Den östligaste över Ghom verkar vara aningen kortare än den över Saveh, så vi har ett lätt val. Vi hoppas nämligen också på att passera nära en saltsjö, det kunde ju vara intressabt att få se, och enligt kartan ska det finnas en sådan nära Ghomvägen.

Så småningom passerar vi staden Hajiabad. Ytterligare några mil, så befinner vi oss vid vägskälet. Huvudvägen, som vi befinner oss på, fortsätter rakt fram mot Saveh, medan en mindre asfaltväg tar av till höger mot Ghom. Enligt kartan ska det också vare huvudväg som väl borde vara asfalterad. Visserligen har det tidigare varit si och så med kartans tillförlitlighet, men vi har redan bestämt oss, så vi tar av till höger.

Den här vägen är lite smalare och kurvigare än tidigare, men fullt farbar med motorns nuvarande kapacitet. Vägskyltarna är också vanligare, hastighetsbegränsingar verkar man också hålla sig med i det här landet, fant vi är ju dumma turister så det begriper vi oss givetvis inte på. - En ny skylt dyker plötsligt upp. Det måste betyda jätteskarp kurva eller något liknande, bilden antyder nämligen nittiograderssväng mot tidigare fyrtiofem. Björn saktar försiktigtvis in, och verkligen, de här kurvorna är nog mer att akta sig för än de andra.

Dagen börjar så sakteliga närma sig sitt slut, det vill säga den ljusa delen av dagen. Skymningen sänker sig över oss, Björn slår på ljuset. Fortfarande gansak kurvig väg, landskapet är inte heller så slätt som tidigare, lite mer småkuperat. Det bär tydligen också långsamt utför, tidigare under dagen har vi befunnit oss ungefär tvåtusen meter över havet, medan Ghom endas ligger niohundrasjuttiofem meter högt.

Det är nu alldelen svart omkring oss, men vi beräknar att snart nå Ghom, en stad i vilken vi tänkt förtära middag. - Vägen börjar bli rakare, det går också lite utför, så med den ökande hastigheten kryper vi snabbt närmare. Trafiken tätnar något, vi urskiljer en del hus utmed vägkanten. Framför oss, längst nere i en dalgång, ser vi en anhopning av ljuspunkter, Ghom. Eller Kom, som vi kallar den för enkelhets skull.

Ghom

På en bred gata kör vi in i staden. Nu gäller det alltså bara att hitta en lämplig restaurang. Men hur? Vi följer gatan. - Efter en stund kommer vi till en större, livlig plats. Det här verkar vara centrum, så vi parkerar genast Blixten. Efter en kort överläggning kommer vi fram till, att det knappsst kan vara någon risk att lämna honom obevakad under en sådan kort tidsrymd, som det rör sig om.

Mitt på platsen befinner sig en stor byggnad, omgärdad av ett stängsel. Vi konstaerar att det måste röra sig om en stor moské. Vi får gå en omväg runt för att nå den livliga gatan på andra sidan. Här om någonstans borde det finnas restaurang, tycker vi.

Vi passerar några affärer. Så tittar vi in genom en öppen dörr. Jo, här inne kan vi äta. Det ser något dyrare ut än det vi är vana vid, men vi går i alla fall in för att söka eliminera vår hunger. Vi blir snabbt anvisade ett tomt bord en bit in i lokalen. Men vad ska vi äta? Det vore kul med lite omväxling från kebaben. På något sätt lyckas vi beställa mat. Kyparen försvann nämligen efter att ha utväxlat några gester och ord med oss.

Det är ganska mycket folk i lokalen. Stämningen är glad och uppslupen, diverse ansikten skymtar också förbi ute på gatan. - Så kommer maten in, tre små fat med kött på, tre fat med enorma mängder ris på vart och ett plus några stekta tomater. Vi hugger in. Köttet är jättegott, stekta tomater likaså, ris har jag aldrig tyckt om men jag får väl pröva lite, annars blir jag knappast mätt. Jag rör ihop det med tomaterna, och faktiskt, det är ju riktigt ätbart. Mer än en tredjedel kan jag emellertid inte få ner, sedan är det stopp. Lite förundrad ser jag de övriga klämmma hela jätteportionen.

Lite çay efter maten passar bra. Vi tycker det börjar bli dags att dra vidare så vi betalar. Dyrare än vanligt konstateran vi , dock knappast förvånande. Gott var det i alla fall. - Blixten står kvar där vi lämnade honom, troget väntande på nya uppdrag.

Vi är snart ute ur staden igen på väg norrut. Kanske skulle vi ta och stanna för natten snart så att vi kan få chansen att se saltsjöarn. En liten bit till vill vi i alla fall fortsätta. Men snart borde vi vara alldeles till vänster om en eller rättare några av dom av namnet, "Ghom-sjöarna".

Vi konstaterar förvånade att stora eleganta restauranger börjar dyka upp längs vägkanten. Dessa kan knappast vara ämnade för några andra än perserna själva, men hur ska dessa ha råd att gå på sådana ställen? Eller finns det en icke oansenlig överklass i Teheran som utnyttjar dem?

Trafiken har tätnat ganska betydligt. Vi får ideligen blända av för möten, blir omkörda och kör även om själva. Vi har en känsla av att vi nog har passerat saltsjörna vid dit här laget, men nåja, det finns ju fler efter vår tilltänkta färdväg.

Vi enas om, att det inte kan vara någon framtid i att anlända till Teharan så här sent. Det måste vara bättre att stanna och sova någonstans utmed vägen och köra de sju milen som återstår i morgon. Då gäller det alltså bara att hitta lämpligt ställe.

Snart ser vi åter en stor retaurang på vänster sida. På höger sida mittemot ligger några smärre byggnader. Tjugo trettio meter efter dessa finns en liten slätt vid sidan av vägen, som vi kör ner på. Här är vi omgärdade av låga stängsel på tre sidor. Det måste vara en utmärkt plats att tillbringa natten på, enas vi om.

Tyvärr är det min tur att använda Blixtens förarsäte som säng. Först sträcker jag ordentligt på mig, sedan kryper jag ner i krokig ställning, länden nå sätet är helt otillräckligt. Som tur är lyckas jag ganska snart somna in.

Fredagen den tjugonionde augusti

Man känner sig lite ledbruten när man vaknar hopknycklad, men har man väl kommit upp och fått sträcka på sig blir det genaat bättre. Tyvärr har vi gjort av med allt bröd till morgonmålet, men det var inte helt utan beräkning vi parkerade i närheten av restaurag i går kväll. Efter att ha låst Blixten vandrar vi upp till restaurangen för att söka få något ätbart i oss.

Det är öppet men nästan tomt på folk. Çay och bröd beställer vi in, vi behöver inte vänta länge, tre glas te och mellantjocka tunnbröd kommer strax in på en bricka. Det passar bra för våra hungrande magar, vi tar för oss med god aptit.

Men nu har det blivit dags att ge sig av, tycker vi så vi betalar och går tillbaka till Blixten. Åter på väg, nu är det bara sju mil kvar till Teheran, en stad vi är ganska spända på. Det är här som våra vidare öden kommer att avgöras, fortsätta färden österut mot Indien, eller börja återresan. Vi undrar också hur vild trafiken är, enligt tyskarna i Bagdad skulle det vara en banlek att köra i Istanbul jämfört med i Teheran. Hittills har den varit ganska lugn, speciellt i Shiraz, men det här är ju huvudataden så vi får väl se hur det blir.

Vägen är bra, och det är ganska livlig trafik. Närmast har vi ett "pass" på elvahundranittiometer framför oss, sedan måste det tydligen gå uppför till Teheran som ligger tolvhundra meter högt vid foten av den mäktiga Elbursbergskedjan.

Vi passerar Hasanabad. Vägen börjar klättra lite, vi ska tydligen över passet. Lite brantare, plötsligt är vi uppe, det var inte mycket till pass men det hade vi väl knappast vänat oss heller. Vi rundar en klippa, alla antydningar till bergspass är plötsligt borta. Framför oss breder en stor slätt ut sig.

Vi blir lite häpna, det är inte vad vi väntat oss så tvärt efter passet. Men det är en vacker utsikt. Det som genast drar uppsmärksamhetn till sig, är en imponerande bergskedja i bortre ändan av slätten. Vi konstaterar att denna måste höja sig några tusen meter över slätten nedanför. Bergen är inte bruna som vi är vana vid, utan gråa, snöklädda på toppen.

Vägen fortsätter spikrakt fram mot bergsfoten. Trafiken blir allt livligare. Vi passerar flera små byar och städer. - Snart är vi inne i Rey, som fordom var huvudstad, men numera spelar roll endast som vallfärdsort. Flera moskéer här, som tillhör Persiens heligaste, är förbjudna för icke- muhammedaner. Vi har ingen lust att riskera att man sliter ut filmen ur kamerorna för oss så vi fortsätter, är också för tillfället mer nyfikna på Teheran, en och en halv mil avlägsen.

Teheran

Tryck här för större bild av de tre resenärerna

Teheran är en tämligen modern stad och har två och en halv miljon invånare. Då staden ligger vid foten av en mäktig bergskedja, sluttar den ganska kraftigt, åttahundra meters höjdskillnad mellan de norra och södra delarna har nämnts. Vi tycker dock det låter otroligt.

Redan sluttar det i alla fall uppåt, tidvis måste vi köra på trean. Vi befinner oss tydligen bland förorterna. Diverse hus försvinner bakom oss, det är så pass tät trafik att omkörning knappast är möjlig.

Tryck här för större bild av den sexfiliga vägen

Vägen breddas, den är helt plötsligt sexfilig, det dyker upp flera mystiska fordon. Vespabilar är vanliga, dessa försöker också vid minsta köbildning träng sig imellan filerna för att komma före. - Då vi är varnade för trafiken tar vi det ganska lugnt, blir också ideligen omkörda av personbilar, men också av bussar och lastbilar, på såväl in- som utsidan. Diverse taxiliknande bilar stannar då och då vid vägkanten utan förvarning. Har man då en bil innanför sig gäller det att se upp. Denna svänger nämligen ofelaktigt ut förbi taxin utan att bromsa.

Vi kör över en bred viadukt. Under oss ser vi massor av spår, dessa löper också parallellt till vänster om oss. Enligt beskrivningen och "kartan" vi fått i Beirut ska campingplatsen, dit vi är på väg, ligga mer till vänster om oss . Det bör dock gå att runda järnvägsstationen, som ligger en bit längre norrut. Med kartan över Peheran i "Reisefuhrer Persien" har vi ett visst hopp om att kunna klara av den manövern.

Flera stora avenyer stöter på med ett gytter av bilar i olika riktningar. Det verkar inte vara så lätt i alla fall. Men nu måste vi väl till vänster snarast, vi tar in en stor gata. Bilarna susar förbi oss, vi har inte så bråttom. Vi når snart en större korsning. Men vad nu? Vår väg tar slut. Det är väl bara att ta till höger.

Vi fortsätter ytterligare några gator, delvis med kompassens hjälp, vi ska västerut. Snart inser vi att vi inte kan ta oss fram i en stad av den här storleken på måfå. Vi kommer bara till nya spännande rondeller, där bilarna susar fram kors och tvärs, som vi oskada bör ta oss över.

Det står några perser och pratar vid en av de brandgula taxibilarna. Vi stannar och frågar efter vägen till Saveh, längs vilken campingplatsen ska ligga. Listigt hog har vi stannat i en korsning med många gator, man pekar på en i västlig riktning. Sedan gör man tecken så vi förstår att vi senare ska svänga till vänster.

Vi följer anvisningarna. Strax kommer vi till en plats där två jättebreda avenyer fyllda med biler går ihop. På vår lilla "karta" från Beirut är det utritat en liten triangel, kan det månne vara den häir jätteplatsen? Massor av bussar trängs, till slut lyckas vi i alla fall ta oss över och fortsätta framåt.

Det är en mycket bred gata utan filmarkeringar, men det verkar som om man använder tre till fem i vardera riktiningen, beroende på hur många som behövs. Till en början är det livlig trafik, som emellertid efterhand minskar. Det är tydligt att vi befinner oss på en utfart.

Så delar sig vägen. Vart nu? Vi skulle ju ta till vänser någonstans, var det månne här? Plötsligt ser vi till vår oerhörda förvåning och glädje en skylt "Camping Site" och en pil till vänster. - Efter ytterligare några kilometer ser vi en skylt till, som pekar till vänster. Vägen blir nu ännu smalare, endast tvåfilig. Vi tvingas krypa efter vespabilar tidvis, ty mötena är talrika, vi befinner oss nämligen på den andra infarten från Isfahan, förstår vi av skyltarna.

Vägen är ganska hoppig här, asfalten är gammal, men det visste vi sedan förut, det talade nämligen australiensarna om för oss i Isfahan. Men det är väldigt vad det verkar vara långt. Vi kanske redan har kört förbi, resonerar vi, men fortsätter ytterligare en bit.

Tryck här för större bild av campingen

Men nu måste vi helt säkert vara för långt, så vi stannar för att vända. Men vad är det vi ser tio meter framför oss? Alldeles riktigt, "Camping Site Gol-e-Sahra". De två dörrarna i porten är öppna, så vi kör in. Det är grusunderlag, men man har planterat små träd, som inte ger någon skugga, men som avdelar små bås med plats för två bilar i varje. Vi kör in i ett som är helt tomt. Det känns skönt att slippa alla bilar omkring sig, nu ska det smaka gott med lite lunch. Ja, det finns bassäng här också, om vi nu skulle vilja ta en simtur.

Efter lunchen känner vi oss genast på mycket bättre humör. Frukosten i morse var ju heller inte så kraftig som brukligt. Vi vandrar runt lite för att undersöka omgivningarna närmare. Det finns inte särskilt mycket bilar här, bara en tio tolv stycken. Vi konstaterar att ungefär hälften är av liknande slag som Blixten. Det är tydligt att sådana blir vanligare ju mer man avlägsnar sig ifrån Europa.

Campingplatsens bortre sida avgränsas av en mur. Då och då susar ett tåg förbi på andra sidan. Lustigt ställe att lägga en campingplats på, tycker vi. Vid ingången finns flera murade byggnader, en titt i dessa försäkrar oss om att de innehåller toaletter och duschar med vamt vatten. Inte illa.

Men vi måste ju prova bassängen. Denna är större än den i Shiraz, men vattnet är inte renare. Det känn i alla fall skönt med lite svalka, temperaturen börjar stiga ganska högt. Enligt våra tabeller ska Teheran vara omkring fyrtio grader som som mest under den här årstiden.

Vi går för att prata med föreståndaren för stället. Detta visar sig vara en ganska ung engelsktalande man. Han vill ha ett pass medan vi stannar här, så han får låna Björns. Vi undrar om han möjligen vet var det finns en follaverkstad. Han slår i en katalog, troligen telefonkatalog, hittar adressen, samt beskriver vägen på vår bristfälliga karta, som inte täcker tillräckligt stor bit av Teheran. Sedan tillägger han att det helt säkert är stängt idag, eftersom det är helgdag, det vill säga fredag för muhammedaner. Vi får väl åka dit imorgon istället. Vi frågar också om kommunikationerna härifrån, det är kanske bäst att undvika att ta bilen så mycket som möjligt i den här staden. Jo då, det går bussar alldeles utanför, vi får också se varifrån inne i Teheran de går ut hit. Men, tillägger persiern, den sista bussen för dagen går klockan nio på kvällen. Priset för taxi får vi veta, femtio rial brukar det kosta ungefär.

Vi låser Blixten, tar inte med kamerorna den här gången, det verkar vara så tungt att släpa på. Dessutom är de väl i så säkert förvar här inne. Vi går ut på gatan. Bushållplatsen ligger som utlovat bara några tiotal meter bort. Det är väl bara att hoppas på att vi inte behöver vänta alltför länge i den här värmen.

Det behöver vi inte heller, snart kommer en gul buss och stannar och tar upp oss. Som tur är är den inte full, så vi får alla sittplats. Så startar bussen igen, det går lite trögt. Det skramlar ordentligt om den i guppen, föraren är inte speciellt road av att krypa efter allehanda långsammare fordon, det framgår med all önskvärd tydlighet av de halsbrytande omkörningar han presterar, mötande biler får bromsa kraftigt, något som vår förare givetvis tagit med i beräkningen.

Då och då stannar bussen för att ta upp flera passagerare. Sittplatserna tar slut så en del får stå. Vi kör unde järnvägen i tunneln som även Blixten gjort, en högersväng och vi är ute på den större vägen. Här är det flera filer så föraren har mera utrymme för sina omkörningar. Vi kommer ut på den stora avenyn, som är packad med allehanda forden. Det är trångt framför bussen så har styr fräckt ut på andra väghalvan. Fordonen så andra sidan tränger ihop sig så med millimetermarginaler lyckas vår buss sakta pressa sig förbi bussen på insidan som i sin tur pressar sig förbi en lastbil. Längre åt höger ser man inte, men det torde väl befinna vespabilar och liknande där.

Det blir fler manövrar. Trots allt måste man beundra vår chaufför och även en del andra som kan köra så nära varandra utan att krocka. Vi når så småningom fram till triangeln. Bussen tar till höger men stannar snart utanför en stor infart till diverse garage, dir en massa andra bussar står uppställda. Alla går ur, vi också, det är tydligt att vi nått ändhållplatsen.

Vi fortsätter till fots på Khiaban Ghazvin. Snart kommer vi till den plats där vi frågade om vägen till Sepah. Vi går tvärs över rondellen, det verkar leda mest åt city till.

Vi passerar eftar en stund en stor gata, som mes verkar ämnad för biltrafik, så den korsar vi bara. Ytterligare några minuters promenad och vi når Khiaban Pahlavi, som ser lovande ut. Vi tar till vänster, norrut så att vi kan se borgen i fjärran. Gatan sluttar märkbart uppåt, så det är rätt jobbigt att promenera.

Vi verkar vara på rätt väg, inte så konstigt förresten, eftersom vi har vår dåliga karta med oss. Det ligger nämligen diverse affärer längs gatan, och folklivet tilltar. Men vad långt det är! Enligt kartan ska det vara knappt tio kvarter, men den verkar vara högeligen ofullständig, det är tydligen mängder av smågator man inte satt ut.

Bilarna susar förbi oss med god fart, det är livlig trafik. Inslaget av brandgula taxibilar är markant. Vi hajar till då vi ser Volvo Amazon som taxi, det ser man minsann inte i alla länder. Snart ser vi en till, de tycks inte vara sällsynta heller.

Vad som är ännu mer markant är att detta säkerligen är den kvinnorikaste staden vi sett i Asien, det vill säga kvinnorikaste vad beträffar befolkningen som befinnersig ahjpå gatorna. En del av kvinnorna är insvepta i svara stycken med slapp slöja, som man oftast inte bryr sig om att dölja ansiktet i, på en del kan man skymta västerländska kjolar under de svarta kläderna, men många gör ett direkt västerländskt intryck.

Pahlavi förefaller oss vara en sällsynt lång aveny, den ständig uppförbacken gör ju saken precis inte lättare för flanörer. Vi ser en stor bild hänga från väggen, samma bild som vi tidigare sett några gånger i Persien, nämligen bilden av en något grånad man och en yngre, vacker kvinna. Vi gissar att det är regenten, shahen av Persien och hans fru.

Tryck här för större bild av Shah Reza

Till höger om oss ser vi grönska, tydligen från en park. Strax kommer vi till en korsning med en jättebred gata. Shah Reza läser vi på en skylt. Vi tar till höger i korsningen, når snart fram till en stor ingång till parken. Våra trötta ben styr sig själva in mot en närbelägen soffa. Det känns skönt att äntligen få sitta ner efter den tröttande promenaden.

Det är ganska mycket folk i parken, mest barn och ungdomar. Många har böcker med sig. Länge får vi heller inte sitta ensamma. Snart står det några pojkar knappt tjugo år gamla omkring oss. Det finnas även gott om flickor i parken, dessa är emellertid nyfikna på visst avstånd. Pojkarna kan lite engelska, frågar varifrån vi kommer, vart vi är på väg, vad vi tycker om Teheran.

Några småpojkar anländer , ställer de vanliga frågorna och ropar de vanliga fraserna åt oss. "Hello Mr. How are you Mr.? From what country do you come Mr.? Alman? Inglis? Fransä? Italain?" Sedan tystnar de och tittar intresserade. En av de älldre tar fram ett papper, skriver en andragradsekvation som vi är vana att se den. Jag får låna pennan, skriver om ekvationen, men ändrar de vanliga siffrorna till dem, som normalt används i detta land. Skratt, åter vanliga siffror. Jag löser ekvationen. Sedan ska man tydligen ställa mig inför ett nytt prov. En logaritmekvation presenteras.

Konstiga beteckningar, inte som jag är van vid. Pojken som ställt frågan, löser ekvtionen. Synnerligen lätt, hade jag vetat vad de menat hade det inte varit några problem. Bäst att inte låta dem bli alltför malliga, jag ger dem ett problem från tvåan i matte, som de inte klarar.

Mr. Gustaaf börjar bli orolig, tycker vi vilat nog. Han har redan sedan tidigre förklarat att han vill försöka nå holländska ambassaden. Vi är lite skeptiska, när han inte ens har den ordentligt utmärkt på karta, bara muntlig beskrivning och några streck på ett pappor.

Vi reser oss i alla fall och lämnar parken. Vi fortsätter uppför backen mot norr. - "Hello Mr, how are you Mr.?" Några små pojkar drar förbi. Flera i antågande, den här gången förekommer vi dem, "Hello Mr, how are you Mr? Alman?" skriker vi åt dem, de blir så snopna att de inte kommer sig för att svara. - Vi går och går, Gustaaf driver på oss. "It should be somewhere here". Benen börjar anta en känsla avskräckande likt den man har när man släpar på blyklumpar.

"We will soon be at the Dutch Embassy' försäkrar Mr. Gustaaf oss, driver oss vidare bland Teherans gatudjungel. Efter en stund kommer vi förbi en uniformerad vakt i ett gatuhörn. Gustaaf går fram till denne, frågar om vägen till embassaden, men vakten begriper inte engelska.

Snart kommer vi emellertid till en mer språksam vakt, som verkar veta platsen och beskriver vägen dit. Vi vandrar vidare i ostlig riktning, passerar en bred aveny och viker snart av åt vänster ännu längre bort från centrum. Några småungar i antånande "Hallo Mr, how are you Mr? From what country do you come?" Dessa låter sig emellertid inte bekomma, utan skriker liknande fraser tillbaka till oss.

Vid något tillfälle skymtar en svensk flagga förbi från någon byggnad antagligen svenska ambassaden. Nåja, det kan ju vara bra att veta var den är belägen. Efter ytterligare en lång promenad, utbrister Gustaaf: "This is it, this is the street". Han skyndar vidare längs gatan med oss i hälarna, vi kommer strax till en mur , högre än oss själva, som vi följer, slutligen stannar vi utanför en port. Verkligen, skylten omtalar att vi äntligen har nått målet.

Gustaaaf kännerer på dörren, som givetvis är ordentligt låst. Efter något ryckande kommer slutligen någon och gläntar på dörren, Gustaaf lyckas växla några ord, så stängs dörren. Han säger att det är stängt så här dags, men nu vet han i alla fall var ambassaden ligger.

Vi är alla trötta efter promenaden, hungriga likaså, vi bestämmer oss för att söka hitta något ställe där vi kan äta middag. Men var? Då vi av någon underlig anledning inte befinner oss särskilt långt från parken, beslutar vi oss att till att börja med gå tilIbaka dit.

Det börjar skymma när vi kommer tillbaka. Vi behöver inte vänta länge, snart kommer två perser fram till oss. Den yngre som inte är mycket äldre än osa är klädd i kostym och har glasögon, den äldre har lite enklare klädsel och är väl cirka trettio år. Vi berättar om vår sökan efter lämplig restaurang, man är genast beredd att visa oss vägen.

Vi går först Shah Reza, viker sedan till höger på Ferdowsi. Vi får höra att det är Teherans största affäragata. Snart kommer vi in på ett litet ölställe. Det är ganska gott om folk här inne, det är väl knappast det bästa ställe vi kunnat önska oss. Kan man äta härinne då? Någon midag kan vi inte få, men väl några slags smörgåsar. Vi orkar inte leta efter ett nytt ställe för tillfället, så det här får väl duga.

Vi slår oss ned vid ett fyrkantigt bord någonstans i mittten, rakt under en lampa med ett gulaktigt sken, tillräckligt svagt för att inte verka störande. Det kommer in öl och smörgåsar. Vi smakar på ölet. Visserligen bättre än det i Khorramshahr, men tyvärr inte i alIs i klass med det vi drack i Bagdad.

Gustaaf pratar mest med den yngre persiern, medan vi får hålla till godo med den äldre. Denne visar sig vara från Abadan, men arbetar nuförtiden mest uppe i Teheran. Engelskan är inte i toppklass, den kommer ganska stötvis. Vi får vidare höra om Shahen som beröms, och dennes far. Visserligen har de fört en hård politik men de har gjort mycket gott för Persien.

Vi frågar Gustaaf hur mycket klockan är. Redan åtta, får vi veta. Då är det nog bäst att vi börjar ge oss iväg, sista bussen går ju klockan nio. Gustaaf förklarar att han tänker tillbringa natten hos sin nyvunna vän, ber sedan att få låna en av våra "kartor", vilket vi inte vill gå med på. Kartan täcker nämligen barade centrala delarna, och skissen behöver vi för att hitta ut till campingplatsen. Sedan säger han att han kommer ut till oss nästa dag, vi skiljs åt.

Persien från Abadan följer oss en bit på vägen. Efter några kvarter ska han tydligen åt ett annat håll, ty han stannar för att ta farväl. Han ber också om min adress, det kan jag ju inte neka honom.

Vi går vidare på ganska folktomma gator. Vi måste längre västrut varför vi tar en ganska bred gata i denna riktning. Kan det månne vara Sepah? Det är vad vi hoppas på, det skulle passa som handsken. Men det är konstigt att det är så lite folk här jämfört med de andra kvarter vi nyss kom från. Det här ska ju också vara centrum.

En stund senare korsar vi en välbekant aveny, nämligen Pahlavi. Då vet vi åtminstone ungefär var vi är. En liten skylt talar också om att vi kommit på Sepah. Vi beslutar fortsätta rakt fram och ta Simetri neråt i stället, vi inbillar oss att det blir lättare att hitta om än aningen längre.

Ytterligare en lång promenad för oss fram till en rondell, där Sepah slutar. En bred aveny korsar, måste vara Simetri. Men nej, den heter något annat. Vi kan väl ändå inte ha gått fel? Vi går till vänster på den breda avenyn, det är i alla fall i rätt riktning.

Det blir en mycket lång promenad på den nästan öde avenyn. Någon enstaka bil susar förbi, mycket få mänskor. - Efter ett tag börjar det dock bli något livligare omkring oss. Vi passerar diverse affärer, ser till en del människor, somliga uträttande sina behov vid en stolpe, det ser inte så trevligt ut, tycker vi.

Trötta i benen når vi vår gamla välkända rondell. Nu är det i alla fall inte så långt kvar. Undrar bara hur mycket klockan är. Kommer vi att hinna i tid till bussen? Vi skyndar på våra steg. - Vi hittar busshållplstaen nästan genast, men ser inte till någon buss.

Det står en taxi i närheten. Vi går fram för att utröna vad klockan kan tänkas vara. Halv tio redan! Vad göra, sista bussen har redan gått. Lifta? Nej, vi har nog små chanser att komma ut på det sättet. Femton kiilometer är alldeles för långt för apostlahästarna, dessutom är vi ganska trötta redan. Återstår ta taxi. Vi försöker förklara för chauffören vart vi vill åka, han verkar fatta galoppen. Hur mycket kan det kosta? Fyrtiofem rial. Vi har inget val, utan kliver in i den brandgula taxibilen.

Men vad är det här? Det kliver in fler perser, plötsligt är vi sex i bilen, tre fram och tre bak. De ska väl inte åka någonstans, de stod ju bara och pratade med chauffören. Vi protesterar inte, är glada att få komma iväg. - En av kompisarna vänder sig om, undrar var vi är ifrån och lite till, vänder sig framåt igen. Färden går lugnt och mjukt, chuffören verkar inte ha speciellt bråttom.

Framme vid campingplatsen betalar vi och går in på den lilla serveringen. Det skulle inte vara dumt med lite att äta, middagen blev ju inte så bastant. Föreståndaren står framme vid disken, vi beställer lite. Vi klagar också över de dåliga förbindelserna. Han håller med, frågar hur mycket taxin kostade. Fyrtiofem rial, säger han, det är billigt, ofta tar dom upp till femtiofem.

Vi slår oss ned vid ett ledigt bord, det är bara två som är upptagna, och inmundigar maten. Vid det ena sitter två som talar engelska. Vid det andra finns en pojke med ett hår lika långt och kritvitt som Björns. Är han månne skandinav? Nej, han pratar tyska med de två andra vid samma bord.

Vi sitser kvar ganska länge och njuter av stillheten, det har varit en ansträngande dag. Det var verkligen länge sedan vi promenerade så mycket på en enda dag. Nästa gång vi tar oss in till Teheran kommer vi att använda oss av Blixten, det är vi helt på det klara med.

Så småningom börjar tröttheten smyga sig på oss, så vi drar oss tillbaka till bussen. Det känns skönt att få krypa ner och sova.

Lördagen den trettionde augusti

Solen skiner som vanligt från en klarblå himmel när vi vaknar. Vi masar oss snart unp och gör i ordning morgonmål, sitter sedan och njuter vid sidan av Blixten. Det är en härlig morgon. - Vi är ganska spända på vad den här dagen kommer att erbjuda oss, eller mer preclst, vad kommer man att säga om motorn på follaverkstaden. Sedan vi talade om Indien i Shiraz, har ämnet tillfälligt förfallit, ingen har nämnt något om våra eventuellt utvidgade resplaner sedan dess.

Vi går bort till bassängen, här borta ser vi bara till några enstaka andra turister. Med ett elegant hopp kastar vi oss ned i de still "böljorna", gröna som de ska vara, men tyvärr inte på grund av djupet ooh vattnets naturliga klargröna färg, utan smutsgröna. Svalkan i vattnet gör att vi kvickar till än mer. Som tur är är bassängen större än den i Shiraz så vi har lite bättre rörelsefrihet med våra simmande rörelsor, stöter inte oupphörligen på bassänväggarna.

Efter en stund i fiskarnas element kliver vi upp och lägger oss bredvid kanten. pustar ut efter en skön simtur. Det är förhållandevis grönt just här omkring, det är inte bara buskar utan också träd som ger svalka. Vi ser en dusch vid kanten av bassängen, går dit och spolar bort den värsta smussen. Några andra turister dyker upp, dyker i. Ett dieseltåg arbetar sig förbi, växlar just här, det passerar oss. Det stör idyllen.

Vi hämtar handduk och tvål, går bort till duschurna, det är ju inte var dag vi har tillgång till varma sådana. Vi passar även på att tvätta lite kläder, det kan behövas ty vi räknar med att det dröjer några dagar innan vi kommer till lämpligt ställe nästa gång.

Vi går tillbaka till Blixten. Solen stiger allt högre på himlavalvet, det börjar bli hett ute. Vi undrar var Gustaaf håller hus, och när han tänker masa sig tillbaka t ill oss. Vi borde väl snart bese oss in till follaverkstaden. - Vi öppnar motorluckan, beskådar Blixtans nyckfulla drivkraft. Vi tar av tändstiften och rengör dem, det måste vi göra varenda morgon. Hur är det egentligen med inställningen av tändningen. Jag läser ur verkstadshandboken och Björn skruvar lite. Verkligen efter några försök verkar det som den har blivit bättre.

Ut på provtur. Skillnaden är tyvärr inte stor, Blixten är lika slö som förut. Det var ju tråkigt men också väntat. Vi slår oss ner och begrundar situationen. Efter en stund hörs en röst "hallo". Vi tittar upp och möter blicken från Gustaaf, soligt leende. Han säger att han haft det bra och fått liten inblick i en persiers hemförhållanden. Efter att vi skilt åt hade han och persiern gått till dennes våning, där han fått för plägnad. Det hade framgåttt att de varit ett jämförelsevis rikt hem. På morgonen hade han fått en ordentlig frukost och sedemera begett sig hit.

Vad ska vi göra nu? Bege oss till follaverkstaden? Nej, det är nog lite sent. Vi bestämmer oss för att i stället titta lite på Teheran. Våra magar signalerar hunger, det är väl bäst att äta lite först. Men var? Det borde finnas en liten restaurang i närheten tycker vi. Vi kliver upp i Blixten och sätter kurs mot Teheran. Vi kör inte så fort utan spanar i utan spanar längs sidorna efter lämpligt matställen.

Efter en stund ser vi på vänster sida några bord uppställda. VI parkerar och går fram till en gubbe som varkar ha hand om stället. "Kebab"? undrar vi, han nlckar jakande, så slår vi oss ner vid ett bord. Så undrar han om vi vill ha tunnbröd till, om vi vill, det är väl självklart till kebab. Strax kommer maten in och tre glas vatten. Det smakar gott som vanligt. Hur mycket kan det kosta? Tretton rial per man, dyrare än vanligt, men det är väl närheten till Teheran som gör skillhaden.

Vi fortsätter. Trafiken tilltar, i triangeln är det som vanligt smockfullt med diverse fordon som alla försöker köra om varandra och komma först fram. Vi, eller rättare sagt Björn som kör, tar det lite lugnare, vill inte riskera en krock, det kunde vara ödesdigert för vår fortsatta färd med Blixten. Vi kommer ut på Pahlavi, vi får väl ta oss upp till Shah Reza till att börja med.

Men vart sedan? Framför oss ser vi de snöklädda topparna i Elbursbergskedjan. Vi bestämmer oss för att söka oss en bit upp i bergen för att få bra utsikt över Teheran, det borde vi kunna få däruppifrån.

Vi inser nu till fullo vilken sträcka vi tlllryggalade till fots i går, när vi lämnar korsning efter korsning bakom oss, kvarter efter kvarter. Det är precis att Bllxten orkar upp på trean, så pass mycket lutar Teherans gator i nord-sydlig riktning. Vi kommer till Shah Reza med parken på höger sida om oss. Vi passerar den breda avenyn och fortsätter Pahlavi rakt fram.

Vi kör förbi en stor rondell, smockad med flaggstänger, alla prydda med olika hissade flaggor. Fler rondeller, det är långt att köra. Pahlavi tar så småningom slut men vi lyckas trassla oss ut på en annan aveny i rätt riktning. Det sluttar hela tiden märkbart uppåt. Avenyn tar slut, en stor gata ser bra ut. Men vad långt det är. Det går en brant gata upp till vänster, men den prövar vi.

Vi får använda tvåan. Gatan smalnar efter hand ytterligare. Vi befinner oss tydligen bland de inte alltför rikas bostadskvarter. Vi kör på ettan, en krök och Blixten orkar lilte längre. Nåja, den här vägen ledde säkerligen inte till något bra ställe. En taxipasserar, vi vänder tillbaka.

Åter en bred gata som vi följer i nordlig riktning. Det här verkar mer lovande, det är nämligen ganska livlig trafik. Vi klättrar än mer, grönskan tilltar. Vi är nog på väg mot någon turistort. Vi ser en del parkerade bilar vid sidan, många fotgängare. Så slutar vägen i en parkeringsplats med några restaurnger bredvid, allt inbäddat i en lummig grönska, säkerligen underbar när det gäller att skydda sig mot dagens hetta och solstrålarna, men som också helt skymmer den utsikt vi hade bespetsat oss på. Vi vänder.

Vi hittar snart en annan väg lite mer till höger. Vi klättrar men tyvärr för oss vägen allt mer tIll höger bort från Teheran. Till råga på allt börjar det skymma också. Vi stannar uppe på en kulle, när vägen försvinner runt en krök. Det mörnar allt mer så det här är väl sista chansen. En bit nedanför oss har vi en massa låga hus, Teherans centrum ligger alltför långt bort för att synas, men en viss utsikt har vi i alla fall lyckats tillskanska oss. Vi filmar, plåtar lite samt startar återtåget.

Det är strax kolmörkt ute men på något sätt lyckas vi hitta vägen tillbaka till mer välbekanta platser. Vi konstaterar att Teheran gör sig bättre "by night" än i dagsljus, försöker också fotografera lite. Vi parkerar i närheten av en rondell. Vi går fram till ett ställe där man tydligen kan få någonting i sig. Men nej, man stänger just. En persier stannar och pratar Iite. Han undrar var vi är ifrån, efter ett tiotal gissningar kommer han rätt. Så småningom ger han sig iväg.

Vi konstaterar att det är väl lika så gott att vi också ger oss iväg, vi bör komma så tidigt som möjligt till verkstaden, inbillar vi oss. Utan missöden tar vi oss ut till campingplatsen. Vi äter ett litet kvällsmål, det var ett tag sedan vi intog lunchen. I natt är det Gustaafs tur att sova i framsätet, hans invändningar att t han skulle ha gjort det förra natten men i stället sov på annan plats då båtar naturligtvis föga.

Söndagen den trettioförsta augusti

Vi är uppe relativt tidigt, ligger inte och drar oss utan skyndar på med morgonmålet. Vi diskar och ger oss i ordning för avfärd men klockan hinner nästan bli tio, innan Blixten rullar ut mellan portarna för att accelerera på vägen in mot metropolen.

Vägen har hunnit bli riktigt välbekant för oss. Husen försvinner snabbt bakom oss, vi jagar på Blixten. Men plötsligt hackar motorn till för att stanna helt. Soppatorsken konstaterar vi. Vi har fem liter reservbensin i ena dunken, så det häller vi i. Blixten är genast villig att fortsätta färden. Vi når triangeln med dess hetsiga trafik, kommer till den välbekanta rondellen. Denna gång tar vi Simetri norrut, eller vad den nu är omdöpt till, det bör vara närmare. Simetri är inte så full av fordon och fotgängare som Pahlavi utan lite lugnare för oss stackars utlänningar. Den är också bredare och hoppigare.

Vi skymtar något bland träden på vänster sida av avenyn. Det är en stor mosaikprydd byggnad troligen en moské. Det löper också en mur runt omkring. Det kanske vore någonting att titta på, men först till verkstaden. - Det dyker upp hus även på vänster sida nu, korsande vägar. Trafiken ökar märkbart.

Plötsligt befinner vi oss mitt inne i en jätterondell. I mitten finns det flaggstänger och liknande ting, inbäddat i grönska. Bilar susar förbi i en mängd filer med god hastighet. Vi tar oss också så småningom över till andra sidan, stannar vid kanten. Vi gissar att det är Shah Reza vi korsar, men vill vara säkra. En skylt omtalar att vi kommit rätt. Vi korsar några filer och sugs med i Shah Rezas väldiga trafikström västerut.

Björn håller sig i högerfilen, men byter sedan ett steg åt vänster för att slippa hindras av alla parkerade bilar. Perserna bryr sig däremot inte om så triviala ting, utan svänger bara ut i närmsta fil, och då gäller det att se upp. Konstigt att vi inte ser till några krockade fordon, det borde det finnas gott om.

Har vi inte kört för långt snart? Avenyn förefaller nästan ändlös, vi bara kör och kör. Trafiken har dock glesnat ut, vi har lämnat centrum. Nu måste vi vara alldeles för långt bort, enas vi om, beslutar vända tillbaka. Men vänta lite, vad är det vi ser långt därborta? Jovisst, det är en VW-skylt. En pil pekar till vänster. Vi korsar Shah Reza och kör in på sidogatan. Denna är helt lugn, bara någon enstaka bil syns till. Var är verkstaden? Ytterligare en skylt en bit framför oss, pil till vänster, vi stannar utanför en stor byggnad. Vi kör upp på trottoaren och parkerar alldeles intill husväggen för att få skugga.

Vi låser Blixten och går runt hörnet till infarten. Det hänger en kedja tvärs över vägen så att inte vem som helst ska kunna köra in - eller ut. Efter något letande ser vi en man, till vilken vi ilar fram för att få hjälp. Denne visar sig lyckligtvis behärska engelska. Han förklar att vi är för sent ute idag, men kom tillbaka klockan sju i morgon bitti, så ska vi se om vi kan hjälpa er, säger han.

Jaha, det är inte mycket att göra åt det. Blixten rullar åter iväg. Gatan vi kommer på är enkelriktad, men genom lite kringelkrångel tar vi oss snart upp på Shah Reza igenom, det är väl säkrast att hålla sig till välbekanta gator. Vart nu? Vi diskuterar saken, vi har ju hela eftermiddagen på oss att göra av med på något sätt.

Men vad är det här? Motorn hackar till, tänder igen, hackor för att stanna av helt. Det vore ju typiskt om den skulle gå sönder just nu när vi lämnat verkstaden bakom oss. En närmare analys visar dock att det troligen åter ar soppatorsken. Men hur kan det vara möjligt? Vi tankade ju i fem liter i morse och kan bara ha kört drygt två mil. Blixten måste vara enormt törstig så här i ryckig stadstrafik, men det är klart, trots full gas tar det väldigt tid att accelerera iväg från stillastående och det måste märkas på förbrukningen.

Som tur är har vi stannat i skuggan av några träd, det är inte så hett att begrunda läget. Vi kan ju alltid ställa oss att vifta med dunken, det kanske hjälper, om vi än inte har så stort hopp. Sålunda tar jag en röd bensindunk i högra handen och den bakifrån Blixten ankommande trafiken viftande med dne tomma femlitersdunken. Jag behöver inte vänta länge. Strax bromsar en ljusblå lillcitroen in bredvid mig.

En gladlynt ung persier sticker ut huvudet. Jag pekar på bensindunken, skakar på den för att demonstrera att den är tom, pekar på Blixten. Han fattar galoppen, tecknar åt mig att kliva in bredvid sig i förarsätet. Jag är inte sen att göra som han säger, Björn och Gustaaf ser bara bakdelen av bilen försvinna iväg in i trafiken.

Åter får jag mig demonstrerad lite teheransk bilkörning från första parkett. Min vän krysar mellan bilarna och filerna, lägger sig i vänsterfilen, stannar vid ett hål i mittmarkeringen. Han ska tydligen korsa Shah Reza. Men det är nog lättare sagt än gjort. En kompakt mur av bilar strömmar förbi, hur ska man komma över här. Nåja, det visar sig inte vara några större problem. Man inväntar en trettiometers "lucka" mellan de hastigt förbiilande fordonen, vräker igång bilen med full fart, kan ana de nitande bilarna bakom sig och är strax inne i trafikrytmen igeh.

Vi stannar vid en bensinmack inte långt bort, som jag inte lagt märke till tidigare men som Blixten måste ha passerat. Jag fyller min dunk till brädden, betalar och vi är åter på väg. Med samma manöver som förr gör min vän ånyo en etthundraåttiograderssväng på Shah Reza. Det dröjer inte länge förrän han bromsar in bakom Blixten.

Jag tackar för skjutsen, någon ersättnIng vill han inte höra talas om, utan ger sIg glatt iväg. Några små iranska pojkar tittar intreserat på när vi tankar över soppan i Blixtens tank. Så har vi stuvat ombord oss allahopa, det är bara att vrida om nyckeln och ge sig iväg. Men nej, så enkelt är det givetvis inte. Blixten tänker inte starta så lätt. Ut och skjuta, pojkarna hjälper till och nu mullrar Blixten igång.

Uppehållet har fått oss att bestämmma oss, vi tänker omedelbart bege oss tillbaka till campingplatsen, vill vila oss resten av dagen. Vi svänger till höger på Simetri, når så småningom den rätta utfarten. Vi ser en bensinmack till höger, svänger in dit och tankar fullt. Det är en stor mack med massor av gröna och röda pumpar, men priset är som alltid sex rial per liter.

Vi fortsätter till den lilla restaurangen vi besökte igår, beställer åter in kebab. Den gamle gubben lyser upp lite, känner igen oss. Mätta och belåtna kan vi fortsätta till målet, vår plats på campingplatsen.

Vi vandrar bort till bassängen, omsluts av det svalkande vattnet. I solskenet torkar vi snabbt. Vi plockar fram verkstadshandboken. Ett sista försök att få någon ordning på motorn innan vi helt överlämnar Blixten i verksadens händer. Björn skruvar på tändningen, vi kollar tändstift, förgasare och en del andra skojiga detaljer, men naturligtvis händer intet. När motorn är i gång droppar då och då en liten oljedroppe ner på marken, medan vi konstaterat att det inte droppar när motorn inte är på, kan vara bra att veta om vi får lust till längre uppehåll.

Vi stänger reparationsavdelningen. Tar i stället fram de vykort vi köpt, och skrivar några till Svedala. VI plockar ner tvätt, städar Blixten, sopar golvet, vilket som vanligt är mycket välbehövligt. - Tiden går sakta framåt, så småningom äter vi middag i Blixten.

Det är väl lika bra att gå och betala med en gång, vi ska ju iväg tidigt i morgon. Björn ger sig iväg, kommer snart tillbaka, sägar att han sett campingkort ligga bland de andra turisternas pass, så han tar med sig sitt. Det är en ganska dyr camningplats, men campingkortet berättigar till tio procents rabatt.

Vi räknar med att det kommer att ta bortåt en timme att nå follaverkstaden härifrån, så vi måste starta vid sexsnåret. Det betyder tidig uppstigning, så det är väl bäst att också sova tidigt. I natt är det Björns tur att utnyttja framsätets komfort.

Det ska bli intressant att se vad morgondagen har i beredskap åt oss.

[del 12]