Tryck här för större bild av follaverkstaden

(måndagen den förste september) (Teheran)

Klocka halv sex på morgonen vaknar vi, stigere upp nästan omedelbart. Björn och Gustaaf vill ha kaffe på morgonen, medan jag som vanligt håller mig till mitt te. Vi har snart stökat undan alla morgonbestyrer och är klara att ge oss iväg.

Björn vrider optimistiskt om startnyokeln, men Blixten är inte alls på humör. Han är väl inte speciellt förtjust över att få magen undersökt på ett bilsjukhus. Vi kliver ur och skjuter på, nästan omedelbart startar motorn, vi hoppar in och kan köra ut från campingplatsen.

Långsamt accelererar vi på vägen. Det är inte så myckot bilar ute här, och morgonen är sval och behaglig. Vi kör så små ningom ner i våra tunnlar, trafiken tätnar när vi kommer ut på den större gatan. Inne i triangeln är det lika tjockt som vanligt, men efter ett tag kommer vi i alla fall till rondellen och kan styra norrut på Simetri, eller vad avenyn kallas nu för tiden.

Shah Rez möter oss lika full som vanligt av livliga fordon. Vi har inga svårigheter att på nytt hitta avtagsvägen till vänster. Trafiken mattas omedelbart till en obetydlighet. Vi tittar på klockan. Hon är visserligen närmare halv åtta än sju, men så här pass tidigt ska det väl gå bra ändå, tycker vi.

Utanför verkstaden är det en kö på en fem sex bilar, så vi parkerar bakom och stänger av motorn. Snart kommer det några bilar och ställer sig bakom oss i sin tur. Långsamt kryper vi närmare infarten. Vi ser att det är en persier i en blå rock som tar emot bilarna. Han pratar lite med chauffören i respektive bil, skriver lite på papper, tittar eventuellt lite på motorn och andra delar, ger chauffören pappret han skrivit på, varefter bilen startar och kör iväg runt hörnet.

Tryck här för större bild

Snart blir det vår tur. Mannen visar sig lyckligtvis kunna engelska bra. Vi beskriver felet för honom. Han går då runt till motorn för att titta, jag kliver ur och följer med, Björn sitter kvar, han måste ju hålla foten på gaspedalen. Jag ser att mannen gått runt Blixten närmast för att kontrollera högfartsregulatorn.

Högfartsregulatorn är en liten tingest, eller rättare slang, som vi kommit i närmare kontakt med i Isfahan. Då vi där m ärkte att Blixten gick ovanligt dåligt, tittade vi nå motorn och fann att en liten slang var lös i ena änden. En titt i vår bok omtalade att det var just högfartsregulatorn. Efter att vi åter satt den på plats gick motorn åter normalt, det vill säga dåligt.

Efter att ha sett att slangen sitter på plats skriver mannen på några papper, räcker över dem till oss och säger åt oss att köra runt hörnet in på verkstaden. Det gör vi också, kör igenom en stor öppning i väggen in i en stor hall, där det finns massor av folkvagnar. Vi ser en tom ruta rakt fram, Björn backar in dit och stänger av motorn. Friden sänker sig delvis, nu kan man höra arbetet på gång inne i verkstaden.

Det är liv och rörelse på gång här inne, det kan vi snabbt konstatera. Mekaniker strömmar förbi, någon provkör en bil, med tryckluftshjälp åker en annan bil i höjden, några skruvar lite här och där på den. Flera bilar ström-mar förbi i olika riktningar. Bilarna bredvid oss är söndeplockade helt, delvis eller inte alls, vid några står några mekaniker och diskuterar.

Men ingen tar någon notis om oss. Vi kliver ur Blixten, väntar på att någon vänlig skjäl ska konma fram till oss och ta aktiv del av våra problem, nåja, börja undersöka motorn i alla fall. Av någon outgrundlig an-ledning fortgår arbetet precis som om vi inte existerade.

Efter en stunds väntande inser vi att det här duger inte längre. Vi letar upp lämplig person, detta blir en medelålders persier med trevligt utseende, som verkar vara någon slags ledare här. Denne lovar att strax återkomma till oss, försvinnor bort i mängden. - Efter en stund återkommer han mycket riktigt och får vårt lilla papper vi fått i infarten.

Mannen är av medellängd, ganska kraftig, har liten mustasch och bakåtkammat lite lockigt hår. Han är klädd i vit rock till skillnad från de övriga, om mestadels har blå kläder. - Han läser pappret, vi förtydligar så gott det går, han kan bara lite engelska.

Det kommer fram några mekaniker, vi ser att de tänker ta kompressionaprov, det kan ju bli både intressant och nedslå ende. De skruvar lite där bak, vi får starta och stänga av motorn några gånger, så är det hela klart. Resultatet är faktiskt mer än nedslående. Blixten ska ha cirka sju I komprression i varje cylinder. Nu är ettans cylindar ungsfär sex, tvåans fyra och en halv, treans tre samt fyrans en och en halv. Inte undra på att motorn varit svag!

Vi frågar vår vän om han tror att de kan fixa detta på något sätt. Jo, det ska väl kanske gå. Man får först plocka ur motorn och titta nå den. Vad kan det hela kosta då? Svaret är lite svävande, men det kommer tydligen att röra sig om omkring en hundralapp. Det låter ju lovande, vi är inte sena att ge klartecken för operation.

Mannen försvinner bort, mekanikerna börjar jobba. De höjer upp Blixtens bakdel med en stor domkraft, börjar sedan plocka bort diverse ledningar från motorn. Vi tittar på intresserade, tröttnar dock snart och tittar förstrött på ö vriga händelser som timar inne i den stora hallen.

Männen jobbar emellertid på snabbt, och efter knappt en halvtimme har de fått ut motorn, efterlämnande ett stort hål i Blixtens bakre regioner. De kör bort motorn några meter på en liten kärra, skriver en liten lapp som de sätter på motorn, tydligen för att inte blanda bort korten, fast det skulle väl knappast spela oss någon roll.

Tryck här för större bild

Vi passar på att ta några bilder av den stackars trötta motorn, som ser lite övergiven ut, trots sina kusiner till grannar, också dessa volkwagen-motorer. Lite bakom verkar det ligga en avdelning där man undersöker urplockade motorer. Undrar hur lång tid det kan ta innan man tänker ta sig an vår moter.

Tryck här för större bild

Var är vår vän i vit rock? Jo där borta är han, men ser oss och kommer gående. Vi frågar honom, tyvärr får vi inget positivt besked. Han har inte tid med vår motor före lunch, får vi veta. Men i eftermiddag ska man ta i sär den. Jaha, det är väl inte mycket vi kan göra åt den saken, det är väl knappast någon idé att stanna här tills dess.

För säkerhets skull låser vi Blixten, man kan ju aldrig veta. Vi vandrar ut i solskenet, ut från follaverkstaden. Det känns riktigt skönt efter ha varit under tak så pass länge. Vi tar till vänster för att nå Shah Reza, går över gatan. Vi letar efter en restaurang, har börjat bli hungriga. Det verkar det dock vara dåligt med, vi hittar ingen.

Men nu kommer vi i alla fall till ett ställe som ser lovande ut. Vi går in genom den öppna dörren och kommer in i ett litet rum. Det finns några stolar i rummet och i bortre änden en lång disk, bakom vilken en gladlynt persier står. Det verkar finnas diverse gott i disken, denna är nämligen ganska modern och glasförsedd.

Det verkar dock inte som om man kan få kebab här, men vi försöker som vanligt. Mannen bakom huvudet skakar på huvudet, säger "sandwich". Nåja, det får väl duga. Ska vi ha halv eller hel? Hel. Vilka ingredienser? Vi får peka ut, pekar på ägg och tomat. Vi får också lite paprika och annat grönt. En läsk var vill vi ha att dricka. Sandwichen kostar tolv rial styck, läsken som vanligt sex rial.

Vi smakar prövande. Det är jättegott, bättre än väntat. Det kanske inte är så dyrt när allt kommer omkring. Mannen ser nöjd ut när han märker vår aptit och våra positiva miner. Vi inser att det här blir nog inte sista gången vi besö ker det här stället. För tillfället är vi klara, går ut i solskenet igen.

Vi vandrar så sakteliga gatan uppåt, kommer strax upp på Shah Reza. Vi viker till höger, vill komma in mot centrum. Men det måste vara alldeles för långt att gå. Vi får väl försöka ta bussen. Där framme verkar ligga en busshållplats. Det är bara att hoppas att dessa bussar för oss till rätt plats och vänta på första bästa.

Det dyker upp en ung persier som börjar samtala med oss lyckligtvis på engelska. Vi passar på att undersöka bussförhållandena. Jodå, det går bra härifrån. Men först måste vi köpa biljett. Var då? Ja här finns ingen fö rsäljning, men en bit bort på andra sidan gatan finns det.

Persiern följer med och beledsagar oss. Oskadda kommer vi över gatan och fram till luckan. En gammal gubbe sä ljer biljetter för två rial styck. Nå det är ju i alla fall billigt, en förmildrande omständighet efter allt det här besväret. Dumma som vi är köper vi bara en biljett var. Vi går tillbaka övar gatan till andra sidan. Snart kommer en buss in, som vår vän säger att vi kan ta. Det är kö, och trångt värre inne på bussen dessutom. Att få sitta är inte att tänka på, vi får stå och hålla i oss bäst det går.

Sakta accar bussen igång, får upp farten. Vi som stått sist i kön, räcker fram våra biljetter, som konduktören tar. Vi kommer dock inte längre fram, utan står kvar vid trappsteget. Alla stadsbussar är ljusgula, matta i f ärgen och försedda med ordentliga kofångare, alla vi sett är dessutom ganska tillbucklade. Det är tydligt att busschaufförerna inte ärlika rädda om sinaa fordon i trafiken, som alla andra är trots framfarten.

Bussen stannar lite då och då för att ta upp och släppa av passagerare. Vi avancerar framåt i bussen, får till och med sittplats. Så småningom når vi korsningen med Simetri. Bussen svänger tyvärr till höger på Simetri här, så vi får vackert ta och kliva av.

Nåja, det är inte så långt kvar till parken, dit vi närmast styr våra steg, så det ska vi väl kunnna promenera. Det är alldeles tjockt med folk på gatorna, vi passerar förbi massor av stora och eleganta affärer liksom många mindre. Om Ferdowsi är den största affärsgatan, måste det här i alla fall höra till de mera framskjutna.

Gustaaf vill ha mer film till sin kamera, så vi går in i en fotoaffär. Den ser precis ut som vilken finare svensk sådan som helst, bortsett från att priserna är halvannan gång högre. Ingenting att hämta för oss tydligen. Vår holländske liftare köper dock sin film.

På andra sidan har det blivit mycket lummigt, upptäcker vi när vi vandrar framåt. Det måste vara universitetet, det ska ligga här. Persiern vi träffade borta vid busshållplatsen rekommenderade oss att besöka det, så vi beslutar göra ett försök. Vi konstaterar att denna institution måste ha kostat mycket pengar, det är den elegantaste byggnad vi hittills sett i Teheran, uppförd i mycket modern stil.

Tryck här för större bild

Våra planer korsas dock, mycket snabbt, vi blir nämligen inte insläppta. Lite snopna fortsätter vi, når snart vår vid det hä laget mycket välbekanta park, slår oss ner vid en ledig soffa alldeles vid ingången. Snart dyker en välartad, glasögonförsedd yngre persier upp, alldeles tydligt en studerande. På utmärkt engelska undrar han om han kan hjälpa oss med något, erbjuder sig också att guida oss genom Teheran. Det nappar vi tacksamt på. Vår vän säger sig dock ha ont om tid idag, men vi stämner möte i morgon klockan tio på samma plats. Vi pratar ytterligare en stund, sedan försvinner han.

Efter en stunds vila till reser vi oss upp, vandrar längre in i parken, som dock inte visar sig vara sä rskilt stor. Snart sluter det upp några ynglingar kring vår sida, flickorna är fortfarande för blyga, står på avstånd. En av pojkarna visar sig tala en utmärkt amerikanska, på vår fråga bekräftar han att han varit i Staterna. Genast döps han av oss till amerikanaren.

Amerikanaren är mycket pratsam, men ganska underhållanda, inte minst på grund av sin roliga accent. Han pratar om det mesta, frågar oss om vår resa. Omärkligt vandrar vi ut ur parken, fortsätter Shah Reza längre bortåt. Vi passerar Hafez. Denna aveny är liksom Ferdowsi uppkallad efter en av Persiens stora diktare.

Vi konstaterar att vi börjar bli hungriga. En lunch skulle nog inte sitta dumt. Vi rådfrågar amerikanaren. Jodå, han ska ta oss till ett bra ställe. Snart viker vi in på en annan gata, går in genom en dörr, kommer in på ett osigt ställe. Vi får ett ledigt fönsterbord. Amerikanaren beställer, mat och dryck, mjölk till Björn och vatten till oss övriga. Snart kommer det in rykande hett, ris, smör och kött. Björn smakar genast på sin "mjölk", men förefaller inte begeistrad, tar bara en klunk. Han säger att det verkar vara youghurt utspätt med hälften vatten och att det inte alls smakar gott.

Vi rör ner smöret i riset för att smälta det som vi brukar göra. Amerikanaren påpekar då den ganska självklara sanningen för oss: "Just put the rice over the butter. The rice is hot." Vi följer rå det, det måste vara smartare. Maten smakar utmärkt gott som vanligt.

Samtalet fortsätter under måltiden. Jag har hamnat mitt emot amerikanaren vid fönstret. Denna undrar om han inte kan få guida oss genom Teheran. Det passar ju inte så bra precis men amerikanaren är envis, och innan jag vet ordet av har vi stämt möte i parken klockan tio i morgon bitti, Björn och Gustaaf har inte hört vad vi sagt men det får de väl veta tids nog.

Vi bryter upp från måltiden och skiljs åt. Vi vandrar upp på Shah Reza, når en busshållplats på andra sidan där vi lyckas köpa ett antal biljetter. Snart kommer det en buss som vi tränger oss upp på. Det är bara att hoppas att den för oss dit vi ska.

Det går bra, åtminstone i början. Vi passerar Pahlavi utan missöden, men vid Simetri svänger bussen till höger, så vi skyndar oss att kliva av. På andra sidan avenyn finns en ny busshållplats. Vi inväntor ny bus, kliver på. Vi kommer riktigt långt innan bussen får för sig att svänga till vänster. Men nu är det inte så långt kvar, så vi kan gå till fots.

Strax kan vi gå in på follaverkstaden igen. Men här är det alldeles öde. Siestan, som varar mellan tolv och fyra, är tydligen inte slut än. Vi går in i den stora hallen. Blixten står där den stått. En ny turistbil syns, VW 1600 med tyska internationella plåtar. Vi går fram till Blixten, ser motorn där den stod förut. Den har man tydIigen inte börjat med än. Vi får väl prata med någon och se till att någonting blir gjort. Vi går in genom dörren till kontoret, som är försett med stora fönster mot hallen, för att vänta . Det kan inte dröja länge förrän arbetet startar igen.

Vi är emellertid inte ensamma här inne. Det sitter två turister till i bortre hörnet, en medelåldens dam och en långhårig ung kille. Vi utbyter ett "hallo" med den yngre. Att döma av utseendet tycker jag närmast att han ser belgisk ut, medan damen mer är av amerikansk typ.

Killen tar till orda. "From what country do you come?" "Sweden", svarar vi, "and you?" Då bryts pl ötsligt den stilla, något stela atmosfären när han skiftar språk och utbryter på bred skånska: "Jag är från Malmö. Jag trodde först ni var tyskar, men när jag såg bilen, då förstod jag." En svensk! Den förste vi sett i Asien eller på en månad.

Svensken berättar att han liftar med tanten sedan ganska länge, att hon är jättesnäll. Han har bland annat fått en hundradollarsklocka till skänks. Han agerar chaufför trots att han inte har kö rkort. De har varit i lndien, som han är mycket förtjust över, han berömmer maten. Han berättar vidare om det lustiga Afghanistan, där alla sätter en ära i att forcera vägspärrar. Tanten reser den här vägen varje år, nu är det sjätte gången. Vidare har hon tagit bilen på godståg från Tiflis till Turkiet förra året, det som enligt M var omöjligt i år! Tanten bekräftar med egna ord.

Arbetarna börjar strömma in i hallen, tydligen är siestan slut. Jobbet är snart i full gång. Vi skymtar vår vän i vit rock, skyndar ut för att prata med honom. Denne stannar när han ser oss. Vi frågar genast om Blixtens stackars motor som fortfarande står så övdrgiven. Persiern beklagar situationen, förklarar att man inte heller nu i eftarmiddag kommer att ha tid med motorn. Men tidigt i morgon bitti lovar han.

Vi hajar till. Vi måste ju sova i Blixten i natt, det kan vi väl inte göra inne på VW-verkstaden. Hur gör vi då, undrar vi. Det visar sig dock inte bli några problem. Persiern samlar snabbt ihop några arbetare, säger till mig att hoppa in och styra, sedan bär det iväg med mer antika drivkä llor än dagens förbränningsmotor.

Jag dirigeras att styra ut över planen parallellt med gatan ut genom en liten port i muren som omger verkstaden. Vi befinner oss i en liten återvändsgränd, förhållandevis avskild. Här står vi säkert bra för natten. Vi passar på att fråga om det finns någon toilett och tvättmöjlighet. Jodå, det ska gå bra inne på verkstaden, prata bara med nattvakten. Säger vår vän. Nåja, säga vad man vill om snabbheten därinne, persiern verkar i alla fall försöka se till att vi får det så bra som möjligt.

Vi sitter inne i Blixten och tar igen oss, vi hade ju ett väldigt jobb att skjuta ut Bllxten hit. Men vad gör vi nu? Inte kan vi sitta här hela kvällen, det är vi eniga om. Vad gör man i Teheran på kvällen? Enklast är väl att ta oss in till centrum och fråga någon. Eller förresten, man kanske skulle gå på bIo, föreslår någon. Förslaget faller genast i god jord, vi är nästan med en gång på benen.

Efter att noga ha låst bussen vandrar vi upp till Shab Reza. Vägen börjar verka riktigt bekant, det är ju inte heller första gången vi går här. Vi hugger en buss, den är inte så full utan vi får sittplats. Det är en snäll buss, vi kommer ända till Simetri utan missöden, det vill säga bussen f år inte plötslIgt för sig att den inte alls ska åt samma håll som vi så att den plötsligt svänger in på någon mer eller mindre underlig gata.

Vi behöver inte leta så värst länge innan vi hittar lämplig persier. Vi frågar var det finns en engelsktalande biograf. Jodå, det finns några stycken. Persiorn följer med och visar, snart kommer vi till en stor elegant biograf som ger något som verkar sevärt. Det är ungefär tjugo minuter kvar tills föreställningen ska börja. Efter en kortare väntan i kön köper vi biljetter, går sedan in i salongen, hittar vår plats.

Knappt har vi satt oss förrän vi blir tilltalade på engelska bakifrån. "You can’t undarstand this film. They speak farsi". Det är en trettioårig persier med trevligt utseende som tilltalar oss. Han hjälper oss också ut, pratar med biljettförsäljaren så att vi får våra pengar tillbaka. Kanske vet han om det går någon engelsk film i staden? Jodå, vi hinner dit om vi tar taxi. Vår vän går och pratar med en taxichaufför, det är bara att hoppa in.

Det är i en Volvo Amazon vi hamnat. Färden går ut på Shah Reza, sedemera norrut på Pahlavi. Snart bromsar taxin in utanför en biograf. Vi betalar och skyndar in, köper biljett, hinner precis i tid till föreställningen. Vi hinner inte ens fundera över om filmen överhuvudtaget är värd att ses.

Nåja, det är väl kanske inte den film man skulle valt i fösta hand, knappast heller i anra, dock är den inte så tråkig att man bara sitter och väntar på att den ska ta slut så att man får gå hem. Det handlar om en ung man och en ung kvinna som efter diverse omständigheter och andra hä ndelser får varandra till slut.

Vi går ut från biografen. Det står några väntande taxibilar utanför. Vi bestämmer oss dock för att inte kasta bort pengar på dessa, går i stället gatan neråt, kanske kan vi få lift. Vi sträcker så ledes ut handen, behöver heller ej vänta länge. En bil med två persier stannar och plockar upp oss. "Shah Reza" säger vi till den gladlynt medelålders chauffören och pekar med armen att vi ska till höger där. Denne nlckar.

Det är tydligen lätt att få lift i Teheran, åtminstone om man är turist. Det borde vi kanske utnyttja lite oftare. - Snart kommer vi till Shah Reza, vår chaufför bromsar in, vi tackar f ör skjutsen och tumlar ut på gatan. Nu gäller det bara att ta sig sista biten till Blixten. Det gick ju så bra att lifta nyss så vi försöker väl igen.

Nästan genast bromar en bil in och erbjuder oss skjuts. Tacksamma kliver vi in. Det är en välklädd persier i trettioårsåldern som kör. Till vår förvåning tilltalar han oss på tyska, frågar varifrån vi kommer. Gustaaf är genast pigg på att berätta det. Det är han nämligen alltid, och det på sitt speciella vis. Först viftar han med armarna åt oss och säger " Sweden". Sedan sträcker han på sig så mycket det går, pekar på sig själv med ett stadigt finger och säger "Holland. Holland ".

Det visar sig att persiern är bosatt i Tyskland och bara är här på semester i sin bil. Han beklagar sig , persier som han är, över det fruktansvärda Teheranska körsättet. "Sie sind ganz verrückt". Gustaaf är snabb på att undra när han ska köra tillbaka till Europa. Vår liftare nämner då och då att han måste vara i Istanbul senast den tolfte september för att komma hern i tid till sina föräldrars bröllopsdag. Det passar dock inte så bra.

Vi blir körda ände fram till porten, eller tjugo meter från bildörren. Nattvakten visar sig vara informerad, så vi får gå in och använda toiletterna. Det har tyvärr hunnit bli min tur att sova i framsätet, men det är det inte mycket att göra åt, bara knyckla ihop sig och fö rsöka somna bäst det går.

Tisdagen den andre september.

Långsamt kommer jag till medvetadande, känner mig lite ledbruten. Även Björn och Gustaaf där bak börjar röra på sig. Efter en stund knackar det på rutan. Jag reser mig i sittande stä lliing, tittar ut. Utanför står vår vän i vit rock från verkstaden. Jag öppnar fönstret för att utröna vad som står på. Till min förvåning får jag veta att det är telefon till "någon av svenskarna". Vem kan det vara ifrån? Det finns sannerligen inte många att välja på, närmare bestämt en. Svensken.

Björn verkar inte så där helt vaken än, så det får väl bli jag som går. Vad det gäller är inte så svårt att gissa. Vad mer kan svensken vilja än lift hem till Sverige? Vi har väl nästan anat att frågan skulle komma att ställas. Men vad ska vi svara? Jag försöker rådgöra med Bj örn, som dock inte alls är i form att ta ställning, varför jag för att inte dröja alltför lä nge ger mig i väg till telefonen.

Jag leds in till kontoret. "Hallå" svarar jag, får som får som väntat höra svenskens röst i andra änden av tråden. Efterr några inledande fraser förklarar han att det verkar vara ett besvärligt fel med tantens bil, kommer såkert att ta lång tid att laga, man måste skicka efter reservdelar. "Så därför undrar jag om jag får följa med er hem till Sverige".

Jag säger att det kanske blir besvärligt bortsett från att vi ännu inte vet om vi ska hemåt igen. Så har vi redan en liftare så det kanske blir lite trångt. I så fall är det intet att göra åt, tycker svenken. Jag berättar dock vidare att Gustaaf bara ska till Istanbul. Kan han tänka sig att sova på marken så långt, skulle det kanske gå för sig. Men först måste jag överlägga med Björn. Vi kommer överens om att jag ska lämna besked på eftermlddagen.

Jag går tillbaka till bussen. Gustaaf har gett sig av någonstans men jag berättar om samtalet. Vi tycker att det är fräckt att vägra en svensk lift, så vi beslutar erbjuda' honorn att sova på marken till Istanbul och därefter i framsätet. - Gustaaf återvänder och berättar att han köpt riktig mjölk, beskriver vägen.

En kort promenad leder mig till en liten affär. Det smakar gott med mjölk, det var länge sedan bortsett från Semper torrmjölk. Jag återvänder till Blixten, undrar om vi inte borde skynda oss iväg, klockan börjar bli mycket. De andra verkar dock inte ha så bråttom, tar god tid på sig. Klockan hinner bli tio, avtalad mötestid borta i parken med tvenne personer.

Äntligen är vi klara att ge oss iväg, låser Blixten och ger oss iväg och har alla kameror med oss. Vi går över gatan och hälsar åter på hos vår lilla mackförsäljare. En stor sandwich och en läsk var vill vi ha. Föreståndaren skiner upp när han känner igen oss, har snart snart snott ihop en god frukost åt oss.

Vi fortsätter upp till Shah Reza, hugger en buss. Efter att ha övergett denna vid Simetri promenerar vi bort till parken, kommer fram när klockan hunnit bli tio i elva. Det är i alla fall spännande att se hur många som fortfarande är kvar och väntar på oss. Ingen syns till vid ingången, vi når försäljningsståndet, ser oss omkring. Då dyker plötsligt amerikanaren upp ur vimlet. Jag är lite förvånad, hade snarare trott att det skulle vara den andra kilIen som skulle vara kvar. Vi ber om ursäkt för vår någet sena ankomst, men han verkar inte ta illa upp.

Först tycker han att vi ska bese Golestan-palatset, så vi tar en ny buss. Det år fullt av folk, så vi får stå. Under färden pekar han på on del olika byggrader, regerings- byggnaden, Nationalbanken med mera. Så stiger vi ur, får gå en bit till fots. När vi når ingången går han fram till vakten, en kortare distussion. Så säger han att vi tyvärr inte får titta nu, ty just I ty just i dessa dagar är den rumänske statschefen Chaochescou på besök, och därför är palatset upptaget.

Tryck här för större bild av basarerna

Tryck här för större bild av mattavdelningen

Vi vandrar vidare bort mot basarerna. Enligt vår Reiseführer ska dessa vara världens största övertäckta. Trafiken är mycket tät, vi har svårt att ta oss över gatan. Det vimlar av mänskor i olika ärenden utanför den stora basarportales. Vi tränger oss in. Det är förhållandevis ljust och luftigt, det hänger massa reklam från taket. Vi leds in till olika avdelningar, för smycken och guld, sedan in till de äkta mattorna. Här har basarerna skiftat karaktär. Det är mycket mörkare, tystare, tommare nästan som en annan värld. I bås efter bås sitter försäljarna bland sina mattor. På flera ställen håller man på att knyta mattor, vi får fotografera ett sådant.

Tryck här för större gatubild

Vi lämnar basarerna. Så småningom dirigeras vi in i en park, mycket större än den vi brukar frekventera. Vi hittar en soffa att vila oss på, tyvärr I solen, där det är ganska varmt. Amerikanaren berättar att vi befinner oss i en av Teherans största parker, det finns fyrtio stycken. Vidare finns det tvåhundra biografer, omkring fyra millioner invånare. Två och en halv mi ljon påstod visserligen Reiseführer.

I parken finns också ett universitetsbibliotek. Amerikanaren beledsagar oss dit, men tyvärr, det är stängt under siestan. - Vi börjar undra hus Blixten mår, och även amerikanaren verkar tycka att det räcker, så vi tackar för oss och skiljs åt. Vi tror nog att vi fått se ganska lite, han var väl kanske inte den bäste guide vi kunde ha f ått.

Tryck här för större bild

Då gäller det bara att ta sig tillbaka till Blixten. Med buss? Nej, det verkar alldeles för besvärligt. Vi beslutar ta taxi. Det är inte så svårt att hitta en ledig, snart sitter vi bekvämt i en bil. Föraren ger oss en bra lektion i hur man snabbt tar sig fram i en storstad med mycket tra-fik. Halsbrytande omkörningar med millimetermarginaler för oss snabbt till målet. Undrar hur Blixten mår.

Det förefalles tomt inne på verkstaden, siestan är tydligen inte slut ännu. Vi går in i hallen, letar efter vår motor. Den står på samma ställe som förut. Den ser precis likadan ut som då vi lämnade den, har man verkligen gjort någonting åt den? Vi får väl höra med vår vän, då han återkommer. Vi styr våra steg in mot konteret. Närmast fö restår samtalet med svensken, som befinner sig därinne tillsammans med den amerikanska tanten.

Lite inledande börjar vi med att vi har funderat på saken, men avbryta. Det behövs n ämligen inte längre, det visar sig att bilen trots allt går att laga inom överskådlig framtid. Inombords drar både Björn och jag en suck av lättnad. Så var åtminstone det problemet ur världen.

Amerikanskan, sittande på samma stol som hon brukar, blandar sig också i samtalet. Vi hinner dock inte så långt, vi ser att arbetarna börjar strömma tillbaka. Då får vi se hur det hela kommer att avlöpa. Var är vår vän? Det kommor en ljushårig man i vit rock, alldeles för ljushåria för att vara persier, det kommer ytterligare en, även han ljushårig. De kommer in på konto-ret.

Den förste går runt ett långt bord, sedan fram till oss. Han talar bra engelska, s äger att det gäller motorn. Spända undrar vi vad man har gjort åt den. Ingenting ä n, får vi höra till vår förvåning. Hur länge ska vi behöva vänta? Bossen, det är alldeles tydligt att det är honom vi pratar med, undrar om vi har klart för oss att det kan bli rätt dyrbart. Vi säger att vi redan fått veta priset.

Diskussioner på tyska mellan bossen och den andre ljushårige och några persier. Det är alltså tyskar som kommit ner hit för att sköta verkstaden. Nej, fortsätter han på engelska, det är bara priset för att plocka isär motorn. Sedan kostar det att laga felet. Hur mycket? Mer diskussioner. Tysken är mycket vänlig, säger att det är omöjligt att veta, kan vara billigt men kan också kosta tusen kronor. Hur vill ni ha det fortsätter han.

Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Vad kan en utbytesmotor kosta då? Tvåtusen kronor. Vi klagar på det höga priset. Tysken tänker lite, talar om de dyra transporterna, att en ny buss kostar femtontusen D-mark här nere. Vi diskuterar. Har vi råd, och dessutom, vill vi kasta bort så mycket pengar när det måste vara mycket billigare i Tyskland på hemvägen? Tysken spär på med att vi omöjligen kommer att komma till Tyskland med en så dålig motor. Nåja, det tror vi så mycket vi vill på.

Vi har svårt att bestämma oss, men enas slutligen om att det nog bli för dyrt i alla fall. Så vi säger till om "put the motor back again". Tysken ser lite förvånad ut. Jag kommer att tänka på en sak, säger "but we do'nt want to pay for taking the motor out".

Bossen verkar bli alldeles bestört vid dessa mina ord. Inte betala? Varför inte? Jag säger som det är, vi har blivit felaktigt informerade om priset. Tysken blir alldeles rasande, men nåväl, vi är inte på så snällt humör heller för den delen. Vem har sagt det? Jag beskrlver vår vän, om på blixtsnabba fötter hämtas till kontoret. Jag känner mig som en stor bov när jag pekar på vår vän, säger "that man said so"'.

Vilda diskussioner bland tyskana och i viss mån persierna. Bossen säger till oss att vi måste betala. Jag säger att vi inte tänker betala. Men, har vi någon chans, undrar vi inombords. Kan månne svenska ambassaden hjälpa oss? Vi vet åtminstone ungefär var den ligger.

Mitt i den hetaste diskussionen kommer jag på att jag kan ju ställa en ganska intressant fråga, nämligen hur stort belopp bråkar vi egentligen om? Trehundra rial, blir svaret, eller tjugo kronor. Vi enas snabbt om att det är för lite för att fortsätta det här bråket, säger det till bossen. Han lovar i gengäld att vi ska få Blixten just tidigt i morgon bitti.

Det känns skönt att äntligen få komma ut i friska luften igen. Våra magar protesterar mot en så vårdslös skötsel av mathållningen som den idag. Det är väl bara att uppsöka en restaurant, resonerar vi. En buss för oss snabbt in mot centrum. Efter något letande hittar vi en liten restaurant. Det blir ris och kött. Jag äter som vanligt bara drygt tredjedelen av riset, de andra stoppar utan svå righet i sig hela sin portion.

"Får vi slå oss ner här" undrar någon på engelska. Visst, tycker vi. Tre välklädda persier i västerländska drar fram tre stolar. De undrar vad vi är för landsmän. Den här gången är inte Mr. Gustaaf snabb nog, utan Björn hinner före honom. "Sweden. Holland" säger han och viftar med armarna åt Gustaaf och mig, sträcker sedan på sig, pekar med ett stadigt finger på sig själv och säger: "Sweden. Sweden".

Våra nyfunna vänner säger att de också varit i Norden. Men kom, säger de, så går vi till ett trevligare ställe. Vi bjuder på öl. Vi är genast med på notarn, det är minsann inte var dag man blir bjuden på öl. Det är inte så långt att gå, snart går vi in i ett ganska litet ställe. Det är rödmålat på väggarna och ger ett mycket varmt intryck. Vi slår oss ner kring ett runt bord. Ögonblickligen står en stor sejdel öl framför var och en av oss.

Persierna berättar att de är regeringstjänstemän. Två av den har varit i Danmark, den tredje dessutom i Stockholm! Min bordsgranne berättar om Köpenhams, att han gjort en snabbvisit till Malmö. Han trivdes mycket bra däruppe och vill gä rna komma tillbaka.

Skål! Det här ölet är någon klass bättre än det förra vi provade i Teheran, ändock långt efter det irakiska och det syriska. "Dansken" vill ha min adress, säger att om jag återvänder till Teheran ska jag bo hos honom. Under tiden har"svensken" ber ätta för Björn om en billig restaurant nära Centralen i Stockholm som Björn inte k änt till.

Klockan tickar iväg och det blir tld för uppbrott. Vi skiljs åt från perserna och vandrar iväg mot Shah Reza. Hur ska vi ta oss tillbaka till bussen? Det är en behaglig temperatur ute, så vi fortsätter att gå. Och gå. Och gå. Det var visst ganska långt i alla fall. Skulle vi kanske lifta. Nej, det är så få bilar ute, och då måste vi först korsa avenyn. Vi fortsätter oförtrutet, om än med något mattare steg.

Blixten väntar troget på oss. Vi motar frarn Gustaaf till framsätet, det är hans tur. I ett hastgt ögonblick tänker vi på Universitetet i Stockholm. Hö stterminskurser torde börja i de här dagarna. Men allt det förefaller så oä ndligt långt borta just nu.

Onsdagen den tredje september.

Vi väcks mycket tidigt. Man vill ha bilen för att kunna sätta in motorn igen. En skyndsam påklädning. Sedan överlämnar vi Blixten i deras våld. Det är tydligt att vi får skaffa fram frukosten på annat sätt. Hur det ska gå till är inte så svårt att räkna ut.

Sandwichaffärsinnehavaren lyser upp när vi åter gästar hans ställe. Lånnga mackor ska det vara förstås. Jag tar med skinka för att det ska bli lite mer mat, Björn undrar bestört hur jag kan välja något sådant på morgonen, tar själv en äggmacka. Medan vi mumsas i oss visar persiern oss på en mängd diplon som hänger på väggen bakom honom, tydligen diplom för hans stora matlagningskonst. Björn förstår vinken, tar en liten macka till.

Bara läsk kan inte vara den rätta drycken på morgonen. Vi får väl också ta och bes öka mjölkaffäre och se vad den kan erbjude oss. - Jodå, här finns mjolk som Gustaaf och jag mycket riktigt köper en flaska var av. Men det finns också någon slags färdigblandad choklad, som Björn prövar, verkar också belåten med smaken.

Vi går tillbaka till verkstaden för att se vad de hittar på. Vi finner en av mekanikerna, rengörande tändstiften. Motorn sitter redan på plats. Man ställer också in ventilerna. Nåja, det kan ju aldrig vara fel. Så småningom blir det klart. Nu får vi vänta en liten stund medan man räknar ut priset. Vi får några papper som vi tar med oss till kassan.

Till vår förvåning behöver vi bara betala femton kronor. Det betyder att vi trots allt slipper betala för att ta ut och sätta in motorn. Bossen måste ha vaknat på rätt sida och ångrat sig. Jag får den äran att ta befälet över Blixten ut från verkstaden.

Vi glider åter ut på Shah Reza. Det är i alla fall skönt att kunna använda bilen igen. Men nu måste vi skynda oss ut ur Teheran, vi har redan varit för länge här. Våra persiska rial börjar dock tryta, varför vi bestämmer oss för att först uppsöka lämpligt växlingsställe Enligt alla källor ska Ferdowsi vara den största affä rsgatan. Lika bra att bege sig dit med en gång enas vi om, där måste det drälla av banker.

Som vanligt dräller det av bilar huller om bulles i trafiken. Vi lotsar oss fram i vår egen takt till rondellen där vi ska till höger på Ferdowsi. En lastbil vid högra vägkanten tänker tydligen också ge sig i kast med trafiken, men vi hinner före. Lastbilschauffören vill inte förlora tid, börjar i god tid svänga ut. I lite väl god tid tycker jag, kan det här verkligen gå väl? Jag styr lite åt sidan, men inte tillräckligt mycket, det blir en lätt touch därbak. Ska vi stanna och bråka? Nej det är nog ingen större idé, vi fortsätter.

I rondellen får jag bromsa in för några bilar, missar gasen så att motorn stannar, man har inte stättt upp tomgången som tur är. Ut och skjuta, vi ser att det blivit en helt liten buckla. - Vi parkerar en bit ner på Ferdowsi. Då gäller det alltså bara att hitta en bank som kan växla lite åt oss.

Lika bra att fråga någon först som sist. Nej, det finns inga banker som är öppna så här dags får vi veta. De har siesta. Men det finns en växlare en bit neråt gatan. Persiern beledsagar oss. Verkligen, en man inne i en liten lokal kan hjälpa oss med vårt sista ärende i Teheran.

Vi kör tillbaka på Shah Reza, passerar avtagsvägen till volkswagen. Några skyltar leder oss i kringelkrokar, man håller på att bygga om. Hoppsan vi missade visst avtagsvägen. Det är bara att vända. Men nu protesterar Blixten, soppan är tydligen slut. Vi fyller på från en dunk. Björn vill köra, vi byter. Nyckeloptimismen har ä nnu inte helt försvunnit, startförsöket är givetvis dödsdömt. Då det är uppförsbacke går det dock lätt att starta på backen.

Vi hittar rätt avtagsväg, befinner oss på utfarten. Äntligen har vi lämnar Teheran.

[del 13]