![]() |
![]() |
![]() |
(Teheran; onsdagen den tredje september) (på väg ut ur staden)
"Teheran free way" står det på en skylt. Jaså, det måste vara motorvägen som tyskarna berättade om i Bagdad. Vi hejdas utanför en liten kur, som det sitter en man i. Tydligen vill ha betalt. Tio rial är dock överkomligt. Blixten får långsamt sträcka ut benen.
Det är god klass på vägen, tydliga markeringar, avgränsingar, skyltar. Trafiken är mycket sparsam, och trots att vi befinner oss alldeles utanför Teheran. Det måste vara den enorma avgiften som avskräcker. Björn säger att det märks att man gjort n ågot åt Blixten, han går mycket bättre än förr men fortfarande dåligt. Som alltid på det persiska höglandet är det mycket blåsigt vilket inverkar menligt på en follabuss fartresurser.
Landskapet är tämligen öde, man ser nogon by med gulbränd växtlighet imellanåt. Det är småkulligt så vägen svänger i mjuka kurvor och går mest i svaga upp- och nedfö rslut. Till höger om oss ser vi hela tiden den mäktiga Elbursbergskedjan. På en så här bra väg försvinner fyra mil ganska snabbt bakom oss. Vi ser en skylt "Karadj", kör av till höger, lämnar motorvägen.
Vi kommer ut på den vanliga vägen som är livligt trafikerad. Inne i Karadj tankar vi fullt, men det verkar inte vara så farligt med oljenivån. Nu har det blivit dags att ge sig i kast med tretusenmeterspasset.
Genast efter Karadj börjar vägen klättra uppåt. Vi kan köra omväxlande på trean eller tvåan. Vi för en ganska jämn kamp med lastbilarna om snabbaste fordon uppför, några kör vi om, med en, som tydligen är olastad, susar föraktfullt snabbt förbi oss.
Vi har bergen mer inpå oss, vägen klättrar i små serpentiner. Växtligheten blir än mer sparsamt. - Men vad nu, den gröna oljelampan blinkar till. Vi märker snart att det är i högerkurvor som den blinkar. Det är bara att hoppas på en bensinmack snart. Blinkperioderna börjar bli längre, kommer väl snart ta upp kampen med mörkerperioderna. Som tur är är det något planare, vi kan hacka oss fram på trean.
Till vår glädje kan vi konstatera en by framför oss. Sakta kryper vi förbi husen. Men ingen bensinmack syns till. Vi parkerar strax innan byn upphör. Till att börja med kan vi väl tillfredsställa vår hunger i den lilla restaurangen. Det är tydligt att vi kommit upp oss, vi ser nämligen inte bara lövträd utan också barrträd.
Efter lunchen vandrar vi ner i den lilla byn. Kanske säljer man olja trots. Vi dyker på en man som sitter utanför sitt hus bland en massa däck. "Oil" prövar vi med, han hänvisar oss då till ett närbeläget hus. Här har vi bätte tur. Visst vill denne persier sälja lite olja till osss, och inte ens speciellt dyrt. Vi kan tydligen fortsätta.
Vägen börjar bli brantare, vi ligger hela tiden på tvåan. Vi förvånas över det stora antalet små viadukter och broar, vägen är tydligen ganska påkostad. - Till vår förvåning ser vi strax till höger en liten sjö med alldeles blått vatten. När vi kommer upp lite högre servi ytterligare en, större och likaledes med klarblått vatten. Ern motorbåt har ritat ett långt streck efter sig i vattnet genom sin framfart. Sakta lämnar vi den oväntade landskapsbilden bakom oss.
Det blir brantare, det börjar gå trögt på tvåan. Vägen är kurvigare, bergen mer imponerande. Än kan vi dock inte se några höga toppar. En buss arbetar sig lå ngsamt närmare oss, lyckas också köra om. Strax efter måste den växla ner, det är vi som kör fortast nu och kör om. Det verkar dock vara en kortvarig lycka, det blir dags för ettan, bussen närmar sig men måste växla ner ytteligare en gång, blir efter. Ännu en seger för Blixten.
Vi överlägger hur vi ska göra när vi närmar oss toppen. Enligt vår "Weltführer" - alltså ej "Reiseführer" - ska det gå en tunnel på tvåtusenåttahundrameters höjd medan själva passet är tretusen. Utsikten borde ju bli bättre ju högre man kommer. Vi får väl se hur vägen verkar.
Som tur är himlen helt molnfri. Det är första gången under hela resan som vi passerar ett pass sikten är fri. Och viktigast. Vi börjar ana en del toppar resa sig mot skyn. Några små avtagsvägar passerar vi. Flera verkar leda högt upp bland bergen, vi beklagar att vi inte har en bil mer lämpad för sådana färder.
Men nu ser vi en vacker syn. Upp mot skyn reser sig en konisk snötäckt bergstopp. Säkert över femtusen meter hög, reflekterar vi. Vägen börjar plana ut lite, vi kan använda tvåan igen. En bit längre fram ser vi att det står några människor vid ett svart hål i berget. Vi har tydligen nått fram till tunneln strax under passhöjden.
Men var går vägen, den ursprungliga vill säga? Till vänster går en liten avtagsväg, eller snarare stig, som ser smal, brant och lutande ut, vägkanterna inger inte heller något förtroende. Det blir tydligen Deet blir tydligen att ta tunneln i alla fall. Just innan vi kör in i denna, rusar några perser fram och viftar. Antagligen försäljare som alla andra, vi bryr oss inte om att stanna för att utröna vad de vill.
Vi tänder lysena i den kolsvarta tunneln. Det är inte så värst brant, det är nätt och jämnt att Blixten orkar upp på trean. Vi börjar ana att vi kanske borde stannat i alla fall. Tunnaln är nämligen mycket smal, Här finns det inte plats för möte. Det var kanske meningen att vi skulle ha väntat på eventuell passerande bil. Nåja, nu tänker vi inte vända, har definitivt inte lust att börja backa tillbaka.
Nästan med en gång vi kommer in i tunneln märker vi att luften är mycket dålig, skyndar oss att stänga fönstrena. Här inne är det naturligtvis inte ombesörjt med någon ventilation. Det verkar vara en lång tunnel, enligt vår bok ska man också spara fyrtio till sextio minuter på den. Till slut skymtar vi i alla fall dagsljus långt framför oss. Vi stannar så snart vi kommit ut i det fria igen.
Pass 2.780 meter högt
Nu har vi alltså nått resans högsta punkt, tvåtusensjuhundraåttio meter. Det är en vacker utsikt med flera bergstoppar inom synhåll, dock endast några få snötäckta. Vi beklagar dock att vi inte kommit högre upp. Det känns skönt att få sträcka på benen. Vi har nu klättrat ungefär fjortonhundra meter sedan Teheran. Nu kommer det att gå utför dubbelt så mycket till Kaspiska Havets nivå.
Vi blir uppiggade av den friska luften och solskenet. Tempen är behaglig. - Vi tar plats i Bixten igen och börjar nerfärden. Med tvåan i som broms sänker vi oss sakta ner till normalare höjder. Vi kan ganska snabbt konstatera att den markbundna växtligheten vågar sig betydligt högre upp på denna sida passet änd den andra. Men denna bergskedja måste vara en enorm klimatavgränsare.
Vägen slingrar sig längs avgrunderna. I botten på dalgången kan man se vägen som ett smalt streck, dit den tagit sig efter otal hårnålskurvor. Ska vi verkligen dit ner undrar vi ibland. ibland löper vägen längs floden, ibland pressar den sig ernellan två branta klippväggar. Vi börjar förstå att tyskarna tyckte det var långt att klättra från havet upp mot passet.
Så småningom börjar ett och annat barrträd att dyka upp, sedemera även lövträd. Växtligheten blir ymnigare, barrträden försvinner. Här har man också satt ut höjdsiffror. När det bara är några hundra meter kvar av höjdskillnaden är växtligheten mycket tät, vi inbillar oss att det måste vara bördigt här. Vägen får nu rakt i en lång backe.
Långt framför oss kan vi i skymningsmörkret ana konturerna av staden Chalus, ocn även av Kaspiska Havet. Höjdtavlorna anger att vi befinner oss precis vid havsytanns nivå. Strax därefter kör vi in i Chalus som ligger tjugoåtta meter under havet, resans lägsta punkt.
Det är ingen av oss som ätr intresserad av att stanna i Chalus. Vi fortsätter längs havet västerut. Vi enas om att stanna vid första bästa ställe. Det är snart mörkt och sedan kan det bli svårt att hitta något ostört.
Nästan med en gång förvånas vi över den markanta ändringen av boendestandarden som uppenbaras för oss. Här är det inte längre fråga om små byar med soltorkad lera, utan här ser man lyxvilla vid lyxvilla. Precis- som i västerlandet försöker man överglänsa varandras storståtlighet. Det måste vara Persiens överklass som har sina fritidsställen h är. De verkar ha det gott ställt. Här och där skymtar ett hotell av god standard.
Någon gång passerar vi en liten by eller rättare fiskeläge som ger en något bättre inblick i folkets levnadoförhållanden. Till vår förvåning ser vi skyltar om camping några kilometer längre fram. Kan det vara någonting för oss? Nej, troligen inte, säkert är det lyxigt och dyrt.
Efter en liten kurva passerar vägen nära ett lyxhotell, som även påstår sig ha campingfaciliteter. Vi ser även några utländska bilar och turister. Vi behöver inte ens tveka utan fortsätter. Lyxbebyggelsen fortsätter.
Det är verkligen en enorm skillnad mot övriga kuster vi följt, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Syrien, Libanon. Det verkar som om vi kommer att få det svårt att hitta en egen liten fläck vid havet att parkera för natten på. Snart har vi åkt halvvägs till Rasht, den största staden i de här regionerna.
Det börjar skymma ordentligt nu. Vi kör över en liten bro. Men titta där till höger, är det inte en liten gräsmatta alldeles vid strandkanten. Visserligen ser vi några hus, men inte störande nära. Vi kör av vägon, stiger ur för att prova hållfastheten hos underlaget. Nej, det verkar inte vara någon fara, vi kör ut och parkerar några tiotal meter från vattenbrynet.
Nära en liten by vid Kaspiska Havet
Vi lagar middag, med hungern är det inget fel så vi har snart länsat faten. Det ska bli spännande att bada i Kaspiska Havet i morgan. Undrar hur salt det är. Björn klättrar fram till sin sovplats, snart sänker sig friden över Blixtens innandömen.
Torsdagen den fjärde september.
Övernattningsplatsen med snöklädda berg i fjärran
När vi vaknar har solen hunnit en bit upp på himlavalvet och sänker en behaglig värme över nejden. Vi kliver ur Blixten för att se oss omkring. På ena sidan har vi Kaspiska Havet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På den andras reser sig Elbursbergskedjan med snö klädda toppar. I de närmaste omgivningarna är vi inte helt ensamma utan ett stycke ifrån oss betar några hästar helt fridfullt på gräsmattan. En liten å flyter fram under bron vi passerade i går kväll och delar av gräsmattan.
Vi tillreder vårt morgonmål. Vi konstaterar att det verkar vara en synnerligen trevlig plats vi kommit till, den verkar vara som gjord för att pröva Kaspiska havets böljor vid. Lite längre bort runt omkring oss kan vi ana konturerna av en bybebyggelse, av några lyxvillor ser vi lyckligtvis inte skymten.
Men nu har det blivit dags för morgondoppet. Björn känner tydligen sig inte riktigt i form för det, säger att han hellre väntar lite. Gustaaf och jag går med raska steg de trettio metrarna till strandkanten. Det är ganska varmt, inte så kontigt förresten. Till vår förvåning är det helt lite salt, ganska behagligt sett ur badandets synpunkt. Återigen kan man konstatera Gustaafs knapphändiga teknik i simning.
Vi klättrar opp och sätter oss på gräskanten en meter ovanför sandremsan. Vi tittar bort mot horisonten. Långt borta på andra sidan ligger Ryssland med sina vidsträckta slätter. Landskapsbilden avspeglas i viss mån av havet, i norr är det endast några tiotal meter djupt här vid persiska sidan närmre tusen, tydligen någon slags fortsättning av bergskedjan ner i djupet.
Tryck här för större bild av insekten på antennen
Vi vandrar tillbaka till Blixten. Strax dyker tre ynglingar upp, drypande av vatten, tydligen har de just gått upp ur havet. En av dem visar sig kunna en aning engelska. Vi pratar lite, diskuterar ett bad. Våra vänner säger att det finns bättre badställen i närheten. De visar oss gärna dit.
Vi väntar dock några minuter innan vi ger oss av, så att perserna kan torka lite först, vi vill inte ha det vått inne i Blixten. - Så kliver vi in, kör tillbaka över bron, förbi några små hus och sedan till vänster. En liten sandväg leder ner till stranden hundra meter längre bort. Vi parkerar Blixten och kliver ur.
Strandremsan är bredare här än på förra stället, annars kan vi inte konstatera någon större skillnad. Snart är vi alla sex i det våta elementet, vadar ut mot den lätta dyningen. Den engelsktalande vill simma i kapp med mig. Han visar sig dock simma ganska dåligt och blir långt efter. Hans två vänner däremot är som fiskar i vattnet så där hänger jag inte riktigt med vare sig på rugg eller mage.
Jag simmar ut en bit, dyker ner och hämtar upp lite sand från botten. Mitt bottenrekord uppskattar jag till cirka trettion meter under havets nivå. Så småningom vadar vi iland igen. Vår vän undrar om vi inte vill äta lunch hos honom. Det vill vi förstås gärna. Vi kliver in i Blixten. Björn kör iväg men det går inte så bra. Sanden är för mjuk. Nåja, vi är många att knuffa på så det är inga problem att komma loss.
Vi kör tillbaka landsvägen hundra meter, parkerar sedan utanför ett vitt hus. Det ser trevligt ut inbäddat i grönskan. En liten stig leder fram till ingången. Där springer några hundar omkring och leker. Vi får skaka hand med två mänskor, tydligen hans bägge föräldrar. En flicka trycker i bakgrunden. Vi leds in i ett ganska stort rum. Väggarna är vita, taken består av bjälkar och tunnare kvistar, golvet av plattor. Större delen av golvet är dock täckt av en stor bastumatta.
Vår vän försvinner ett kort ögonblick, återvänder därefter med ett antal små tunna byxor, som han och hans två vänner tar på sig. Han undrar också om vi inte vill ta av oss våra kläder och låna några liknande byxor. Det är vi dock inte speciellot intresserade av.
Vi pratar lite. Det framkommer att vår vän haft en hund som hetat Mao. Denna hund är numera avliden, vilet han uttrycker på ett något lustigt sä tt, nämligen "Mao dead". Uttrycket "dead" visar sig vara mycket flexibelt, det kan användas om allt som på någoit sätt är avslutat, exempelvis " swimming dead".
Det kommer in en duk. Vi flyttar oss närmare väggarna, så att filten kan bredas ut emellan oss. Vi får tallrikar, till och med någon form av bestick. Så bär man in små skålar med diverse kött och grönsaker, inte speciellt stora, och slutligen en enorm skål med ris. Hur ska vi lyckas länsa det fatet undrar jag i mitt stilla sinne.
Nåja, vi är i alla fall nio personer som ska göra sitt bästa. . Vi är inte sena att efter tecken förse oss. Det smakar jättegott och det är tydligt att samtliga fat går en säker undergång till mötes. Under måltides frågar vår vän Gustaaf "You want my sister"? - Kan det vara meningen att det ska tydas ordagrant. Gustaaf frågar mig på tyska vad jag tror om saken. Frågan upprepas "Do you want my sister"? Då svaret inte uppenbaras förfaller frågan.
Faten töms. Björn går och hämtar kameran, sedan kommer självutlösaren väl till pass. Man undrar om vi inte ska stanna för natten här. Det är Gustaaf inte alls pigg på, han måste ju hem till sina föräldrars bröllopsdag. För tillfället vill vi själva också dra vidare.
Vi går ut i solskenet. Familjens två hundar leker. Vår vän som tidigare konstaterat först "food dead" och nyss "lunch dead" deltar också. Efter en stund tackar vi för oss och återvänder till Blixten.
Vidare mot Astara
Efter ett tag dyker åter lyxvillorna upp vid stranden. De ligger dock inte lika tätt här, man skulle nog kunna smyga sig ner till stranden med Blixten någonstans. Långsamt börjar bergen flytta sig längrr in i landet, landskapet blir flackare.
Så försvinner havet utom synhåll för oss. Vägen leder nu spikrakt övar en liten halvö, i vars mitt Rasht ligger. Där har vi tänkt uppsöka en polisstation för att införskaffa nödvändigt tillstånd.
Trafiken tilltar långsamt. Vid sidan ar vägen ligger diverse hus. Vi ser kor och andra husdjur. Anmärkningsvärt är det stort antalet traktorer, skördetröskor och andra maskinella hjälpmedel i jordbruket. Men det här är ju det bördigaste området i landet så det är väl staten och de rika som äger jorden.
Vi kör in i Rasht. Det förefaller vara en livlig stad. Bilar, bussar, mänskor och andra ting trängs med oss på gatorna. Frågan inställer sig genast hur vi nu ska lyckas få tag på det tillstånd som enligt "Weltführer" erfordras för en resa längs ryskaa gränsen. Lämpligast förefaller vara att uppsöka någon större polisstation. Vi frågar några personer och lyckas också till slut leta oss fram till en lämlig sådan.
Vi parkerar Blixten och går in. Vi kommer in på en öppen plats omgiven av diverse byggnader. Det förefaller folktomt. Men där kommer visst någon ut från ett av husen. Vi skyndar fram till denne, men till vad hjälp? Han tycks inte ha insett föredelen av att ha inhämptat grundläggande kunskaper i det engelska språket för att kunna ta hand om stackars utlänningar.
Det strömmar dock till flera. En visar sig bätte bemedlad för att tala med oss. Det tar trots detta en god stund innan vi lyckas klargöra för honom vad vi vill. Han pratar med sina kompisar, som börjar verka oroliga, vill tydligen hem, klockan är redan fem.
Man måste ha tillstånd för att resa mellan två städer i Persien vilka som helst, säger han sedan till oss. Vi tittar misstroget på honom. Mellan Shiraz och Isfahan, undrar vi, han nickar. Mellan Isfahan och Teheran? Jodå. Vi frågar igen, varvid han åter konsulterar sina kamrater. Nej det behövs inget tillstånd någonstans, blir nästa förbluffande utsaga. Inte mellan Astara och Ardabil? Nej, ingenstans.
Nåja, vi får väl låta oss nöja med det svaret. Blixten för oss snarft vidare, ut ur Rasht. Vägen går nu i nordvästlig riktning, mot Bandar Pahlavi vid Kaspiska Havet. Det börjar skymma. Arton mil kvar till Astara, det blir väl lagom för idag, det vill säga förstås om vi kan lita kartan att det ska vara bra väg. Enligt "Weltführer" ska det inte vara det hela vägen.
Det är kolsvart ute när vi kör in i Bandar Pahlavi, den största hamnstaden i norra delen av landet. Staden tycks ha en helt annan karaktär än Rasht. Här är det inte stora hus och biltrafik, utan små bodar och ett enormt rikt folkliv. Överallt ser vi glada miner fär vi tar oss fram,l affäresinnehavarna försöker demonstrera sina varors förtjänster, men till vad nytta, sakta drar vi vidare i folkvimlet.
Så sluter sig mörkret åter omkring oss, endast vägledda av strålkastarljuset fortsätter vi, fortfarande är det bra asfalterad väg. Landskapet är mycket flackt, någonstans till höger om oss kan vi ana att Kaspiska Havet borde befinna sig.
Men vad är det här? Vi bromsar in, bara för att konstaterar att det är en asfaltkant. Nu tar sandvägen vid, bara att inse faktum, kartan är verkligen inte mycket att lita på. Fjorton mil kvar till Astara uppe vid ryska gränsen, men ändå så mycket längre bort än det föreföll för några minuter sedan.
Trean är en bra växel att börja med, Blixten hoppar och skramlar. Något enstaka möte. Vi kör igenom några små byar. Vägen går så småningom inte längre lika plant, det är småkulligt och skogigt. Av havet ser vi inte en skymt. Vä gkvaliteten blir än sämre, vi få ta till tvåan för att inte flyga upp i taket vid varenda gupp.
Vi stannar för att vila lite. Tevattnet kokar snart. Ett antal mackor glider också ner utan svårigeht. Hur långrt ska vi åka idag? Än vill vi inte ge upp, så vi driver snart förbi Blixten igen. Flera byar, fortfarande mycket dåligt väg, inget hav i sikte. Nåja det är skogigt här, så så mycket utsikt går vi nog inte miste om.
Folklivet i byarna vi passerar avtar mer och mer, till slut ligger de alldeles öde. Men klockan börjar också bli mycket, vi borde väl också börja tänka på sömnen snart. Finns det månne någon lämplig plats att stanna vid? Vi letar men hittar inget lockande, fast det underelättar väl inte letandet att det är så mörkt ute.
Astara kryper långsamt närmare. Nu får vi skärpa oss, vill inte passera staden i nattmörkret. Ädet förefaller mest vara buskvegetation omkrin oss. Där till höger visar sig plötsligt en liten glänta. Vi går ut och undersöker, jodå det blir nog bra. Försiktigt lirkar vi in Blixtenpå plats. Klockan visar på halv tolv så jag ska nog inte ha några problem att somna trots det obekväma sätet där fram.
Fredagen den femte september.
Solen lyser behagligt over nejden när vi kravlar oss upp för att möta den nya dagen. Trafiken på sandvägen förefaller mycket sparsam, någon enstaka hästkärra lunkar förbi. Bakom buskarna utbreder sig ängarna. Det är mycket fridfullt, vi ser några hästarbetare bort.
Vi klarar av morgonbestyren och vändfer sedan Blixten åter ut på vägen mot Astara. Det ska bara vara en halvmil kvar nu. Buskarna försvinner bakom oss, landet ligger slätt. Långt framför oss börjar några hus växa upp. Till hoger ser vi att Kaspiska Havet kryper närmare.
Astara vid ryska gränsen
Så kör vi in i Astara, staden som ligger precis vid ryska gränsen. Den består mest av små hus och bodar. Vi stannar och inhandlar lite förnödenheter, sålunda uppväckande ett visst intresse. Men nu vill vi ta ett bad i världens största insjö. Vi hittar en liten väg ner till stranden, parkerar efter trettio meter.
Det är ganska gott om folk som solar och badar, uteslutande perser förstås, det här måste vara för avlägset för turister. En militärjeep står också parkerad, militärerna tittar lite på oss. Vi är lite osäkra, de vill väl inte se på vårt obefintliga tillstånd. Inget händer i alla fall.
Vi ser oss omkring. Österut syns bara havet, grönblåa vågor bort till horisonten. Söderut fortsätter stranden, övergår i grön växligahet och försvinner sedan i diset. Västerut syns de små husen från staden, mest affärer tycks det vara. Norrut löper stranden hundrea meter för att sedan abrupt avbrytas av ett stängsel som går långt ut i vattnet. På andra sidan reser sig ett tio meter högt vakttorn. Den lugna fridfulla idyllen med de badande mänskorna störs påtagligt av den konstgjorda gränsen. Undrar hur det ser ut på andra sidan, är det någon marant skillnad mot livet här?
Vi vill fotografera, vågar dock inte med tanke på soldaterna. Vi byter om till badbyxor, låser Blixten och vandrar sakta ut i vågorna. Dessa är större än vid förra stället, bryter till härligt skum. Vattnet är något smutsigare, kan det finnas ryska industriutsläpp i närheten? Vi låter oss dock inte bekomma, simmar omkring en god stund. Det är inte var dag man har tillgång till så pass tempererat vatten i den fria.
Vi kliver så småningom upp, låter solen torka oss. Militärerna är kvar, tittar likgiltigt på oss. Vi klär på oss. Blixten är vänlig nog att starta utan protester. Vi kör upp på vägen igen, fortsäter inåt staden till. Något centrum finns tydligen inte, plötsligt glesnar husen igen och vi befinner oss åter på sandvägen.
Men är det rätt väg? Vi har inte märkt att den svängt. Fortsätter den inte till Ryssland så att vi ska ta en avtagsväg. Tydligen inte, men vi frågar för säkerhets skull. Medan vi sakta rullar förbi en bonde, skriker vi Ardabil och pekar vägen fram. Ardabil upprepar han och pekar åt samma håll.
Vägen mot Ardabil
Vägen är inte speciellt rak längre, småkullig. Omkring oss har vi omväxlande buskar, omväxlande åkrar och riskfält eller vad det nu är. Vi ser en del arbetare. Här är det inte frågan om något mekaniserat jordbruk, man använder oxar och hästar och sina vanliga redskap.
Till höger om oss har vi nu risfält. Dessa övergår snart i ängar med vattensamlignar i. Så ser vi att ett stängsel dyker upp på cirka hundra meters avstånd från vägen. Här och där syns även vakttorn. Dessa står på n ågra hundra meters avstånd från vägen. Jag gör en överslagsberäkning. Om tornen står på tvåhundrafemtion meters håll från varandra och längs hela ryska gränsen, om alla är bemannade och gränsen antas vara tusen mil lång, så skulle det behövas fyrtiotusen man. Lägger man därtill avlösning och personal vid vakstationerna kommer man upp i astronomiska siffror.
Det börja bli lite skogigare. Det är fortfarande en äng mellan oss och skogsbrynet på andra sidan där gränsen ligger. Vi passerar en man som viftar och ropar. Vad kan han vilja? Vi är inte intresserade, fortsätter som inget hänt. Nu ser vi en vaktstation vid gränsen, med till visshet gränsande sannolikhet rysk. Vi plockar fram kamerorna och avbildar det hela.
Landskapet buktar sig nu i små kullar och är övervägande skogigt, här och där avbrutet av små ängar, framför allt på topparna. Gränsen följer oss alltjämt till höger, den följer landskapets alla nycker. Man har huggit bort lite skog kring stängslet för att få översikt mellan vakttornen. Tänk om någon skulle komma på tanken att rymma från det stora mäktiga Ryssland!
Vi har soltaket öppet så mycket det går, jag sitter uppklättrad så att jag har fri sikt ovanför Blixtens tak runt horisonten. Det är obeskrivligt vackert, klarblå himmel, gröna landskapstoner i alla skriftningar, sandväg som slingrar sig längs och över kullarna. Asfalt i all ära, men till sådana här färger är det bra mycket vackrare med sandväg.
Det är nästan svenskt sceneri, så totalt olik det vi upplevt de sista åttahundra milen, inga torra heta öknar med brunbrända färger. För tillfä lle tär alla tankar på Indien glömda, liksom på den stackars motorn och att vi är på hemväg, på hemväg till ett höstruggigt Sverige och studier.
Landskapet börjar bli vildare, kullarna blir mäktigare. Skogen klänger sig dock fast på de allt brantare sidorna, ängarna är talrikare. Gränsen avlä gsnar sig, befinner sig nu nedanför längs en annan kulle. Den vandrar sakta ifrån oss, vi ser den långt nedanför och långt bort, snart är den utom synhåll.
Vi passerar en liten by. Glada miner, vi vinkar tillbaka. Vägen klättrar allt mer, vi ligger på tvåan och ibland på ettan . Gustaaf vill köra lite, det får han också. Jag sitter kvar på min utsiktsplats. Han har dock ännu inte fattat att växellågan är synkad, när han ska växla ner till tvåan dubbbeltrampar han, ska han ner till ettan stannar han först, drar åt handbromsen, lägger i ettan och startar igen.
Det blir allt brantare och brantare. Långa stunder får vi ligga på ettan. Men fortfarande samma underbart vackra landskap, grönt, grön med skogar och ängar, den slingrande sandvägen och ovanför den klarblå himlen. Skogen börjar få svårt att få fäste nu, det är övervägande ängar. Några pojkar vill sälja bär till oss. Vi stannar och köper. De smakar friskt och gott. När vi serpentinar oss uppför det branta sluttningen kommer det fram fler småbarn. Nu är vi inte intresserade längre. Barnen ger inte upp, de springer rakt uppför sluttningen när vi måste ta en omväg på ettan så att de kommer före och åter sträcker ut sina korgar, dock resultatlöst.
Bergspass
Vi tittar bakåt. Långt nedanför ser vi den slingrande vägen och landskapet. Vi måste vara ganska högt nu, det är inte mycket som växer här uppe. Till och med små moln finns på himlen. Sakta, sakta segar vi oss vidare upp. Slutligen har vi nått passets högsta höjd. Vi parkerar Blixten och kliver ur, både bil och vi behöver vila lite.
Vi har en utomordentligt fin utsikt. Vi kan följa vägen lång tillbaka, förbi den sista byn vi passerade. Kulle på kulle så långt ögat kan nå bort mot horisonten, Kaspiska Havet ligger dock alldeles för avlägset. Vi tar fram kameror och filmkameran. Det här lär väl vara sista kontakten med så grönskande scener på länge.
Utsikt från högt pass ca 2.000 möh
Slutligen kliver vi i alla fall in i Blixten igen. Efter femtio meter kan vi också beskåda utsikten åt andra hållet. Härifrån är det inte alls lika vackert, det sluttar inte så brant ner och färgerna är inte så klara och lysande, går mera i de brunröda toner vi är så vana vid.
Sakta klättrar vi ned till planare underlag. Det är dock inte så långt, vi befinner oss åter på högplatån. En helt annan landskapsbild omger oss nu. Kala brunaktiga kullar och berg, sparsam växtlighet på marken. Vägen verkar ojämnare och dammigare. Mötande bilar river ujpp stora moln som hindrar sikten vid passerandet.
Till vänster om oss sluttar det nu brant tjugofem meter ner till en by. Någon väg dit synes inte ha byggts. Vi stannar för att fotografera. Byn besår uteslutande av brunbrända hus och hyddor av soltorkad lera i omgivningarna, åkerlappar syns nämligven på kullarna bredvid. En kvinna i stora vida kläder jobbar alldeles nedanför oss och en bit ifrån henne lunkar ett par oxar i sakta mak. De är fastspända i en pinne som är fastgjord i ena ändan så att oxarna går i en cirkel. Kanske hjälper de till vid vattenhämtningen ur bybrunnen.
En man går med bestämda steg mot sluttningen. Han är inte iklädd bondekläder utan uniform. Han börjar också klättra upp mot oss. Han vill väl inte möjligen kontrollera det tillstånd vi inte har? Man kan ju aldrig veta, bäst är väl att inte ta någon risk. Vi klättrar in i Blixten och fortsätter.
Ardabil
De två närmaste milen är landskapet enahanda. Vi kommer fram till staden Ardabil, åttiotusen invånare. Här i nordöstra Persien sätter man också ut invånarantal och höjd över havet i meter i likhet med i Turkiet. Vägen blir asfalterad. Alla skakande och skramlande ljud från Blixten upphör som genom ett trollslag, det blir förunderligt tyst. Vi passerear under en stor ornamenterad portal. "Ardabil" står det i sirliga bokstäver.
Det förefaller vara en livlig stad. Bilar, cyklister, fotgängare, allt blandat i en salig röra. Vi har hunnit bli hungriga, så vi beslutar uppsöka en restaurang. Vi kommer in i vad som förefaller vara centrum, så vi parkerar Blixten och kliver ur. Vi behöver inte leta länge innan vi kan slå oss ner vid ett ledigt bord inne i en liten restauran.
"Kabab" säger vi till en man som undrar vad vi kan tänkas vilja ha. Han tecknar med fingrarna, vi visar att vi vill ha två längor var. Tomatater vill vi också ha. Maten är som vanligt klar med en gång. Vi virar in köttet i tunnbrödet och låter oss väl smakra.
Efter avslutad måltid går vi ut till Blixsten för att fortsätta. Med hjälp av skyltar lotsar vi oss ut ur Ardabil mot Tabritz. Trafiken glesnar, bebyggelsen tunnas ut. Vi passerar under en portal. Asfaltvägen upphör, åter skakar vi fram på en hoppig sandväg. Det är mycket dammigt, snart inser vi att det måste bero på att vi har en bil framför osss, som vi håller på att hinna upp.
Vi minskar instinktivt hastigheten. Är det värt besväret att försöka köra om den framförvarande bilen? Efter en stund verkar det som om dammolnet lägger sig. Vi passerar några små hus. En buss står med motorn igång, det är tydligen den vi haft framfr oss. Bussen sätter igång, vi hinner dock slinka före.
De följande milen är vi omgivna av ett enahanda landskap,. Brunbränt, torrt, småkulligt. På håll ser vi en del berg. Några byar och mindre städer ser vi också utefter vägen. Vägen slingrar sig kring kullarna och vi följer den stundom på tvåans växel, mest på treans och någon lyckig gång på fyrans. Möten är sparsamma så vi behöver inte bekymra oss om att köra på rätt sida av vägen, vi kör där det är jämnast. Vi blir också omkörda på högra sidan av en personbil som tydligen har mer bråttom är vi. Vi saktar ner och tar det lugnt tills dammolnet har lagt sig.
Bergspass
Det tornar upp berg framför oss. Tydligen är vi framme vid det pass som står utmärkt på vår karta. Vägen börjar klättra, i serpentiner höjer vi oss sakta men envist. Växtligheten blir än kargare. Slutligen är vi i alla fall oppe på passhöjden och kan skåda ner i dalen framför oss dit vägen fortsätter.
Efter att ha vilat en stund och sträckt på benen fortsätter vi. Med tvåan i som broms cirklar vi oss ner till en liten bergsby. 2300 står det på en skylt, är vi verkligen så högt uppe? För det var väl inte invånarantalet man menade med skylten.
Efter ett tag blir landskapet åter jämnare. Men vad nu? Asfalt! Det hade vi verkligen inte väntat oss. Blixten sträcker belåtet ut på fyran. Vågar man hoppas på att det är asfalt ända fram till Tabriz? Det vore ju typiskt, på kartan är det utmärkt sandväg hela biten från Astara. Till Astara däremot var det utmärkt asfalt, men vad hjälpte det. Naturen hade där inte alls fogat sig efter kartan utan visade upp en grusväg.
Vi passerar runt en liten kulle, saktar sedan ner. På vänster sida av vägen betar nämligen en massa djuir fridfullt. Kamerler, hästar och åsnor sida vid sida. Det rör sig om säkert hundra djur. Någon skötare ser vi vi inte till, men det måste det väl ändå finnas, vilda kan djuren knappast vara.
Landskapet planar ut än mer, blir riktigt slätt. Fula byggnader stör naturen, alldeles tydligt rör det sig om industrier. Fler och fler dyker upp, ser nästan overkliga ut. Det är en slående kontrast mot det förut orörda landskapet, visserligen enahanda men ändå vackert. Här ser allt sterilt och konstlat ut.
Bebyggelsen tätnar, vi kör in i staden Sarab. Den ger också ett stelt intryck, så vi kör bara rätt igenom den. På andra sidan upphör asfalten, en skumpig grusväg tar vid. Här finns som tur är inga fabriker, naturen visar åter upp sitt bästa ansikte, det vill säga or örd.
Timmarna passerar sakta medan vi mil för mil närmar oss Bostanabad. Där ska vi stöta på huvudvägen Turkiet - Teheran och den borde vara asfalterad tycker vi. Så småningom kör vi in i en liten stad. Vi stannar utanför ett litet teställe. Lite cay måste vara rätt medicin för våra torra strupar.
Våra vaga förhoppningar att åtminstone den sista biten till Bostanabad ska vara asfalterad grusas snabbt av grusvägen som leder ut från staden. Efter två hoppiga mil har vi dock även klarat av denna. Vi har snabbt kört igenom den lilla staden. Grusvägen sträcker sig nu spikrakt fram. Vi spanar efter ett vägskäl.
Utan förvarning slutar vägen i en korsning med en asfaltväg. Äntligen ska det vara slut på de dåliga dammiga vägarna. Vägen är numera bred rak och mycket jämn. Fast underhållet slarvar man som vanligt med, ibland kan man se små hål i vägen som tydligen ingen bryr sig om att laga.
Det mörknar, jag tänder lysena. Vägen börjar klättra, vi ska över ett pass på tvåtusenetthundra meter. Här är det dock inte frågan om en väg i många serpentiner med hårnålskurvor. Mjuka och små svängar dominerar, man måste ha kostat på vägen mycket pengar.
Men vad nu? Helljuset slocknar. Jag stannar. Halvljuset går dock fortfarande, det är tydlgen samma fel som vi hade i Jordanien. Det verkar emellertid som det fungerar igen efter en stund så vi fortsätter.
Bergspass
Trafiken är ganska tät och vi blir ideligen omkörda när vi segar oss upp på tvåan, det är allt vad Blixten förmår. Efter fåtal skarpa kurvor, sedan har vi passerat passhöjden och är på väg ner. Det var verkigen ett lindrigt pass att passera.
Trafiken tätnar alltmer. Vi passerar en stad några mil från Tabriz. Vi ser ett band av röda lytor framför oss. Det är nästan som man kan tala om köbildning. Konstigt att alla kör så sakta, vi är då inte vana vid någon speciell försiktig körning i det här landet. Vi minns då plötsligt att det är fredag, persernas helgdag. Det är tydligen en massa fredagsbilister ute på vägen.
Vi möter dock inte så speciellt mycket bilar och då vägen är bred och rak gör jag ideliga omkörningar. En hög ful skåpvagn dyker upp framför. NL står det som nationalitetsbokstäver, Nederländerna. Under upprepade tutningar passerar Blixten, vi förklarar för Mr. Gustaaf där bak att det är landsmän till honom.
Tabriz
Vi kör in i Tabriz. Trafiken är tät och rytmen häftig, inte som i Teheran men god tvåa. Vart kör vi nu? Basarerna tycker Gustaaf, han vill passa på att köpa lite till. Via den stora infarten kommer vi in till centrum. Några frågor till flanörer hjälper oss på rätt väg.
Basarena är tyvärr stängda, men vad kunde vi vänta oss av en helgdagskväll? Knappast något annat i alla fall. Vad gör vi då? I och för sig vore det nog skoj att göra Tabriz, men vi tycker att det är viktigare att fortsätta.
Jag styr åter ut Blixten till körbana. I gathörnet visar trafiksignalen grönt. Bara att stå på allttså. En bil bromsar in framför, jag måste också bromsa, är lite klumpig vid den snabba manövern, missar gasen en liten stund så att motorn stannar. Nåväl det är bara att starta igen, Blixten hänger snällt med och fortsätter. Nåja, bara och bara, en polis stoppar mig omgående. Det hann slå om till rött ljus under mina vackra manövrar, förklarar de andra i bilen tjänstvilligt.
Bättre att förkomma än att förekommas tycker jag och börjar snabbt att på det engelska språket förklara mina beteendemönster. Polisens något barska uppsyn mildras, nåja han såg ju aldrig så där speciellt farlig ut, vi får åter åka. Kanske var inte engelskan hans bästa främmande språk.
Efter en stund når vi en rondell alldeles i utkanten. Marand står det på en av pilarna, det är dit vi ska. Vad som är mer anmärkningsvärt är dock att det står "Camping site" på en annan. Det sa aldrig tyskarna att det skulle finnas här. Vi har emellertid redan bestämt oss, så jag styr med bestämd hand ut Blixten mot Marand.
Trafikent har tunnats ut ordentligt nu, vi möter bara någon enstaka bil. I mjuka kurvor slingrar den utmärkta vägen sig långsamt neråt. Men vad nu? Ljuset slocknar åter. Jag stannar. Lika bra att försöka reda ut felet. Varför slocknar den på helljus men går normalt på halvljus? Kan det möjligen vara fel på helljusomkopplaren? Björn dyker ner på golvet för att titta efter. Verkligen, det är en sladd som har glappat hela tiden och ibland kortslutit.
Snart är vi på väg igen med Bjorn bakom ratten. Vilken skillnad det har blivit på ljuset! Vi ser betydligt längre än förut. De röda och vita reflexerna vid sidan av vägen är till stor hjälp när det gäller att avgöra dennas sträckning i mörkret.
Kilometer efter kilometer lägger vi bakom oss. Avståndsskyltarna varannan kilometer, skrivna bägge på persiska och engelska bryter då och då enformigheten.
Slutligen når vi Marand. Vi har hunnit bli ordentligt hungriga, det ska bli gott med middag är vi alla överens om. Vki har blivit rekommenderade en restaurang i den här lilla staden, så det är väl lika bra att vi provar den. Det är inte svårt att hitta, restaurangen ligger nämligen vid huvudgata. Vi kliver ur Blixten och låser. Det ska bli gott med mat.
Vi slår oss ned vid ett bord. En man kommer ögonblickligen fram till oss, undrar vad vi vill ha. Kabab, tycker vi, men vad kostar det? Det är tydligen inget av de billigaste ställena, femtio rial vill man ha. Vi funderar ett tag på att uppsöka ett billigare ställe men blir övertalade att sitta kvar.
Maten kommer strax in, det är i alla fall rikligt tilltaget. Tre längder med kött, mycket ris och tomater, bröd till likaså. Vi hugger genast in. Det smakar jättegott, det är tydligt att vi fått valuta för pengarna.
Efter maten fortsätter vi i nattmörkret. Klockan börjar bli mycket, skulle vi kanske leta efter lämlig nattkvarter. Lite försiktigtvis börjar vi spana efter någon plats där vi kan stanna. Det ser dåligt ut, det är öde längs hela vägen. Helst vill vi inte stanna var som helst, våra böcker om Persien har varnat oss alltför mycket för detta.
Ytterligar några mil försvinner bakom oss. I lampljuset kan vi urskilja några små hus. Vi saktar ner för att undersöka övernattningsmöjligheterna. Det förefaller het öde, men vad kunder vi ha väntat oss av denna sena timme? På vänster hand ligger ett något större lerhus en bit från vägen. Till skillnad mot de andra husen ser vi här ingen dörr som leder ut mot vårt håll. Vi definierar detta snabbt för ett utsökt parkeringsställe för Blixten.
Det är ganska sent och det är ingen som känner för ett litet kvällscay. Mr. Gustaaf har inte sovit fram på två nätter, så det är verkligen på tiden. Som vanligt låser vi överallt så att ingen obemärkt ska kunna stjäla någonting. Snart sänker sig friden även över Blixten, över omgivningarna har den redan sedan länge sänkt sig.
Lördagen den sjätte september.
Långsamt kommer vi till medvetande. Vi titta ut genom gardinerna. Någon hop av småbarn omger oss inte, stirrande av nyfikent. Finns det över huvud taget några människor i närheten? Jo där borta på andra sidan vägen sitter några perser vid ett bord och pratar.
Trots att Gustaaf sover där framme ligger han kvar medan Björn och jag klär på oss. Normalt är det den som sover där framme som är först uppe påp benen. Vi kliver ur bilen och njuter av morgonsolen, det är skönt med frisk luft som omväxling mot den något instängda under natten. Nästan genast blir vi tilltalade av männen på andra sidan vägen.
"çay" undrar de. Det tackar vi naturligtvis inte nej till, stegar över gatan. Man tar genast fram stolar åt oss, vi slår oss tacksamt ner. Vi får varsitt litet teglas, får i vanlig ordning värja oss mot alla försök att få även socker i glasen. Det vill säga, Björn har ändrat något på sina inte-socker-principer. På grund av att teet är så pass beskt vill han ha socker i, men vill inte ha det omrört, något som även det är svårförståeligtt för oinvigda.
Varför inte äta morgonmålet här? Vi slipper göra te och har bord och stolar att äta vid. Vi reser oss och återvänder till Blixten, hämtar nödiga attiraljer för att kunna tillverka några små mackor. Mr. Gustaaf börjar också röra på sig, är genast beredd att följa med.
En ny stol trollas fram i ett nafs, nya teglas pryder bordet. Medan vi äter plockar någon fram en liten bärbar grammofon och en bunt skivor. Det hade vi verkligen inte väntat oss. Persisk musik strömmar snart ut över nejden. "Farsi" undrar vi, nej tydligen inte, man rättar oss nämligen till "türk". Nåja, det är ju inte så långt till gränsen. Gustaaf påpekar att skivor är mycket billiga hä rnere, det kan man med fördel köpa. Ja, det kanske är något att tänka på.
Slutligen tackar vi vi för teet, plockar ihop våra grejor. Det är dags att fortsätta. Motorljudet - frambringat utan ljuddämpare - står snart för ljudharmonin. Enligt kartan ska vi först nå staden Khoy och sedan klättra över ett högt pass, tvåtusenfyrahundrasjuttiofem meter.
Till vår förvåning komme vi till en avtagsväg till Khoy åt vänster medan stora vägen till Maku fortsätter rakt fram. Tydligen har man byggt en ny väg förbi staden. Vi tar raka spåret, Erzurum i Turkiet är vårt mål för dagen och det är långt kvar.
Vi färdas i ett mycket öde landskap. Brunvioletta berg och kullar åt alla håll, vägen gör stora krokar för att slippa klättra för mycket. En avtagsväg till Khoy försvinner snett bakom oss. Nu närmast passet. Sakta börjar vi klättra. I mjuka svängar och mindre stigningar kommer vi högre och högre. Någon serpentinkörning blir det dock inte fråga om. Utan att passera något pass får vi klättra nedåt en bit. Tydligen har inte vår "fina" karta fått reda på att man byggt en ny väg här så att passet inte längre existerar.
”Maku” står det på en avståndsskylt. Nu är det bara fjorton kilometer kvar. Den sista timmen har fört oss igenom ett lika solstekt som öde och vackert landskap. Varannan kilometer har vi fått reda på avståndet till Maku. Det måste vara en betydande stad, ända sedan Marande har den figurerat på de vita små skyltarna.
Äntligen är vi framme. Maku 6000 invånare omtalar en skylt. Skulle det vara allt det? Till vä nster om oss ser vi en bensinmack. Här gäller det att tanka fullt, den turkiska bensien är betydligt dyrare. Innehavaren visar sig kunna lite franska. Jag utbyter några ord med honom. Det visar sig att han även har sprit att sälja. I alla fall gin, han undra om jag inte vill köpa lite av honom. Jag rådfrågar de andra. De verkar inte särskilt intresserade. Vill du ha kan du ju köpa lite, tycker de. Saken förfaller och vi fortsätter gatan framåt.
Mitt inne i den lilla hålan stannar vi. Då gäller det alltså bara att hitta en liten restaurang. Detta visar sig dock vara lätt, på vänster hand ser vi en anhopning stolar inne i en lokal. Vi kliver in och slår oss ned. ”Kabab” säger vi till mannen som kommer fram till oss. En kort stund senare kan vi hugga in på en god lunch. Nu har vi inte mer än tre fyra mil kvar i Persien. Trots att Teheran var en besvikelse är vi helt eniga om att det har varit det trevligaste av de länder vi besökt.
Vi reser oss för att fortsätta. Utanför stöter vi på en långhårig turist. En förfrågan hos Björn, jodå han kan få följa med till turkiska gränsen. Belgaren, det är han nä mligen, får klättra in där bak bredvid Mr. Gustaaf. Vi styr mot öppningen i bergen framför oss, det är en naturlig port in till Maku om man kommer från andra sidan. På denna sida har husen klättrar långt uppför bergssluttningarna. Det ser trivsamt ut och stör inte alls, de bruna lerhusen smälter myckeet fint in i terrängen.
Maku försvinner bakom oss. Himlen är fortfarande lika klarblå, landskapet lika enahanda. Milen f örsvinner snabbt bakom oss. Framför oss reser sig ett mäktigt berg. Mitt på omges det av en ring av moln. På toppen är det snötäckt, snön löper ner i långa strimlor längs sidorna. Det måste vara Arafat, kartan bekräftar. Där uppe på toppen skulle alltså Noas ark ha landat. Man förstår så väl varför han valde det här berget, det utgör verkligen en slående kontrast mot det övriga landskapet några tusen meter nedanför toppen.
Näst efter Elbursbergen norr om Teheran är det det högsta berget i Mellanöstern. Men Arafat ser mycket mäktigare ut ty det står mycket mer isolerat och utgör en mycket vacker syn.
Vägen svänger till höger och går uppför en liten backe. Utan förvarning befinner vi oss plötsligt vid gränsstationen. Det är tjockt med bilar omkring oss, det är nätt och jämnt att vi har plats att parkera. Vi går in i en stor byggnad till vänster.
Här är det naturligtvis fullt med folk. Efter en del köande lyckas i alla fall Björn och jag få alla stämplar på sin plats. Belgaren som varit försvunnen kommer fram till oss. Han vill följa med en liten bit till, bara till närmaste stad. Och sen bara dit, och sen bara dit fyller Björn i. Belgaren förstår tydligen vinken, säger okay och ger sig iväg innan vi hinner säga något ytterligare.
Men var är Gustaaf? Jo där borta, men inte ensam. Han får syn på oss, kommer fram och undrar om inte hans nyfunne amerikanske vän får följa med. Denne, som tvingats sälja sin bil i Pakistan, är på hemväg. Egentligen skulle han vilja flyga, men han har inga pengar så han liftar men har brå ttom, vill hem till sin sjuka fru och barn.
Vi klättrar in i Blixten alla fyra. Tvärs över vägen löper en mur med öppning där vägen går fram, men en kedja hänger för. Vi stannar vid vakten vid kedjan, kan läsa ”Welcome to Turkey” på andra sidan. Efter att vi visat våra pass, släpper han ner kedjan på vägen så att vi kan passera.
Vägen ligger öppen till Turkiet och Europa.
![]() |
![]() |
![]() |
[del 14] |