Tryck här för större karta över Turkiet

(Gränsen Iran-Turkiet)

Den turkiske gränsvakten tittar i våra pass. Det ser tydligen bra ut, vi får passera och parkerar utanför den turkiiska byggnaden. Det är en markant skillnad mot bilantalet på den persiska sidan, här är det gott om plats. Vi tar med våra papper och går in.

Efter en kortare väntan får vi våra pass stämplade. Gustaaf och amerikanaren går ut till Blixten medan Björn och jag uppsöker tullavdelningen. Här får vi vänta en stund. Vi ser att de framförvarande använder sina tullhandlingar. Eftersom detta inte är nödvändigt tänker vi inte använda vår, tycker att det är onödigt krångligt. - Björn får fylla i ett papper om Blixten, får ytterligare en stämpel i sitt pass.

Tjänstemannen följer med oss ut till bussen. Han öppnar bakdörren, tittar in, skrattar och ger oss våra pass. Det är bara att ge sig iväg. Det vill säga än en gång måste vi visa upp passen för att för att visa att alla stämplar fubbs ned och på någorlunda rätt plats.

Den turkiska vägen är klart underlägsen den persiska, smalare, kurvigare och hoppigare. Till vår förvåning ser vi en skylt "E 23". Europavägar ända hit borta! En stor blå avståndstayla anger avståndet till Dogubayazit och Erzurum, den känner vi igen sedan nerresan. Det vill säga inte just denna, utan liknande.

Ararat har krupit ännu närmare, mäktigt reser det sig till höger om oss. Det står precis där tre länder möts, Turkiet, Persien och Ryssland. Molnranden ligger kvar, men vi konstaterar något ännu mer förbluffande. Den klarblå persiska himlen med den konstant skinande solen är borta som genom ett trollslag, nu är det helt molnilgt på himlen.Nu är det tydligen slut på sommar och sol, nu väntar oss hösten under hemfärden.

Vi känner igen det turkiska landskapet. Skillnaden mot det persiska är dock inte så markant, bergen är något brunare och det är inte lika kalt. Men nu är det molnigt så färgerna framträder inte lika klart. Borta är de brunbrända husen av soltorkad lera, här är oftast husen vita. En typisk minaret syns sticka upp i varje by vi passerar.

Några turkar viftar åt oss att stanna. De har tydligen problem med sin bil. Det visar sig dock inte vara så allvarligt, de vill bara ha lite vattan till sin kokande kylare, det kan de ju få, vi har gott om vatten.

Vi kommer till den lilla staden Dogubayasit, som ligger några mil från gränsen, stannar dock inte utan fortsätter. Inne i staden är vägen nedkörd, mycket hoppig och trasig men bättrar sig när vi åter kommer ut i det fria.

Trots att vi har berg runt omkring oss så går vägen på jämförelsevis plan mark, smal och hoppig slingrar den sig krina små kullar och åsar. Trafiken är sparsam, vi noterar dock en lastbil som vi kör om. På taket ryms fullt med glada skrattande turkar.

Agri

Så småningom kör vi in i staden Agri. Vi börjar bli hungriga. Här borde väl finnas någon restaurang där vi kan stilla den. Våra spanande ögon lyckas dock inte hitta någon och rätt vad det är är vi ute ur staden. Ska vi inte vända och leta igen tycker jag. Det måste ju finnas en restaurang i en så pass stor stad.

Baksätespassagerarna har också synpunkter. Tycker ni inte att det är dags att äta nu, säger nå gon. Det fanns ju ingen restaurang, säger Björn. Inte, tycker amerikanaren, jag såg fyra stycken. Han erbjuder sig också att peka ut en åt oss.

Björn vänder Blixten, åter kan vi göra vårt stolta inträde i staden Agri. Stanna här tyckter jänkaren. Vi parkerar och låser Blixten. Vi beledsagas till ett hörnhus. Verkligen, är det inte en lokanta. Med amerikanaren i spetsen tågar vi in genom dörren. Han leder oss dock inte fram till första bästa bord utan fram till innnehavaren och skakar hand med denne. Något förvånade följer exemlet.

Vi skakar hand med fler turkar. Dessa ser förtjusta ut. Skaka alltid hand med mänskor, råder oss amerikanaren. Man blir mycket vänligare behandlad då. Jodå, att döma av de vänligt leende ansiktena runt omkring oss så verkar vår vän ha rätt.

Vi går in i köket. Bland de olika grytorna väljer vi varsin rätt, eller rättare sagt, Björn och jag är så hungriga att vi tar två var. Det är ju ändå inte speciellt dyrt. Sedan slår vi oss ner vid ett bord. Man tar genast in iskallt vatten åt oss.

Strax kommer också maten in, som vanligt kompletterad med gott bröd. Vi känner genast den typiskt turkiska smaken som vi vant oss vid under nerresan. Det bästa med Turkiet är maten - något tillspetsat -, god, omväxlanc!e och billig. Den persiska maten är visserligen ibland billigare men i så fall ganska enformig, eller godare och dyrare.

Vår amerikanske vän berättar om sin belätgenhet. Han har åkt till Pakistan med sin familj i egen bil. Efter att de varit där ett tag blev hans familj, hustru och ett barn, sjuka. De lades in på sjukhus i landet, men där förmådde man inte bota dem. För att betala sjukhuskostnader och flygresa hem för sin familj måsterte vår vän sälja bilen. Däremot räckte inte pengarna för att han själv skulle kunna komma hem. Därför liftar han, på väg hem till Amerika så fort som möjligt vill han komma, och det är ju förståeligt.

Vi avslutar måltiden och beger oss ut till Blixten. Snart befinner vi oss åter på landsvägen. Vi kommer emellertid inte så långt förrän den fina asfaltvägen tar slut. Framför oss sträcker en grusväg ut sig så långt ögat kan nå. Det är ju inte speciellt uppmuntrande, men inget att göra åt. Blixten stävar vidare på en hoppig och ganska dammig väg, dook inte alls så dammig som de persiska.

Vägen börjar klättra uppåt. Vi ska närmast över ett tvåtusenfyrahundra-sjuttiofem meter högt pass. Man har tydligen ansett det för dyrt att asfaltera den slingrande vägen. Sakta höjer vi oss, kullarna försvinner bakom oss, vi ser dem nedanför. De avlöses av berg, som växer i höjd. Högre och högre kommer vi, växtligheten tunnas ut. Det blir än brantare, Blixten får jobba ordentligt. Utsikten är inte så storslagen som den kunnat vara, berg skymmer det mesta och vi kan bara blicka ner i de närmaste dalarna.

Pass 2.475 meter högt

Slutligen kan Blixten få pusta ut uppe på krönet. Nu bär det strax nerför, med tvåan i slingrar vi oss längs de branta bergssidorna. Längre ner ser vi en annan bil på väg nedåt. Den växer i storlek, när vi kommer närmare kan vi konstatera att det är samma nederländska bil jag körde om i Tabriz.

Vi är snart i kapp. Unde ivrigt tutande passerar Björn. Bilen försvinner bakom oss. Med de högsta bergen alltmer försvinnande bakom oss börjar vi undra om grusvägen tänker ta slut någon gång eller om det tänker hålla på så här ända till Erzurum.

En liten by nedanför oss. Månne asfaltvägen börjar där? Byn är inte så liten trots allt upptäcker vi när vi kommef närmare. Flera minareter sticker upp. Men samma gamla grusväg hela vägen i byn och även efter.

Inte förrän vi helt har lämnat passet bakom oss och är nere på plan mark upphör grusvägen. Vägen håller nu en ganska god standard. - Timmarna går stadigt medan vi stadigt närmar oss Erzururun. Så småningom börjar det skymma så smått.

Blixten verkar inte vara på bästa humör. Vi tycker det går långsamt och trögt. Men nu är det tydligen värre än någonsin. Vägen sluttar sakta utför men trots detta är Björn tvungen att växla ner till tvåan. Vi stannar för att undersöka förhållandena.

Varför stannar ni, undrar baksätespassagerarna. Vi förklararar att vi är missnöjda med motorns kapacitet. "But it’s going up", säger Gustaaf. "No, it's going down", genmäler vi. "It certainly looks like it's going down" inflikar amerikanen.

Gustaaf skyndar ut, tecknar åt oss andra att följa efter, vilket vi inte är sena att göra. Björn har friläge i och ingen handbroms åtdragen men Blixten behagar trots detta inte röra sig framåt - inte heller bakåt för den delen.

Gustaat petar till bilen helt lätt så att den börjar röra sig bakåt. Till vår förvåning förtsätter den rulla sakta."Look", säger Mr. Gustaaf, "what did I say? It is going up". Ja det är bara att snopet konstatera att vår holländske liftare haft alldeles rätt. Vi klättrar in och f ärden kan gå vidare.

Det mörknar alltmer och mer, vi måste köra med ljuset på. Vi klättrar nu lite, men snart går det utför igen. Alldeles efter krönet ser vi till höger om oss ljus ur ett hus. Ett typiskt cayställe. Vi stannar, det måste vara rätt tidpunkt för lite cay nu.

I samlad tropp går vi in och sätter oss vid ett långt bord. Vi sätter oss i en rad längs ena väggen. På andra sidan bordet sitter tre turkar. De ser glada ut vid vår ankomst. Cayet låter inte länge vänta på sig. Förvåning, jag vill inte alla ha socker i och Björn vägrar röra om sitt.

Turkarna startar nästan omgående en sorts konversation. Språkbarriären borde sätta allvarliga käppar i hjulet för en sådan, men trevligt har vi i alla fall. "Isvec" får Björn och jag ur oss, det kommer vi ihåg sedan nerresan. Vi kommer in på frågan om vad vi heter. Holländaren presenterar sig som Mohammed, amerikanaren som Ali medan jag prövar Abdullah. Turkarna ser lite misstrogna ut. Konstigt, tror de att vi sitter och ljuger dem rakt i ansiktet? Björn visar sig den fjärde personen heta, de stackars turrkarna upprepar namnet men lätt är det inte.

En turk vill bryta arm. Han börjar med att lekande lätt knäcka Mohammed. Björn blir nästa offer. Inte ens Abdullah har någon chans. Det var en baddare till att bryta arm. Ali ställer inte upp, har kanske blivit avskräckt.

Vi fortsätter så småningom. Det är nu alldeles kolsvart ute. Men Erzurum kryper allt närmare. Under färden får vi veta att Gustaaf funderar på att göra amerikanaren sällskap i en buss till Istanbul från Erzurum. Han undrar om vi kommer att vara där senast den tolfte september. Vi svarar att det kan vi nog inte garantera, vill inte riskera att bli tvungna att stressa på grund av ett dumt löfte. Vi har redan hunnit ångra att vi lämnade Kaspiska havet så snabbt, varför stannade vi inte när vi blev inbjudna? Det var antagligen sista skymten av sommaren det här året.

Amerikanaren inflikar att det skulle vara väldigt trevligt att följa ned oss till Svarta havet, men att han har bråttom, vill skynda på hemåt så fort det går för att se hur hans familj har det. Han tänker därför ta första bästa buss till Istanbul.

Erzurum

Så småningom kan vi köra in i Erzurum. Vi har tur i det att vi nästan med en gång hittar in till centrum ooh buss-stationen. En liten kille blir vår guide. Han kan lite engelska. Jodå tidigt i morgon bitti går det en buss till Istanbul. Fyrtioåtta timmar ska det ta och färden går i stort sett i ett sträck. Våra vänner är inte sena att köpa biljetter. Sedan går diskussionen om att fixa Blixtens dåliga motor.

Den lille turkens far är bra på sådant, det kan han säkert ordna billigt. Men det är ju söndag imorgon. Ja det kanske krånglar till saken. Inte vill vi vänta till måndag, då fortsätter vi hellre färden. Men var ska vi sova i natt? Med tanke på att de ska upp mycket tidigt i morgon beslutar våra bägge liftare att ta in på hotell i natt.

Avskedets stund har kommit. Mr. Gustaaf och vi utbyter adresser, vi säger "Good-bye" och sadlar Blixten mot nya djärva mål. Var ska vi sova i natt? Vi vill inte lämna staden ty vi måste köpa lite förnödenheter innan vi åter ger oss ut på vischan. Efter en stund hittar vi en liten väg som ligger lite avsides. Vi svänger av vinkelrätt mot vägen och parkerar så att Blixten vänder nosen rakt mot ett litet dike i en nerförssluttning. Det är bara att hoppas på startvänlighet i morgon.

Söndagen den sjunde september.

Solen skiner när vi slår upp ögonen. Det är lite rått inne i Blixten. Vi tillreder i alla fall lite morgonmål. Vad tomt det känns att bara vara vi två. Men gott om plats är det.

Vi klättrar fram för att starta. Men var är solen? Vi måste ha misstagit oss, hela himlen är molntäckt. Björn vrider på nyckeln. Det låter inte lovande. Strax inser vi att Blitxten inte tänker starta för egen maskin. Det blir tydligen till att skjuta.

Vi kliver ur. Nu får vi se om vi orkar knuffa upp bussen till som första led i startandet. Å hej, det ser kärvt ut. Men vad är det vi ser därborta? En hop småungar intresserade ut. Kanske vi för en gångs skull skulle kunna ha nytta av dem? Hopen närmar sig, jodå, det verkar som om det är villiga att hjälpa till.

Nu går det genast bättre, snart brummar Blixten igång. Då kör vi väl då. Ungarna vill åka med, klättrar upp på kofångaren där bak. Vi vågar bara köra helt sakta så att de inte trillar av. Det är vi inte intresserade av, så vi stannar och jag kliver ur. Barnen sprider sig snabbt i en halvcirkel när jag kommer. Vi startar åter för att märka att bakrutan är täckt av stirrande små ögon. Proceduren upprepas men är lika resultatlös. Hur ska vi komma iväg? En polis tittar ointresserat på, tänker tydligen inte hjälpa oss.

Det blir tydligen till att göra en kupp. Jag kliver ur medan Björn kör på ettan, jagar bort ungarna, Björn ökar farten medan jag springer ikapp bussen , hoppar in, Björn får i tvåan och vi accelerarar långsamt, dock tillräckligt snabbt.

Vi kör tillbaka till centrum och köper vad vi behöver. Via tydliga skyltar hittar vi vägen till Trabzon vid Svarta havet. Det är en utmärkt väg, rak och jämn, och vad mera är, den sluttar lite nedför så vi kan hålla en god hastighet.

Efter fyra mil tar vi till höger i ett vägskäl, tar vägen till Svarta havet. Det har blivit lite kurvigare nu men än är vägen av god kvali-tet. Det är ett småkulligt landskap vi passerar igenom och det är ingen sol som skänker sina strålar över nejden.

Kopdagi pass 2.390 meter högt

Så småningon börjar vägen klättra. Vi ska närmast över Kopdagi passet, två tusentrehundranittio meter hdgt. Men vad är det här? Asfalten upphör, det blir grusväg. Turkarna verkar vara konsekventa med att inte asfaltera passhöjdderna. Landskapet omkring oss blir allt kalare, utsikten allt bättre. Högre och högre kommer vi för att till slut kunna beundra en vacker utsikt. Men det är väldigt vad det ser kalt ut härifrån. Som en lång orm ringlar sig landsvägen nedför bergssluttningarna.

Det bär snart åter nerför. Så småningom dyker asfalten upp igen. Men nu börjar magarna signalera hunger. Ja, det är väl bara att lyda. Vi stannar på lämplig plats för att tillreda lite lunch. Spagetti får bli dagens rätt. Men vad lite vatten vi har kvar! Nåja, det ska nog räcka om vi bara snålar lite. Snart kokar maten på spisen.

Spagetti drar ju som bekant åt sig vatten under kokningen. Vår spagetti verkar tydligen ha roligt åt vår situation ty den bestämmer sig för att dra åt sig extra mycket vatten. Snart f örefaller kastrullen snustorr och maten är bara halvklar. Vad gör vi då? Ja det är bara att bita i det sura äpplet och försöka skaffa lite mer vatten.

Åter på väg, fortfarande bär det mest nedför efter det sista passet vi nyss betvingat. Vi spanar efter vattenställen. Efter en stund lyckas vi också hitta något som rusar ut ur berget. Det är tydligen omgärdat av ett litet stängsel för att hindra djuren att bli allt fär närgångna. Vi fyller på vår dunk. Då ska vi bara försöka hitta ett nytt lunchställe. - Lite längre fram ser vi en liten grusväg ta av till höger från huvudvägen. Där någonstans ska vi väl kunna stanna.

Det står ett träd alldeles i korsningen. Vi svänger av till höger och parkerar lite vid sidan av. Då gäller det att ta upp kampen mot motsträvig spagetti. Snart kokar det igen. -En traktor passerer förbi.

Så ska maten vara klar. Den visar sig dock mindre lyckad, är ganska klibbig. Nåja mat är ju alltid mat så det här ska väl gå ner det också. Vi städar undan lite och kan åter ge oss iväg.

Vägen slingrar sig vidare. Vi kommer ner i en lite dalgång, passeror över en flod. Vägen är här bitvin mycket dålig, osökt kommer vi att tänka på våra kontakter med vägar i södra Irak, karaktärirerar snabbt denna väg som "Sibaväg". Den är full av små hål.

Nere i dalen finns en liten by lummigt inbäddad i grönska. Plötsligt måste vi sakta ner farten. Vägen blockeras av en mängd getter som långsamt drar förbi. Sakta glider vi framåt, kör over en liten bro. Slutligen lyckas den gamle herden få en lucka i köttrnassana så att vi kan komma fö rbi.

Vi passerar staden Bayburt. Timmarna går sakta. Småningom kan vi passeera ytterligare ett pass, tvåtusentvåhundra meter högt. Det är ganska likt det förra och inte heller här är vägen asfalterad längst upp.

Vägen slingrar sig i otaliga kurvor nedåt. Det är inte längre lika kalt i omgivningarna. Men nu börjar bensinen visa tecken till att tryta. Närmaste stad är Gümeshane om några mil och dit kommer vi lätt men just inte mycket längre. Problernet är bara att vi inte har någon turkisk valuta att tala om och att bankerna är stängda eftersom det är söndag. Dessutom börjar det väl snart skymma på himlavalvet.

Gümeshane

Vi kör in i staden som ligger femtonhundra tio meter högt. Gümeshane ligger vackert inklämd mellan branta berg. Vägen genom själva staden är smal och vindlande och ligger inklämd mellan mycket vackra hus. Det är mycket folk ute. En bensinmack försvinner bakom oss. Där framme verkar ligga någon form av centrum så vi parkerar Blixten.

Då gäller det alltså att växla pengar, inte bara för bensinens skull utan även för att rädda morgonmålet. Men hur? Vi försöker med några små pojker i närheten. De pratar lite, vi hör ordet "banka". Det dyker upp en medelålders turk som inte verkar vara direkt fattig.

Denne är beredd hjälpa till men knappast till vänskapskurs, elva lira ger han bara för en dollar mot bankernas tolv. Nåja, nöden har ingen lag. Vi växlar några dollar. Nu ska det handlas.

Blixten är den förste som blir otörstig. Vi passerar hotellet där man för en stund sedan vä grade hjälpa oss med växling. I några affärer drar vi intresset till oss, trots att det verkar vara någon form av turistställe. Vi lyckas få tag på bröd, smör, marmelad och vin, allt vad vi behövt. Det har blivit dags att fortsätta.

Vi lämnar Gümeshane bakom oss men är säkra på att vi aldrig komnor att glömma denna underbara stad som räddat kvällen åt oss. Trots allt hade vi inte haft lust att stanna här och vänta på morgondagen för att kunna växla pengar.

Vägen slingrar sig vidare neråt i dalgången. Här har vi bergen alltmer inpå oss. Det mörknar mer och mer och när vi kör in i staden Torul är det alldeles kolsvart ute. Det är en helt liten stad men verkar trevlig. Strax är vi ute på andra sidan.

Nu verkar vi vara väldigt instängda av bergen på alla sidor. Ett ljus högre upp på höger sida avslöjar vart vägen tänker ta vägen. Det har tydligen blivit dags att klättra igen. För nä rvarande befinner vi oss bara niohundra meter över havet medan passet är över tvåtusen. Det lovar att bli en ordent-lig klättring.

Motorn får jobba på tvåan på de redan från början slingriga vägarna. Ett enstaka ljuspar hinner upp oss och en bil avslöjar sig under omkörandet. Stadigt klättrar vi uppåt. En by försvinner bakom oss, full av ljus och människor.

Vi kan bara ana de avgrunder som finns alldeles utanför vägens ena sida. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte köra bort sig. Ytterligare ett ljuspar hinner så småningom upp oss och tar sig också förbi.

Sakta klättrar vi allt högre och högre upp . Hur långt ska vi köra idag? Vi har ju vin med oss och det kan man väl inte spara på alltför länge. Lika bra att undersöka. om vi kan hitta ett ställe där vi kan stå för natten. Det lär väl kanske inte vara så att hitta här uppe i bergen.

Längre upp ser vi en vänsterkurva på vägen. Men vad är det där till höger, är det inte en liten avtagsväg? Jovisst är det det. Björn styr upp Blixten till höger, det blir en hårnålskurva på sandvägen, för det är det. Brant är det, bussen får jobba på ettan. Cirka tjugo meter längre fram stannar vi alldeles intill bergväggen, drar åt handbromsen, har växel samt hjulen vända så att bergväggen kommer att ta emot oss om vi trots allt börjar rulla nedför.

Det är bara att hoppas att ingen bil eller annat fordon i liknande format tänker försöka ta sig förbi, det kommer nämligen inte att lyckas. Vi kliver ur Blixten och ser oss omkring. Det här är verkliglen inte det första stället rnan kommer att tänka på när man ska uppsöka nattplatr. Nåja, det duger nog åt oss Branta bergssluttningar och en smal väg som klänger sig fast vid sidan utgör hela blickfånget.

Vi tycker det är kallt ute så vi skyndar in igen. Nu ska det bli gott med mat, lunchen var ju inte så där direkt lyckad. Det får väl bli pannkaka, det har ju vid flera tidigare tillfällen på resan utgjort en utsökt kombination med vin.

Inne pi den turkiska gränsstatinen fick vi ett försvarligt antal broschy-rer om Svart havet och dessa åker nu fram för en detaljgransknining. Vägen ser på vår karta otrevligt streckmarkerad ut på en längre bit, förra gången vi åkte en sträckmarkerad väg var i södra Irak och där var det bara öken. Nåja kartan har ju varit dålig förr. Enligt kartan på gränsstationen skulle det dock bara röra sig om en helt kort bit.

Blixten börjar nu bli kall inuti varför vi sätter på sprakaren. Snart sprider sig en behaglig värme. Utanför susar eller arbetar sig en bil eller lastbil då och då förbi. Särskilt tänker vi på en lastbil som växlar upp efter kurvan. Det skulle Blixten aldrig klara av med motorns nuvarande tillstånd. En stund senare åker en bekant bil förbi, nämligen den holländska vi redan sett två gånger tidigare.

Så småningom klär vi av oss och kryper ner i sovsäckarna. Härefter har det blivit dags att stänga av sprakaren. Nu återstår att se om vi får sova i fred i natt.

Måndagen den åttonde september.

Det är iskallt när vi vaknar. I den här kylan kan vi inte klä på oss. Nåja, det finns ju metoder. En ålningsrörelse med sovsäcken smitande om, nedböjning över framsätet, en knapp drages ut, en tillbakaålning. och det är bara att vänta på värmen.

När det har blivit lagom varmt stiger vi upp. Nu ska det bli gott med lite te. Gott bröd smör och marmelad har vi ju också. Det är tydligt att det är mycket kallare i bergstrakterna. Än I Erzurum trots att Erzurum ligger högre upp., nittonhundrafemtio meter. Det är trist väder ute idag, moln så långt ögat kan nå.

Det har blivit dags att ge sig iväg. Jag vrider om startnyckeln. Nej, Blixten verkar inte vara på humör. Nåja, det finns gott om backar. Sakta rullar vi bakåt, nerpå asfaltvägen. I med backen, nu kan inte ens Blixten vägra. Sedan går det åter uppför.

Det är lite mer trafik nu, vi möter en del bilar. Högre och högre kommer vi, molnen kommer närmare och närmare. Vi tycker också att det börjar bli fuktigare i luften. Vi ser att en del mötande bilar har vindrutetorkaran på, men inte regnar det här. Kan det bero på att det är så pass fuktigt där uppe bland molnen om nu vägen går så högt?

Molnen ovan oss kryper allt närmare, det känns svalare inne i Blixten. Vi sätter på vår utsökta sprakare och kan snart känna lite värme. Så småningom börjar det bli lite disigt omkring oss. När vi kommer runt en krök längs bergväggen och tittar ner i avgrunden till vänster ser vi bara ett vitt töcken, det ser nästan ut som snö, fast vi inser att det är moln under oss.

Vi sveps in i vit mjölk, först lite diffus senare tätare. Det är mycket fuktigt ute, så pass fuktigt att vi finner för gott att sätta igång vindrutetorkarna. Det blir brantare, nu måste vi närma oss passets höjdpunkt i dubbel bemärkelse. Rutorna blir immiga, vi får ideligen torka av dem.

Zingan pass 2.025 meter högt

Efter en stund ser vi några hus med människor utanför, otydligt ty molnet är mycket tjockt nu. På en skylt står "Zingan" och 2025. Nu bär det nedför, nerför mot Svarta havet.

Efter hand börjar molnen lätta, flyttar sig en bit upp, vi kan stänga av torkarna och sprakaren. Vi passerar en by med branta gator, rullar vidare neråt. Det börjar bli grö nare runt omkring oss, men det ska det ju bli enligt vår förträffliga "Gateway guide to Turkey".

Tunga droppar börjar falla på vindrutan. Regn! När regnade det egentligen sist? Det var väl i Turkiet på nerresan, kring staden Burdur på höglandet. - Regnet tilltar, det smattrar mot vindrutan. Nu är det verkligen höstväder, borta är de soliga dagarna i Persien, där kändes det verkligen som högsommar.

Men det är vackert omkring oss,k vi passerar små byar med moskéer. Långa vita minareter sticker upp ur buskagerna. När en ny dalgpång dyker upp utbrister Björn att det här är ju Schweiz, i alla fall ser det så ut.

Fortfarande ligger molnen lågt och skänker väta över oss. Så småningom börjar det lätta för att helt upphöra, det ljusnar lite men molnen ligger kvar över oss. Vägen börjar plana ut allt mer, vi kan omväxlande ligga på trean eller fyran.

Trabzon

Det dyker upp hus längs vägkanten Trabzon står det på en vägskylt, drygt femtiotusen invånare har staden. Nu leder gatan rakt ner mot hamnen, vi ser Svarta havets gråtunga böljor. Ett fotografi är utsikten värd.

Vi hittar snart en restaurang, där vi kan stilla vår hunger. Bakom Trabzon ser vi ett berg som verkar som gjort som utsiktsplats. Därifrån borde vi kunna ta några vackra fotografier. Blixten letar sig snart via smågator uppför uppför sluttningen. Vi lämnar husen en bit nedanför. Nu ska det inte vara långt kvar.

Det står en hop småpojkar vid vägen och gör som alla andra turkiska småpojkar, nämligen tigger cigaretter. Det får de dock inga, ser sura ut när vi passerar. Men vad är det därframme, jo nog är det en militäranläggning. Vägen slutar det är bara att vända och åka ned igen. Till någon bra utsikt nådde vi aldrig. Där frame står småpojkarna igen. Nu ska man tydligen hämnas, tar upp små stenar från vägkanten.

Stackars Blixten. Stenarna smattrar mot sidorna. Varför kastar man sten i Turkiet, i andra länder verkar det ytterst ovanligt. Har några turister burit sig ovanligt dumt åt här?

Vi kommer ut på strandvägen. Det känns ovanligt att köra på en så plan väg, den sista tiden har vi hela tiden kört bland bergen. Samsun står det på en skylt, det verkar bra, dit ska vi nämligen. Vi kör dock inte ut ur Trabzon med en gång. I utkanten finns det gott om affärer, så vi passar på att förse oss med en del förnödenheter.

Vi accelererar på landsvägen. Den är bred och rak och går alldeles längs stranden. Sjuttio, åttio, åttiofem, nittio. Nittio! Det är inte var dag man blir begeistrad över en sån hastighet, för tillfället är det en alldeles utmärkt hastighet tycker vi, vana vid betydligt lägre sådana under den sista tiden.

Vägen går alldeles invid havet, ett tiotal meter på höger sida bryts havsvågorna till skum mot strandkanten, som mest består av sand, men då och då avbryts med klippor. Det är mycket skogigt här, ser inte alls ut som på Turkiets sydkust med de mäktiga bergen som stupade brant ner i det klarblå havet med den blå himlen ovanför.

Här antar böljorna en mer grågrön färg, det är molnigt på himlen. Däremot verkar det bo mycket mer folk här, vi passerar by efter by. Då och då försvinner även en stad bakom oss, Akçaabat, Vakera. Men nästa stad ska bli intressant att passera. Enligt kartan skall nämligen där börja streckmarkerad väg.

Så småningom kör vi in i staden Büyükliman. Det är en liten stad så strax är vi ute på andra sidan men fortfarande bjuder vägen på bra asfalt. Vi passerar Eynesil och närmar oss snabbt Görele. Men nu verkar det bli sämre, en skylt upplyser om vä garbete.

Det blir att växla ner till tvåan på sandvägen. Men vi ser Görele framför oss. Det ligger på en udde med en fästning längst ut och bebyggelsen klättrande uppför sluttningen på baksidan. Långsamt kommer vi närmare. Sandvägen fortsätter, hela genomfartsvägen. Först när vi är ute ur staden upphör den och en ny fin asfaltväg breder ut sig.

Vi fortsätter genom det omväxlande landskapet med små leende byar och moskéer med vita smäckra minareter stickande upp ur grönskan. Tirebolu och Giresun försvinner bakom oss.

Men vad är det här? Vägen viker tvärt av till vänster in mot landet. Det är väl inte någon ny rasad bro? Nej, det tycks inte så. Det blir smalare och krokigare med därtill följande lägre hastighet. Vi passerar på smala broar över torkade eller nästan uttorkade flodbäddar. Mellan oss och havet reser sig nu ett litet grönklätt berg.

Vägen börjar klättra, först långsamt, sedan blir det brantare. Av någon outgrudlig anledning ska vi tydligen klättra upp på det där berget. Till råga på allt upphör asfalten. Vägen består nu av hård packad sand och är kurvig och brant.

En liten by omsluter vägen, husen är staplade längs de branta sluttningarna. Men vi fortsätter oförtrutet uppåt. En viss utsikt kan till och med beskådas. Högre och högre kommer vi.

Bergspass

Slutligen är vi i alla fall så gott som uppe på toppen. Längre upp kan vi gärna inte komma. Det är tydligt att vägbyggaren tyckte att även de bilburna skulle få del av utsikten här uppifrån. Nu börjar det bära utför.

När vi är nere nära havsnivån igen tar åter asfalten vid, visserligen smal och krokig. Ytterligare några torra flodbäddar får vi köra över via broar, sedan börjar vi åter närma oss havet.

Äntligen möter oss de gröngråa böljorna. Blixten sträcker ut på den någorlunda jämna landsvägen. - Milen försvinner bakon oss. Ordu är nästa stad, det visar sig vara den största sedan Trabzon. Vi stannar emellertid inte, kör bara tvärs igenom. Vi ser då och då skyltar om camping, men det är långt bort, för långt bort för att vi ska kunna nå dit idag. Enligt de broschyrer vi fått om Svarta havet ska det också bara finnas en campingplats längs denna kust.

Vi har snart tillryggalagt ytterligare en mil sedan vi lämnade Ordu. Vi passerar en udde, en klippudde så vi kan se att bränningarna stänker högt upp. Men vad är det där? En skylt om att det ska ligga en campingplats till höger. Nåja, saken är värd att undersökas. En helt kort smal sandväg i en nerförsbacke, sedan befinner vi oss på en öppen plats alldeles vid havet. Men vi ser inte till en enda människa, platsen ligger alldeles öde.

Campingen vid Svarta havet

Några små hus syns till och vi ser duschar vid sandstranden. Vi enas snabbt om att detta måste vara vad vi letat efter om vi nu letat efter något över huvud taget. Vi kör bort till andra ändan backar in Blixten under ett träd. Bredvid står ett bord med två bänkar att sitta på.

Det verkar som om det tänker klarna upp lite grand på himlen, längre ut i havet ser vi att solen skiner. Ovanför oss ligger en molnrand. Det tycks dock inte som denna tänker flytta på sig. Det är tydligen bergen som ger upphov till att vi inte får någon sol. Där ser man nackdelen med att vara på nordsidan. Hade vi varit på sydsidan hade solen kunnat titta in till oss snett under molnen.

Vi ser att det kommer några människor på andra sidan av campingen. En är till och med i vattnet och tar en dust med vågorna. En gammal gubbe kommer gående. Han tänker tydligen prata med oss. Han säger några obegripliga ord, troligen på turkiska men vi skakar bara på huvudet. Då kör han fram uttrycket "Alemanya", vi skakar åter på hu-vudet och klämmer till med "Isveç".

Gubben pekar ut åt havet, mot de skummande bränningarna. Han gör simmande rörelser med händerna, ritar sedan ett streck i luften i höjd med sin midja. Än en gång gör han samma rörelser. Vad kan han mena? - Efter en stund ger sig gubben åter av.

Vi har åter blivit ensamma på stranden. Någon enstaka solstråle letar sig också ner, men de flesta håller tyvärr till längre ut i havet. Det börjar så småningom bli dags för middag. Vi dukar på vårt stenbord. Vi pratar om gubben som kom fram till oss tidigare idag. Vad ville han egentligen. Var det någon sorts föreståndare för campingen? Han ville tyd-ligen inte har betalt så det är tydligen en gratiscamping. Med både dusch och toalett, inte dåligt.

Då och då kör en lastbil förbi, kommer oftast västeifrån, jobbar sig uppför motlutet och försvinner bakom udden. Men nu är det någon som tvekar, efter en stund kan vi se en skåpbil som efter vågar sig ner för den lilla backen. Den stannar alldeles vid vattnet på andra sidan. Några kliver ur.

Efter en stund kommer en gående mot oss. Vi reser oss och går och möter honom på halva vägen. "Hallo" utbyter vi, pratar sedan lite om våra resplaner. De är på väg från England till Australien, där de ska jobba två år. Att bila dit föreföll det trevligaste sättet. De undrar vad vi haft för väder, säger att det varit mycket hett i Grekland.

Vi skiljs åt och vandrar tillbaka till våra respektive bilar. Det börjar bli lite svalare ute så vi stökar undan och drar oss in i Blixten. Vi enas om att även tillbringa morgondagen på den här sköna platsen. Vi måste åtminstone bada i Svarta havet nu när vi tagit den här vägen.

[del 15]