Tryck här för karta över Turkiet ! (120 Kb)

(campingplatsen vid Svarta Havet i Turkiet)

Tisdagen den nionde september

Det är molnigt på himlen när vi stiger upp. Temperaturen är däremot ganska behaglig. Vi ser att engelsmännen just ger sig av, de måste vara morgonpigga. Åter är vi ensamma på campingplatsen. Det är mycket rofullt omkring oss. Bara en och annan lastbil som kör förbi bryter bränningarnas monotona dån mot stranden.

Men vi måste äta frukost. Stenbordet utanför Blixten belamras snart med diverse prylar. Det tar inte lång tid för oss att smälla i oss några koppar te och göra slut på brödet. Vi konstaterar att det inte vore dumt med lite mer. Men hur få tag i sådant? Det borde väl finnas en liten affär i närheten.

Vi enas om att det förefaller onödigt att åter stuva in grejorna i Blixten, så meden jag stannar kvar och vaktar kör Björn iväg med bussen. Det känns mycket tyst när Blixtens odämpade ljud tonat bort i fjärran, mycket tyst trots bränningarna.

Det vilar nästan en kuslig stämning över platsen. Osökt kommer man att tänka på miljön i någon engelsk deckare eller varför inte Enid Blytons femböcker eller äventyrsböcker. Vid en öde kust i Skottland eller Wales ligger en klippig vik med dånande bränningar från stormen. Tidvattnet kommer snart och då gäller det att hålla sig ur vägen.

En lastbil arbetar sig förbi, för mig åter till verkligheten. Den öde stämningen dröjer sig dock kvar, bilder från gudsförgätna engelka vikar ger sig fortfarande påminda.

Men nu störs friden. Det är tydligt att det är Björn som kommer tillbaka. Han har lyckats få tag på förnödenheter. Det visade sig att det fanns en liten affär alldeles I närheten. Då är det bara att försätta frukosten med helt färskt bröd.

Simturen vi aldrig glömmer

Vi promenerar sakta omkring lite på platsen. Kameran får åter göra lite nytta för sig. Men hur skulle det vara lite med ett bad? Björn är tveksam, tycker att vi kan vänta en liten stund. Jaha, konstaterar jag, det blir väl till att simma omkring ensam då. - Jag byter om till badbyxor.

Hoppas bara att det inte är för kallt bara. Jag vandrar de få metrarna ner till stranden. Vattnet spolar upp kring anklarna. Nej, det var inte farligt kallt, tvärtom riktigt behagligt. Snart nog når vattnet upp till knäna. Det känns att det är ordentlig kraft i vågorna, det känn mycket strömt kring benen.

Jag hukar mig ner när nästa fäsande åg kommer emot mig, kastas några meter tillbaka när den passerar. Jag fortsätter en bit till, möter nästa väg med skummande vattenkaskader, kastas åter tillbaka. Längre ut mot havet kan beskådas hur vågorna tornar upp sig för att sedan brytas till skum och fortsätta inåt stande för att sedemera försvagade nå mig. Där ute skulle jag nog inte vilja bada, det skulle not inte vara särskilt hälsosamt.

Jag vänder mig om och tittar in mot straden. Björn har tydligen ångrat sig för jan kliver just ner I vattnet, vandrar sedan långsamt ut mot mig. Vi utbyter tankar om vågrörelseran. En ny våg sig, vi hoppar just när den passerar för att det inte ska stänka så mycket.

Färden går vidare utåt. Vattnet når midjan. Vi hoppar upp vid alla vågor vi möter. Ska vi fortsätta längre ut? Det verkar inte så farligt, inte kan väl vi vända när vattnet inte når längre än till midjan. Stegen styrs åter ut mot havet.

Det börjar bli bångstyrigare kring benen, vågorna skummar mer härute. Vi tittar ut, järifrån har man bättre överfblicdk över havets skådespel. Det är ordentliga brott utanför oss, längre ut där vågorna börjar bryta. Här skulle man inte vilja stranda med en båt.

Vattnet klättrar ytterligare en bit upp på oss. Det är nu inte så långt kvar till axlarna. En ny skummande våg möter oss på sin väg in mot stranden, vi få hoppa upp en bit för att inte bli helt översköljda.

När vågen dragit förbi känner vi åter fast mark unmder fötterna. Men det är konstigt vad djupt det har blivit, vattnet når oss nu ända upp till halsen. Vad kan det bero på, är det så kraftiga strömmar att sanden flyttar sig lite, eller vad är det?

En ny skummand våg kommer emot oss. Nu är det så pass djupt att vi inte undviker vågen helt, så vi blir ordentligt översköljda och får till på köpet en liten kallsup. När de värsta virvlarna dragit förbi, vill vi åter sätta ned fötterna. Men vad är det här? Fötterna letar efter fotfäste men det är ett fåfängt sökakande. Vi bottnar inte längre.

Kan det verkligen vara så kraftiga strömmar som flyttar sanden på botten? Nästan genast kläcker Björn lösningen, medan vi trampar vatten. Det är förstås inte botten som fluttasr på sig, det är vi som har kommit längre ut. Naturligtvis! Så dumma vi varit!

I ett slag inser jag vad som har hänt. Alla föräldrars varningar får ny aktualitet, låt vara på ett något sent stadium. Bada aldrig när det går stora vågor har man fått sig itutat ett otal gånger. Det finns många som drunknat på det sättet.

Nåja, om drivved kan spolas iland borde vi kunna simma iland. Medan Björn tar till bröstsim börjar jag crawla, för att så snabbt som möjlgt åter nå fart mark under fötterna. Vi hinner dock knappast börja förrän nästa våg har hunnit i kapp oss.

Det märks att vi är längre ut nu, det är mycket större kraft i brottet. Vi har ingen chans att hålla oss på ytan när vågen passerar, det blir en ny kallsup, sedan åter upp för att få lite luft. Jag provar djupet. Någon botten kan jag givetvin inte känna.

Nästa våg. Jag är nu så pass förståndig att jag lyckas hålla andan medan jag dras ner under ytan och undviker på så sätt kallsupen. Efter ytterligar några simtag är jag optimistisk nog att prova djupet men utan resultat. Men var är Björn? Jo, där ute, fem meter bakom mig.

Jag tittar in mot stranden. Blixten har krympt i storlek. Inte en människa syns till, inte en människa som kan upptäcka vår belägenhet och hjälpa oss. Hjälpa förresten, hur då? Någon båt har vi då inte sett till. Ett ögonblick fastnar en kuslig tanke i hjärnan. Tänk om jag tar mig in till stranden men inte' Björn. Vad skall jag göra då, hur ska jag kunna ta mig hem ensam, och framför allt hur ska jagt berättta något sådant?

En ny våg sköljer över mig. Det är mycket jobbigt att crawla och tydligen hjälper det inte, bortsett från att Björn befinner sig en bit längre ut än jag. Jag känner mig trött och övergår därför till bröstsim i lugnare takt.

Att försöka att bottna är inte att tänka på längre, bara att hålla sig flytande. Nästa våg kommer med rasande skum, långt ner under vattnet, å så långt det är upp till ytan. Vågorna är alldeles tydligt mycktst större härute, bränningarna mycket kraftigare så vi dras längre ner av varje våg.

Blixten ser mycket liten ut nu på stranden. Alldeles ensam står han där utan förmåga att hjälpa oss. Fortfarande syns ingen levande skäl till. Tankarna virvlar runt i hjärrnan med en ovanlig frenesi, eller åtminstone känns det så. Snabbt tänker jag på de berättelser i böcker där hjälten i någon farlig scen på några sekunder återupplivar hela sitt tidigare leverne.

Nya vågor med skummande brott, jag obevekligt ner undor ytan, tvingas åter att kämpa mig upp. Än orkar jag, men hur länge? Det märks att det tar på krafterna. Jag ser att Björn fortfarande är några meter bakom kanske tio femton. Men vad betyder den skillnaden här ute?

Jag tänker på föräldrarna. Vad händer om vi inte lyckas ta oss iland? Hur länge får Blixten stå oröd? Hur länge dröjer det innan de börjar oroa sig, och framför allt, hur länge dröjer det innan de får veta någonting?

Mekaniskt rör sig armarna och benen i simmand rörelser. Nya vågor drar förbi. Men var dett inte ovanligt lite kraft i den sista vågen? Inte har viväl kommit närmre, nej Blixten ser fortfarande ut som en liten prick. Nå, så var det väl bara inbillning, det är väö trötttheten som tar ut sin rätt.

Men nära våg drar mig bara helt lite under ytan. Det är tydligen betydligt lugnare här ute. Något av mina sinnen säger mig att vi har dragits ut förbi bränningarn, ut på havet på så pass djupt vatten att vågorna ännu inte börjat bryta. Mellan oss och stranen syns vita skumkaskader. Längre än så gör hjärnan tydligen inte tjänst, den förmår inte dra några slutsatser annat än att det bara är att simma på in mot stranden som förut.

Jag märker att Björn befinner sig alldeles bredvid mig. För en stund lyckas jag få fart på hjärncellerna igen. Campingplatsen ligger inne i en vik. Rakt in från oss ligger en av vikens inre punkter. Till vänster i höjd med oss ligger klippudden. Om vi simmar diagonalt in mot stranden till vänster kanske vi lyckas ta oss närmare klippudden. Där är det inte alls mycket bränningar som kan hindra oss att komma in, däremot kastas vågorna med våldsam kraft mot klipporna. Men det är väl bättre att komma i land något lemlästade än att bli kvar härute.

Jag pekar mot Björn att jag kommer att försöka simma snett in mot vågorna. Han följer exemplet. Men det ser väldigt långt ut dit bort till udden, kommer vi att kunna ta oss dit? Med monotona rörelser försöker vi bana väg genom vattenmassorna.

Vi kommer åter in bland bränningarna. Skummande vatten tvingar oss ner under yton, mekaniskt tar vi oss upp för att få luft. Jag gör mindre motstånd mot vågorna, låter mig dras under mindre som levande varelse men mer som en träbit, simmar upp och fortsätter.

Jag reflekterar hur länge till jag kommer att orka. Även om jag inte kännner att krafterna håller på att ta slut så inser jag att så här kan jag inte hålla på i evighet. - Björn har kommit en bit före mig. Har han mer krafter eller har han bättre teknik?

Mekaniskt simmmar jag vidare utan att intressera mig för omvärlden. Till slut tittar jag i alla upp för att orientera mig. Men vad nära stranden har kommit! Hur har det gått till? En ointressant fråga men jag uppfylls av ny livsglädje, det är en underbar känsla att se land så nära. Kommer vi att komma i land trots allt?

Nya krafter strömmar till, det känns i alla fall så. Någo hindrar mig från att simma vilt för att snabbastt möjligt komma in. Än är det ganska långt kvar. Men Björn har dragit ifrån ytterligar, är långt före mig. Det verkar som stranden närmar sig allt mer. Vad har hänt med vågorna? Jag provar om jag bottnar. Nej, det är ett fåfängt försök.

När jag tittar upp ser jag att Björn är alldeles inne vid stranden. Om en liten stund, nu stiger han upp ur vattnet, går bara en meter från stranden och sjunker ner på sanden. Kan han ta sig in ska väl jag, tycker jag. Jag förmår mig att fortsätta simma med lugna bestämda rörelser och inte förivra mig.

Nu är jag helt nära. fötterna faller ner mot botten. Jo, jag bottnar, jag bottnar! Det är en helt underbar känsla efter att ha tvingats simma så länge, en underbar vila. Men ny våg bryter över mig, jag förlorar åter fotfästet. Mer simmande.

Jag kommer än närmre, försöker gå lite på botten. En ny våg, jag är lite mer beredd den här gången. Nu är det bara några meter kvar. En sista rasande våg drar mig djupt ner under ytan, jag kämpar mig åter upp. Nu snabbt in mot räddningen. När nästa våg hinner upp mig når vattnet bara en bit under midjan. Jag stapplar iland och sjunker ner bredvid Björn.

Vi sitter på stranden bredvid varandra utan att säga ett ord, ingen har lust att prata. Vi sitter så pass nära vattnet att varje våg sköljer över fötterna och nedre delen av benen. Tyst tittar jag ut mot havet, ut mot de skummande bränningar.

Det råder en förunderlig stillhet omkrIng oss, vågornas monotona ljud utgör ett lämpligt bakgrundsdjup. Än kan jag knappt fatta att jag nyss kämpat där ute, nyss undrade om jag någonsin skulle få trampa fast mark igan.

Det känns lite kallt om benen som ideligen blir översköljda, men jag ids inte dra undan dem. Ingen rör en fena, vi sitter som statyer vid stranden. Nya vågor bryts till skum. Det syns inget liv ute på havet, bara dött vatten i olika fornationer.

Slutligen rör i alla fall Björn på sig, reser sig sakta och försvinner bort. Jag tycker det börjar bli lite väl kallt. Det är väl bäst att åtminstone dra sig undan vattnet. Men när jag ska röra armarna och benen är det knappt att det går, de känne tunga som bly. Långsamt lyckas jag vända mig, kommer upp i knäställning. Benen vill inte riktigt bära mig, kravlande drar jag mig några meter ifrån strandkanten, lägger mig på den torra sanden.

Är jag verkligen så slut, så utpumpad? Det är med förvåning jag konstaterar faktum, det märktes inte när jag satt och vilade efter simturen. Jag måste ha tagit ut mig bra mer än jag själv insåg när jag befann mig ute bland vågorna. Men det har man ju hört talas om, att i kritiska situationer har man bra mycket mer krafter än man vanligen kan utnyttja. En del av dessa har tydligen kommit till användning, så trött har jag nog aldrig känt mig förr att jag inte orkat resa mig.

Snart nog har jag torkat. Fortfarande känr jag mig lite sval, det är ingen sol på himlavalvet som värmer. Jag börjar vakna lite från havets förtrollande ljud från bränningar, kan även höra en lastbil köra förbi. Men nu börjar det bli väl kallt. Det är nog bäst att gå och ta på sig lite kläder så man inte blir förkyld.

Jag kommer upp i knäställning. Går det att resa sig. Inte i första försöket. Men sedan kommer jag upp i en mycket vacklande upprätt ställning. Stapplande tar jag mig till Blixten. Jag ser att Björn varit förståndig nog att krypa mer i sovsäcken. Ingen dum idé. Jag borstar av mig all sanden som fastnat, tar fram min sovsäck trots Björns milda protester och kryper ner.

Det tar tid att få upp värmen. Men samtidigt som vi blev avkylda av havet gjorde vi säkerligen av med en försvarlig mängd energi. Det kanske inte finns så mycket kvar, vi behöver väl antagligen mer föda. Ingen har emellertid lust att lämna den varma sovsäcken.

"Det var nära ögat", säger Björn efter en stund, ett uttalande som inleder en sporadisk konversation. Vi kan efter en stund konstatera att vi har olika uppfattning om tiden. Jag tycker att Björn lämnade det våta elementet cirka fem minuter före mig medan han säger att det inte rörde sig om mer än tio sekunder. Vi kan omöjligt enas i denna fråga.

Björn visar sig sedemera från en av sina bästa sidor när han tillreder varm choklad. Värmen sprider sig i kroppen. Lite ledbrutna börjar vi befria oss från sovsäckarna och klä på oss. Nu ska det bli gott med varm soppa.

Efter några rejäla portioner känner vi oss nästan återställda. Vi går ut och sätter oss på blänken. Efter en stund tittar en tveksam follabuss ner på campingen. Får vi sällskap efter en hel ensam dag? Bussen, som körs av en flicka med en pojke bredvid, stannar med nosen mot vattnet. Ut kliver tvenne tyskar och ser sig omkring. Nåja vi kan ju alltidd avråda dem från att ta sig en dust med Svarta havets för tillfället farliga vågor. Efter en stund klättrar paret in i bilen igen, passade inte stället för deras högt ställda krav?

Nej, tydligen inte. Vi hör en motor starta, bussen backar ut och försvinner sedan uppför backen ut på landsvägen. Åter ensamma. Det är väl dags att diskutera problemet Blixtens motor.

Vi har inte svårt att enas om att det smartaste måste vara att byta motor i Tyskland. Då gäller det bara att få tag på pengar. Björn börjar författa ett brev hem till sina föräldrar för att klargöra situationen och höra om möjligheten till att låna pengar så att vi har råd att betala en utbytesmotor. Han skriver dessutom att vi tittar upp på postkontoret i Trieste för att hämta svaret på brevet. Vidare skriver vi "Airmail" och "Par avion" på kuvertet samt ritar en rand runt kanten så att det ser ut som ett flypostkuvert.

Dagen börjar så småningom lida mot sitt slut, det börjar mörkna. Havet ser hotfullt ut, som om det ville ta igen det byte det förlorat. Är verkligen vågorna så stora? Vi har svårt att uppskatta dem. Klart är att det måste ha varit flera meter djupt där de började brytas till skum.

Vi drar oss in i Blixten. Så pass mycket vi har fått jobba idag har vi inte svårt för att snabbt krypa ner i sovsäckarna. Vi lämnas åt våra funderingar kring vågor och strömmar medan lugnet sänker sig över trakten, endast stört av en och annan enstaka lastbil.

Onsdagen den tionde september

Det är fortfarande molnigt på himlen när vi kliver ur Blixten på morgonen för att intaga vårt morgomål. Vi tittar ut mot havet, mot bränningerna. Det verkar vara lite lugare ute nu. Skulle det verkligen kunna vara farligt att bada nu?

Det smakar gott med te och mackor. Vi börjar röja lite i Blixten, stuvar undan grejorna. Det har blivit dags att ge sig av. Blixten startar villigt. Vi kör uppför den lilla grusbacken, ser en sista skymt av en plats vi aldrig kommer att glömma, styr ut på asfaltvägen. Vi är åter på väg.

Vidare västerut

Björn pekar strax ut den lilla by där han handlade igår. Vi passerar Persembe, Fatsa. Vägen slingrar sig alltjämt vid havet i ett skogigt landskap. Efter ett tag blir det något planare, vägen blir rakare.

Vid Terme lämnar vi Svarta havet och korsar över en halvö. Nu är det helt plant och verkar mycket bördigt. Det är gott om byar. Jordbruket förefaller relativt mekaniserat. Vägen är helt plan och mycket rak. Åter kan vi glädja oss åt att Blixten kommer upp i en så pass aktningsvärd hastighet som nittio kilometer i timmen.

Samsun

Här har man till och med brytt sig om att varna för djur på vägen med särskilda vägmärken, dessa har vi aldrig sett till förr. Vi passerar Carçambe och får så smånigon åter se Svarta havet. Snart kör vi in i Samsun. Till vår förvåning är det en stor stad, över hundratusen invånar.

Vi har hunnit bli hungriga under de femton mil vi kört, konstaterar att det måste vara tid för lunch. Var hitta en restaurang? Vi befinner oss på stora genomfartsvägen närmast havet. En skylt pekar uppför en backe med texten "Sehir merkezi". Vid det här laget kar vi hunnitt gissa att det betyder stadscentrum.

Vi kommer upp på en öppen plats, där vi parkerar Blixten. Efter något letande hittar vi en lämplig lokanta. Vi leds direkt in i köket för att vi ska kunna välja ut något lämpligt. Hungriga som vi är tar vi två rätter var, en fylld tomat och någon tallrik av något slag.

Vi går in för att sätta oss, men se det var tydligen inte meningen att vi skulle sitta därnere. Vi leds uppför en trappa. Här uppe finns också några bord som alla är tomma. Utsikt över lokalen har vi ialla fall. Fast det är förstås dyrare här uppe. Nåja, nu är vi här.

Maten kommer in, vi är inte sena att ta för oss. Det är gott som alltid, och inte särskilt dyrt kan vi konstaterar närvi en stund senare ska betala hela kalaset.

Mot Ankara

Nu lämnar vi Svarta havet, det är väl sista gången vi ser det på länge. Närmast ska vägen klättra över tre pass, åtminstone om vi får tro den lilla kartan vi fick på gränstationen. Det kan väl inte vara särdeles avskräckande pass, på den stora kartan står de inte utsatta.

Vägen börjar klättra i en svag stigning, men vägen går mycket rakt hela tiden. Några bilar susar förbi oss, nu när det är uppförsbacke går det mycket trögt för Blxten. Efter en stund når vi ett krön och det går lite utför. Jaha det var väl första "passet".

Ytterligare två "pass" försvinner snart bakom oss. Anatoliens högland breder åter ut sig, dock är det här mycket lugnare än i östra Turkiet, inte så bergigt. Brunbrända berg syns i alla fall omkring oss. Diverse små byar dyker upp längs vår väg.

Merzifon och C,orum passerar. Hur skulle det vara med lite çay nu? Vi stannar utanför ett litet c,ayställe längs vägen. Vi går in och sätter oss kring ett bord, har snart fått sällskap av några turkar. Teet kommer genast in rykande hett.

"Alemanya" prövar en av turkarna med, "Isvec," rättar vi honom. Någon vill bryta arm med Björn, detta lyckas dock inte så bra för honom, det blir nämligen svensk seger. Efter en stund kommer det in mer c,ay, den här gången blir vi bjudna.

Färden kan snart fortätta. Blixten får jobba en hel del, vägen går rätt mycket upp och ner för kullar av varierande storlek, inte sällan får ettans växel komma till användning.

Men Ankara, Turkiets huvudstad, kryper allt närmare. Det verkar lagom långt att stanna en bit innan i dag tycker vi. - Det börjar så småningom skymma lite. Björn klättrar bak medan jag kör ock tar fram en efterrättsburk.

Han kryper åter fram, öppnar burken och avnjuter väl valda delar av innehållet. Jag får vänta en stund på min tur, men snart närmar den sig i alla fall. En lång backe dyker upp. Nerväxling till trean, till tvåan, till slut är det dags för ettan och så går det tillräckligt sakta för att jag ska kunna äta direkt ur burken.

Snart är det alldeles mörkt ute och det är inte så långt kvar till Ankara. Kanske skulle vi börja leta efter lämpligt ställe där vi kan parkera för natten. Milen rinner emellertid förbi under våra halvhjärtade försök att hitta något.

Det börjar bli sent. Hus dyker upp längs vägkanten. Det måste vara Ankaras förorteb. Vad gör vi nu? Finns det någon chans att stanna före Ankara? Knappast troligt.

När det är två mil kvar ser vi till vår glädje en skylt om campingplats. Skylten pekar till vänster men där ser vi bara ett berg. Hur ska det finnas plats med en campingplats? Nåja det är värt ett försök. Hoppas vi inte är för sena bara, klockan är närmare elva på kvällen.

En liten smal väg leder en bit tillbaka. En vakt tar emot oss, betalar och får sedan en plats anvisad oss. Vakten pekar med en svepande rörelse hur ni ska köra. Jag fortsätter rakt fram men efter en stund tar vägen slut, jag backar en bit tillbaka, sedan upptäcker Björn hur vi ska köra.

Efter några backningsmanövrar hamnar vi på rätt plats. Nu har antagligen hela grannskapet vaknat speciellt som backen har en tendens att vilja skrapa lite när jag ska lägga i den. Turken försvinner när han ser att vi står som han velat.

Torsdagen den elfte september

På morgonen kan vi bättre se hur det ser ut. Längs en stor rund grön gräsmatta går den lilla vägen som vi körde på igår kväll. Platsen är mycket större än vi kunde ana igår. Man vattnar och ansar gräsmattan.

Vid närheten av infarten till campingplatsen finns några små hus, det verkar vara toalett och dusch. Gott om flaggstänger finns, till vår förvåning upptäcker vi att även den svenska finns hissad. Med hjålp av filmkameran förevigar vi händelsen.

Vi äter morgenmåI, prövar sedan duschen som visar sig fungera utmärkt. Efter att ha stuvat unden grejorna kan vi ge oss iväg. Vi passerar ut förbi vakten och på den lilla smaIa vägen ut mot stora infartsleden till Ankara. Det är bebyggt hela vägen in till Ankara, här skulle vi inte ha kunnat stanna för natten.

Ankara

"Ankara" står det på en stor blå tavla. 900 000 invånanre och rakim 843 meter. Vi har beslutat oss för att åtminstom ta en snabbtitt på denna Turkiets huvudstad. Våra vägar styrs därför in mot centrum. Vi hittar en parkeringsplats. Med kamerorna i släptåg tar vi en liten promenad.

Det förefaller vara en mycket modern stad, den har ju inte varit huvudstad längre än sedan 1923. Stora bankpalats syns överallt, Turk ticaret bankasi, Yapi ve kredi bankas, Akbank, Türk haIk bankasi m fl.

Enligt vår "Gateway guide to Turkey” ska det faktiskt finnas en del intressanta ruiner i närheten, men i vårt kanske inte alltför ivriga sökande lyckas vi inte hitta några. Vi drar oss sakta tillbaka till BIixten. Det är väl dags att fortsätta, vi har tänkt nå Istanbul i kväll.

När vi lämnat centrum ser vi att Ankara som så många andra äldre städer är byggt på en massa kullar. Hela kullarna är täckta av små hus som djärvt klänger sig fast på sluttningana. - Vi hittar utfarten till Istanbul.

Pass 1.600 meter högt

Moln börjar snart dyka upp på himlen. Hela morgonen har annars badat i underbart solsken. - Efter ca tio mils körning har vi nått fram till ett pass, sextonhundra meter högt. Blixten jobbar emellertid snällt upp för backarna.

Landskapet börjar småningom bli grönare, långsamt klättrar vi ner mot havets nivå. Vår turkiska valuta börjar redan sina, vi måste växla pengar någonstans. Det är väl lika så gott att göra det i första bästa stad, så kan vi passa på att äta lunch där samtidigt.

En lämplig stad dyker snart upp. Som vanligt i turkiska städer passerar eller rättare leds genomfartstrafiken förbi i utkanten av staden, här leds den till och med helt utanför. Vi följer emellertid skyltarna om “S,ehir merkezi” och når centrum.

Vi ser en bank, parkerar därför Blixlen och går in i banklokalen. Återigen kan vi beskåda hela växlingsproceduren. Vi räcker över pass och några dollar. Man tar emot, studerar Björns pass som vi räckt över, tar fram en mängd blanketter, skriver. Andra läser, flera andra, några skriver namnteckning, man skriver in något i passet. Till slut får vi ett papper och passet, hänvisas till en lucka en bit bort. Till vår förvåning räcker mannen i luckan över turkiska lira till oss. Redan färdigt tydligen.

Efter en ganska hastig lunch inne i staden ger vi oss åter ut på landsvägen. Trafiken börjar bli lite livligare nu. Svag som Blixten har hunnitt bli efter en så ansträngande resa har han ingen chans mot de moderna turistbussarna. Föraktfullt seglar dessa förbi. Mot lastbilarna står han sig dock battre i konkurrensen. Det är många och hårda duster som utfärdas påde turkiska vägarna.

Det turkiska körsättet gör sig påmint. Vi ligger i en lång kö bakom en långsam lastbil. Det blir fritt, bilarna börjar susa förbi. Även vi arbetar oss framåt. Vi ser att det kommer ett möte. Hinner vi? Lite tveksamt kanske, men det går precis. Vi var i alla fall sista bilen som kom om nu, tänker vi. Till vår förvånig ser vi dock att ytterligare tre bilar har slunkit förbi.

Det börjar snart skymma. Vägen breder ut sig spikrakt så långt ögat kan nå. Det är värt en bild med den svart-vita kameran.

När vi når Adapazari är det ganska mörkt ute. Nu är vi nästan nere vid havets nivå. De sista fyra milen till Ismit försvinner snart också bakom oss. Nu är vi framme vid ett vägskäl, alldeles vid Marmarasjöns innersta vik. Vi stannar vid sidan av vägskälet.

Det här är nämligen inte vilket vägskäl som helst. Det var här som vi slutligen den andre augusti bestämde oss för att först åka till Izmir i stället för Ankara. Nu har vi fullbordat rundan. Det har tagit fyrtio dagar och vi har avverkat elvahundra mil. Så här efteråt kan det diskuteras om vi verkligen valde rätt rotationsriktning. Det hade kanse varit smartare att åka till de relativt sett kallaste ställena först när sommaren var som intensivast. Vi beklagar mörkret. Även om en bild av ett vägskäl kan tyckas ointressant för de oinvigda, skulle en sådan ha ett visst värde för oss.

Vi fortsätter. Nästan genast insluts vi i Izmits stadsfamn. Hur skulle det vara med lite mat? Inte dumt alls, rapporteras det ifrån magtrakterna. Där framme står det en del bilar parkerade och finns gott om folk. Vi stannar, kliver ur och låser.

Mycket riktigt finns det en restaurang i närheten. Vi låter oss väl smaka med turkisk mat. Var sover vi i natt? Dum fråga, givetvis där vi stannade på nerresan.

Ytterligere åtta mil har vi kvar. Det är ganska livlig trafik i mörkret. Vägen slingrar sig alldeles vid vattnet, upp och ner för delvis rätt branta kullar. Blixten har svårt att hävda sig i konkurrensen, blir ideligen omkörd.

Där framme till vänster ser vi skylten med Firellireklam. Vi svänger av vägen, uppå den lilla grusvägen och upp en bit på kullen. Friden sänker sig när vi stänger av motorn. Så mycket verkar det inte ha förändrats, fast det verkar som man håller på att börja bygga mellan oss och vägen. Det är tydligt att Mr. Gustaaf hade kunnat följa med oss och ändå hinna till den tolfte som han velat. Nåja, det är skönt att ha varit ensamma ett tag.

Fredagen den tolfte september

Vi förvånas som sist att kvällens fina utsikt över alla tända ljusen förvandlas till en slätt med en massa små hus nedanför. Efter morgonmålet förtsätter vi in mot Istanbul. Nu känns det verkligen att vi är på hemväg, när vi åker i våra gamla fotspår eller rättare hjulspår. Trafiken är mycket livlig, det är trångt på vägen. Men nu blir det bättre, vägen blir dubbelfilig, sedemera även trefilig men trafiken är fortfarande mycket tät.

“Istanbul” står det på en skylt, med andra ord är vi inne i Üsküdar. Vi följer huvudleden inne i staden ner mot färjehamnen. Huvudled och huvudled, den är rätt krokig och vi får hålla tungan rätt i mun för att inte köra bort oss.

Vi är inte förvånade att finna att det är långa köer till färjorna. Det är bara att vänta på sin tur. Det verkar vara mycket strömt på Bosporen idag, färjorn styr mycket snett för att inte driva i sidled. På andra sidan syns alla husen från Istanbul, minareter från diverse moskéer syns sticka upp överallt.

Försäljare drar förbi i en jämn ström. Vi vill emellertid inte ha något kraft, vi väntar på en bättre utrustad försäljare. Till slut dyker det också upp en man med sandvikare, precis vad vi väntat på.

En annan man säljer färjebiljetter till oss. - En liten pojke kommer fram, pratar lite engelska till skillnad från de tysktalande småpojkar vi vande oss vid vid nerresan. Han undrar om vi inte vill växla lite pengar. Det beror förstås på vad vi får för kurs. Femton lira för en dollar blir svaret. Inte dåligt, förr fick vi bara tretton och en halv. Vi bestämmer oss för att växla fem dolaros till lira.

Vi sträcker således över en femdollarssedel till pojken, som tar sedeln i näven och tydligen tänker springa iväg. Vi lyckas hindra honom i sista stund, undrar vart han tänker ta vägen. Hämta lira förklarar han.

Vi förklarar att han först ska gå och hämta lira, sedan får han sedeln. Nej, tycker han, vill ha sedeln med sig. Detta vill vi dock på inga villkor gå med på. Pojken ger med sig, lovar komma tillbaka, försvinner bort. Honom lär vi väl aldrig få se mer.

Färjorna kommer och går i en oupphörlig ström. Solen skiner nu klart på himlen, det är varmt och skönt. Snart blir det väl vår tur att skeppas över till Europa. Pojken dyker inte upp igen.

Det börjar röra på sig framme i vår kö. Vi kliver ur Blixten och gör oss beredda. Blixten har nämligen numera blivit så svag att han inte själv orkar sätta igång sig utan behöver lite hjälp. När bilen framför oss börjar rulla framåt, börjar vi skjuta på. När farten ökas något hoppar jag in, fIäker med elegant gest in tvåan och Blixten mullrar förnöjt igång.

Vi kör ombord på färjan. Tyvärr måste vi väl stänga av motorn nu, så det blir väl till att rulla igen sedan. Vi tar några bilder från de tre moskéerna alldeles till höger om den plats där alla bilarna står parkerade.

Nu börjar man göra loss färjan, den börjar backa ut ur hamnen. Bosporens ström griper tag i båten, men kaptenen girar snett upp mot strömmen så att resulterande kursen blir någorlunda rak.

Resan i Asien är slut. Fyrtiotre dagar har vi varit där, fyrtiotre händelserika dagar som vi aldrig kommer att glömma.

Sakta lämnar vi Asiens mark bakom oss. Nu väntar oss Europa.

[del 16]