Tryck här för större karta över Europa

(färjan över Bosporen; fredagen den tolfte september) (på gränsen mellan Europa och Asien i Istanbul)

Det tar inte lång tid för färjan att krossa Bosporees strida vatten. Bilarna framför oss börjar köra av. Några varv med startmotorn har övertygat oss om nödvändigheten av att hjälpa till för att få igång bussen. När det har blivit tomt framför börjar vi knuffa. Några bilar bakom verkar lite otåliga, börjar tuta lite, vilket vi dock fullkomligt struntar i.

Just när vi lämnar färjan lutar det lite nedför, något vi kan utnyttja för att starta. Vad gör vi nu så här på Europas mark? Vi har diskuterat lite om vi inte ska ta och skriva lite på Blixten, skriva namnen på några av de platser vi besökt. Vi beslutar oss för att i alla fall försöka få tag på svart färg som sedemera ska vara lätt att taga bort.

Basarerna bör alltså bli vårt mål. Vi svävar ut i trafiken. Men det var väldigt vad det går lugnt till nu, vi minns med förskräckelselse våra första intåg i Istanbul. Tydligt är att vi hunnit vid asiatisk körning. Speciellt från Teheran har vi hämtat många lärdomar. Här är det bara att sträcka ut en hand när man ska svänga och tuta då och då, så går det bra.

Vi börjar närma oss Galatabron över Gyllene Hornet. Men enkelriktningar gör att vi måste runda några kvarter. Trafiken ståt nästan stilla I högar fil medan det är tomt till vänster. En bil framför oss svänger ut I vänsterfilen för att köra om. Det är tydligen enkelriktat, så vi följer exemplet.

Men vad är det här? Möte. Vi liksom framförvarande bilar tvingas broma in den högst måttliga hastigheten. Det var tilllfälligt dubbelriktad trafik här i alla fall, därför att ingen kördeom förut. Tutningar hörs från alla håll, att de mötade är sura över att ha fått sin fil blockerad kan man ju förstå.

Så småningom har vi i alla fall vi i alla fall krånglat oss över till de äldre stadsdalarna. Vi lyckas hitta en parkeringsplats. Nu till basarerra. - Var kan vi köpa målarfärg? Efter ett tag stöter vi på en som talar tyska. Vi förklarar problemet, att vi vill ha en färg som är lätt att tvätta bort. Jodå, han kan hjälpa oss.

Nästa problem. Björn vill köpa cigaretter, till på köpet av märket Yaka, samma cigaretter som han bjöds på i Bursa inne på försäkringskontoret. Även sådan lyckas vi få tag på. - Nu är det dags för lunch. Var äter vi denna? Vilken fråga, givetvis på samma restaurang som vi åt på under nerfärden.

På snabba fötter för oss Blixten till avsedda plats. Vi går ln genom förhänget, går självmant in till köket utan att hovmästaren behöver beledsaga oss. Bers vill vi naturligtvis ha till.

Vi blir inte besvikna över maten eller ölet, det är lika gott som vi minns det. Det är här vi åt sista midden tillsammans med Henkan och Jolly innan vi skjutsade dem till järnvägsstationen. Henkan och Jolly ja, det förefaller vara en hel evighet seden vi skiljdes från dem. Var det verkligen under samma resa?

Vi lämnar Istanbul på den sexfiliga vägen som sedemera krymper ihop till tvåfilig. Vi känner igen landskapet sedan nerresan, alla branta backar och långa raksträckor. Bliiten har det riktigt jobbigt i uppförsluten.

Men vilken väg ska vi ta hem? Det finns två alternativ, Grekland och Bulgarien. Med tanke på Blixtens knackiga motor bestämmer vi oss för att inte i onödan förlänga resan. Det får bli tvärs igenom Bulgarien.

Tjugofem mil skiljer oss ifrån den bulgariska gränsen. Björn kör först, det är den sträcka som jag körde på nerresan när han låg och sov. När vi nått halvvägs börjar vi spana efter en bekant skylt. Jo där är den, “Istanbul 127" står det. Man håller på att joxa lite med vägen nu, det gjorde man inte förr.

Trots protester stannar Björn så att vi kan byta plats i framsätet. Jag kör vidare mot Edirne, den stad i vilken jag förut såg några mirareter spreta upp mot himlen när jag låg där bak i Blixten bredvid Henkan och förgäves försökte somna.

Så småningom dyker Edirnes silutt upp. Några moskéer bevarar vi minnet av via det fotografiska mediet. Efter en hastig middag lämnar vi återiger staden. De sista två och en halv milen till gränsen försvinner snabbt förbi. En skylt omtalar att Petrol Ofisi, det inhemska bensinbolaget har en station här. Efter en snabb bild kan vi parkera utanför tullbyggnaden. Utanför och utanför, det är väldigt mycket bilar här och trångt om plats så vi hamnar rätt långt bort.

Vi tar i alla fall med våra papper och går in på gränsstationen. Mycket folk här inne. Några andra turister, som också haft vettet att skaffa sig en folka buss talar vitt och brett om vad de gjort och alla liftare de plockat upp.

Andra rykten sprider sig. Man påstår att man måste klippa sig för att komma in i Bulgarien, de tar inte emot några långhåriga där. Vad är det för nonsens? Henkan och Jolly har ju passerét utan anmärkning.

Efter diverse väntan och ifyllandet av en mängd papper får vi med oss en tulltjänsteman som tittar på Blixten från utsidan, ger oss passen och klargör för oss att vi kan sticka. Några passerar förbi. Hör vi verkligen rätt? De tänker åka tillbaka till Edirne och klippa sig för en turkisk frisör bara för att få komma in i Bulgarien. En turkisk frisör, hemska tanke. Turkarna är då inte speciellt lårhåiga av sig, det verkar tvärtom vara moderat att vara snaggad.

Det står några bilar och avvaktar innanför den turtiska sidan. Vi fortsätter emellertid djärvt, visar passen för ytterligare en turk, får passera. En bit längre bort står en bulgar vid en fälld bom. Då han får se oss, pekar han på Björns skägg tecknar att det måste klippas för att vi ska kunna komma vidare.

Jaha. Vi drar oss några tiotal meter tillbaka. Korta överläggningar ger vid handen att Björn kan tänka sig att raka av skägget. Något senare är vi klara för försök nummer två. Förstärkning har tydligen anlänt, det står nu två bulgarer vid bommen.

De pekar den här gången på vårt hår, det måste klippas ordentligt i nacken. Men varför kunde de inte ha sagt det med en gång? Vi pratar i arga ordalag med teckenspråket, vakten rycker på axlarna, vi får passera.

Femtio meter längre fram parkerar vi utanför tullbyggnaden. En vakt kommer fram, tittar på oss, tecknar med fingrarna att vi måste korta håret i nacken betydligt om vi ska finna nåd och få slippa igenom. Vi protesterar lite, men givetvis till ingen nytta.

Vi ser några andra turister som klipper varandra, andra åter är rådvilla. Vi däremot är fast beslutna, frivilligt klipper vi oms inte. Här har vi inget att hämta, vi försöker väl med Grekland då istället. Alldeles i närheten finns det en väg från Edirne till Grekland, de tre länderas gränser möts nämligen här.

Vi återvänder in till den turkiska sidan. Nu får vi bara hoppas att grekerna har släppt på sina krav att alla turister ska vara korthåriga. Tvångsklippningar har vi hört mycket om därifran, det var delvis en bidragande orsak till att vi beslöt oss för att ta vägen över Bulgarien.

Den turkiske tulltjänstemannen ler lite när han åter får syn på oss, skriver på några ställen i passen, stämplar mera, skriver signatur. Han förkIarar också att i Turkiet får man ha sitt hår som man vill.

Vi kör tillbaka till Edirne, lyckas efter något letande hitta avtagavägen mot Grekland. I kolmörkret stävar vi mot grekiska gränsen. Den kan inte ligga så långt bort, tycker vi, så vi beslutar att passera denna idag så vi slipper inleda morgondagen med sådena ansträngande sker.

Vi behöver inte heller köra så långt förrän en pil anvisar oss att köra av väge till vänster. Vi parkera utanför en tullbyggnad. Den ser tyst och öde ut, man har väl inte stängt gränsen för ikväll?

Vd går uppför trappan, öppnar trädörren och stIger in. Vi kommer in i ett upplyst rum, stannar på tröskeln till ett annat. Några turkar sitter och pratar, verkar inte ta någon notis om oss. Vi försöker i alla fall räcka fram lite pass ooh andra handlingar.

Männen fortsätter prata, men efter ett kort ögonblick tar i alla fall den ene mot våra pass, tittar i det och ser alla stämplar och överkryssningar. Han skrattar och börjar stämpla lite mer. Däremot får vi inte tillbaka passen, han säger "customs". Det är tydligen meningen att vi ska vänta på att en ny tulltjämsteman ska behaga dyka upp på scenen.

Några minuter förflyter undar turkarnas prat. Medan vi studerar alla kartorna på väggen kommer i alla fall ytterligare en turk in i rummet. Han bläddrar också i våra pass, skriver och stämplar lite, leder oss sedan ut till den väntande Blixten. Han tittar bara in som hastigast, ger oss sedan passen tillbaka. Vi kan ge oss iväg.

Grekland

Några hundra meter längre fram möts vi av en neonaskylt på höger sida. “Welcome to Greece" står det. Vi stannar out fotograferar. Vägen slingrar sig ytterligare några hundra meter bort, seden kommer vi till en liten rondell. Lite lämpe bort är vägen spärrad och det står några hus omkring. Det här är tydligen den grekiska gränsstatioen.

Vi parkerar. Det ser mörkt ut i husen. Vart ska vi gå ? En vakt kommer fram till oss, säger att vi måste vänta en stund på tulltjänstemannen. Han pratar en utmärkt engelska. Lite längre bort finns en bensinmack. Vi vandrar dit för att undersöka bensinpriserna. Vakter vandrar efter oss. Att vi tittar rpå priserna, påpekar "petrol is very expensive in Greece". Och det verkar den vara, bortåt kronan litern. - Vakten tycker också vi är långhåriga, att vi borde klippa oss. Det låter ju oroväckande, tänk om grekerna tänker tvångsklippa oss.

Nu får vi i alla fall gå in i en av byggnaderna. Vi leds in i ett litet rum, lämnar över passen. Gröna kortet vill man också se. Några stämplar, sedan är det klart. Vi får ge oss iväg, lyckligtvis med hela kalufsen i behåll.

Mörkret sluter sig omkring oss när vi lämnar ljusen från gränsstatioen. Nu är vi oåterkalleligen inne i militärjuntans Grekland. Hue långt åker vi idag? Inte så särskilt, tycker vi, vi avlägsnar oss bara en bit från gränsen.

Vi har emellertid inte kört så långt förrän den första grekiska staden anmäler sig med ljus, liv och rörelse. Det är ett enormt folkliv, gatorna är fyllda av promenerande greker. Sakta lotsar vi oss fram mellan människokropparna, folk tittar lite på oss.

Staden är emellertid inte så stor så snart är vi ute på landsbygden. Efter en stud ser vi några hus. På höger sida finns en stor grusplan. Vi styr ut dit och kör bort till andra änden. Här beslutar vi oss för att definiera detta som en utmärkt plats att tillbringa natten på.

Lördagen den trettonde september

När vi vaknar ser vi att det finns en del småbarn och husdjur i närheten. Det verkar som man är intresserad av oss utlänningar, närmar sig med bestämda steg. Vi beslutar oss för att köra bort en bit så att vi får äta vårt morgomål i fred.

Ett fåtal kilometer senare kör vi av vägen till höger på en liten grässlänt. Medan vi sitter och smörjer kråset kommer en grek i en hästkärra mot oss. Som tur är lyckas han klångla sig förbi utan att vi behöver flytta på oss. -Vi diskuterar den fortsatta resrutten. Vi vet att det någon gång i de här dagarna ska vara EM i fri idrott i Aten, men inta exakt när. Björn vill i princip gärna beskåda detta evenemang, men eftersom vi inte vet om vi kommer i rätt tid och det är femtio mil extra ner till Aten beslutar vi oss för att ta en något rakare väg hem.

Så är vi åter på väg. Vi tycker genast om det grekiska landskapet. Här består det mest av gröna buskar som djärvt klättrar uppför de branta kullarna. Även vägen slingrar sig i krokar för att komma fram och Blixten får jobba rätt mycket.

Det är en del trafik ute på vägarna, bussar, lastbilar ooh personbilar. Bussarna verkar gå sämre än de turkiska och persiska, vi kör om de flesta. Solen tittar fram, det är varmt ooh skönt ute. - Men nu börjar gröna lampan bråka, dem blinkar till lite då och då i högerkurvor. Det har tydligen blivit dags att fylla på olja. Olja var trettionde och bensin var trettiofemte mil - Blixten behöver mycket för att kunna ta sig fram.

Vi kommer så småningom in i en liten stad. Vi stannar vid första bästa bensinmack. Innehavaren, som är en trevlig yngre man, ska givetvis kontrollera oljenivån åt oss - det vill de flesta när vi ber om mer olja. Konstigt, han ser förvånad ut när det visar sig att nivån bara når en tredjedel upp till det nedre strecket. Törstigt slukar Blixten i sig närmare två och en halv liter. Men kanskm skulle vi ta och köpa lite olja tycker vi att ha med oss. Det är besvärligt att behöva att behöva tanka olja oftare än bensin - ibland räcker bara oljan tjugofem mil. Vi pratar med innehavaren om detta problem. Snart enas vi om att en fyraliters dunk fyller våra behov.

Så är vi åter på väg. Rakt söderut går vägen, vi styr mot Alexandroupolis vid Egeiska havet. Trafiken har ökat något, det finns gott om lastbilar som speciellt i uppförsbackarna hindrar framfarten. Vi klättrar åter uppför en kulle, då vi måste minska hastigheten för att det ligger en långsam lastbil framför oss. Mellan oss och lastbilen finns en jänkare i en stor amerikansk bil.

Tänker han aldrig köra om? Så här kan vi inte ligga hela dagen, vi saktar in lite för att ta sats, utan sats lär vi aldrig komma om med den urusla acceleration Blixten är mäktig. Nu närmar vi oss igen. Vi har tur, det blir inget möte så vi tar jänkaren och lastbilen i ett svep. Efter ett tag kommer vi ner på planare mark igen. Plötsligt hörs ett tut bakifrån, nu kommar jänkaren, han kör säkert dubbelt så fort som vi.

Men det dyker upp nya kullar och nya lastbilar blockerar vägen. Snart är vi åter ikapp. För jänkaren är tydligen tvåhandra hästar eller vad han kan ha under huven otilliräckligt för en omkörning i det här landskapet, för oss räcker tjugo gott. Vi kommer åter om.

På plan mark susar han om oss igen men vi lastbilar hjälper oss att hålla takten med honom. - Det står en liftare längre fram, tydligen västeuropé. Vi plockar upp honom. Det visar sig vara en fransman, som är på hemväg. Han är rätt långhårig, så vi undrar om han också plötsligt insett att Grekland var mycket trevligare än Bulgarien. Jodå, han har också varit vid bulgariska gränsen.

Annars kommer han närmast från Afghanistan, där han varit i åtta månader. Han verkar mycket förtjust i detta land, säger att det är ett underbart land att vara i, speciellt har han fäst sig vid människornas okonstlade sätt. Han tillägger vidare att han är författare, det är därför han har företagit en så lång resa.

Vi anländer så småningom till Alexandroupolis, en stor stad vid Egeiska havet. Från magtrakten informeras vi om nödvändigheten av att få i oss lite mat. Grekland är ju känt för sin goda mat, den måste vi givetvis prova. Det han också framgått att vår liftare inte har så mycket stålar med sig, i alla fall har han sagt att han måste spara mycket. Nåja, vi tänker äta på någon restaurang i den här staden, sedan får han göra vad han vill.

Vi parkerar på ett stort torg. Vi vandrar runt detta och hittar strax en lämplig resteurang. Inte verkar det enormt billigt, dock är det överkomligt. En grek undrar vad vi vill ha, vi beställer en kötträtt. Även fransmannen vill ha. Gott är det hur som helst.

Det är dags att fortsätta. Vi konstaterar att militärjuntan är flitig med att på plakat annonsera ut hur duktig den är. Dessutom tänker den tydligen fira något slags jubileum eftersom den snart suttit ett jämnt antal år vid makten. Undrar om folket är lika pigga på sådana tillställningar.

Vi lämnar Alexandroupolis längs Egeiska havet. Det är dock inte så länge vi får se skymten av havet, snart nog viker vägen åter in mot landet.

Vid Komotene lämnar vi huvudvägen, tänker ta en genväg till Xanthe. Även bivägen visar sig vara av god kvalitet, den är asfalterad och jämn. Den för oss genom mårga små intressanta byar, vi ger oss dock inte tid att stanna för att studera folket.

Vid Xanthe återförenar vi oss med huvuvägen. Vägen för oss nu genom ett grönskande landskap. Medan Björn kör ser jag till min förvåning ett lejon i sten bland buskana vid sidan av vägen. Kameran åker snabbt fram, med professionell hand förevigar jag djuret. - Då och då står det en skylt vid sidan av vägen och anger vägen till fnågot gammalt minnesmärke. Då vi är helt oinsatta i vad det kan tänkas röra sig om för gamla stenar, ger vi oss inte tid till att närmare undersöka vart vägarna leder.

Så småningom kör vi in i staden Kabala. Det verkar vara en stor stad. Det är en mycket ljus stad, de vita byggnaderna bländar oss. Men vad är det vi ser framföf oss? En lång sur med stora valv delar staden i två delar. Det förefaller vara ett gammalt byggnadsverk, kameran får åter arbeta.

Vi är åter nere vid Egeiska havet, vägen går delvis på kajen. Det är emellertid ett tillfälligt besök, när vi lämnar Kabala klättrar vägen åter inåt landet. I det skogiga landskapet höjer vi oss stadigt. Just innan staden försvinner ur sikte stannar vi. Vi har fått en bra utsikt. Det ser oerhört vitt ut mitt emellan skarven mellan den gröna skogen och det klarblå havet.

Tre kvarts körnirg senare glesnar skogen. Via en lång nerförsbacke möter vi åter det blå havet. De närmaste milen förljer vägen tätt strandkanten. Endast några buskar och en kort strandremsa skiljer oss från vattnet. Kanske skulle vi stanna för natten här, resonerar vi. Det gällar bara att hitta ett lämpligt ställe att köra ner på, vi vill verkligen inte riskera att fastna i sanden.

Men vad är det här? Vad menas med en dylik vägskylt som vi beskådar? Ett överkorsat tält. Tydligen menar man camping förbjuden. Vad ska det vara bra för? Det är tydligen juntan som varit framme. Vi fortsätter. Med jämna mellanrum dyker skylten upp. Det är tydligen inte meningen att vi ska få stanna längs den här korta kuststreckan.

Det börjar långsamt skymma när vi lämnar havet. Nu är det sju mil kvar till Thessalonike, den stad där det tydligen är tänkt att vi ska tillbringa natten. Milen försvinner snabbt förbi, snart kan vi göra vårt intåg i Greklands andra stad. Men var ska vi stanna för natten?

Svaret kommer ganska fort. En skylt visar vägen till en campingplats. Hur ska vi göra med middagen? Vi lagar väl den själva, vår liftare har ju sagt sig ha ont om pengar. Vi lyckas trassla oss igenom staden, två mil längre söderut hittar vi angiven campingplats. Mellan några mycket lummiga träld parkerar vi.

Söndagen den fjortonde september

Det är soligt ooh varmt ute när vi stiger opp och kliver ur Blixten. Fransmannen som sovit på marken har också vaknat. “Bom matín" prövar jag med, givetvis har vi pratat engelska. - En engelsk follabuss av nyare modell står parkerad i närheten av Blixten. Efter ett samtal med den pratsamme engelsmannen kan vi göra iordning te och avnjuta vårt morgomål.

Ska vi bada nedanför? Nej det verkar för långt, enas vi om. Vi nöjer oss med att utnyttja duscharna. Efter att vi betalat ger vi oss åter iväg. Snart nog är vi åter inne i Thessalonine. Det märks att det är söndag, en del bilar söndagskör. Men framförallt ser man människor, överallt på trottoar och gator. Det finns gott om affischer, juntan gör mycket reklam för sig.

Vi hittar rätt väg ut ur staden. Vi kör norrut och når snart staden Geijra. Här förenar vi oss med den stora vögen nerifrån Aten. Enligt M ska det nu vara motorväg till gränsen. Det visar sig dock inte stämma, vi får nöja oss med asfaltsväg av god kvalitét.

Vi passerar fIera städer med ett rikt folkliv. Det är mycket varmt och soligt. Vi konstaterar att vi blir inte speciellt uppmärksammade här, folket måste vara vana vid turister till skillnad mot i Turkiet.

Gröna lampan börjar blinka till, det var ett tag sedan sist påminner vi oss. Via vår fyralitersdunk kan vi tillfredsställa den törstiga motorn. Vi undrar vart fransmannen är på väg närmast. Själva har vi beslutat oss för att ta vägen genom jugoslaviska alperna ner till Adriatiska havet för att där ta kustvägen upp mot Italien. Fransmannen har under en tidigare resa besökt Albanien, som enligt honom visserligen är ett mycket sevärt land, men också delvis otillgängligt och svårframkomligt. Däremot behöver man inte alls visum som M påstår i sin -visserligen några år gamla- bok.

Fransmannen ska närmast upp till Ljubljana. Han vill därför inte lifta med oss längre än till Skopje i Jugoslavien - Framför oss dyker den grekiska gränsstationen upp. Det står några andra turister i kö framför oss, så det blir till att vänta en liten stuna. Vi tittar under tiden in i en liten affär i närheten.

Snart nog får vi våra stämplar i passen ooh kan fortsätta. Ordet "Exodus” som man stämplat känner vi tydligt igen. Uttåget var det det ju översatt med och det kan ju passa bra. - Några hundra meter längre fram på slätten parkerar vi utanför den jugoslaviska gränsstationen. Den förefaller tämligen modern.

Jugoslavien

Inte heller här bryr man sig om några större formaliteter, en snabb stämpling i passen, det är allt. Vi passar på att köpa frimärken, har skrivit brev som vi vill posta. Vi ger oss ivag. Nu är vi åter inne i en öststat, låt vara mer västorienterad än de vi tidigare besökt.

Men nu ska det i alla fall vara motorväg. Som Björn förutspått visar det sig vara vad vi i Sverige kallar motortrafikled. Det är en rak ooh snabb väg om än inte särdeles bred. Blixten pinnar på duktigt, åttio och ibland till och med nittio.

Nästan omgående börjar det dyka upp berg länge vår väg. Landskapet är tidvis rätt vilt och vackert. Talrika tunnlar och viadukter gör emellertid att vägen inte behöver vara särdeles krokig eller brant.

Vi närmar oss en medelstor stad. Till vår förvåning upphör motorvägen strax innan. Genomfartstrafiken leds tydligen rätt igenom staden, det är inte något man är van vid när man befinner sig på motorväg. Efter att vi passerat staden märker vi att vägen åter klassas som motorväg.

Nästa större stad är Tito Veles. Även här upphör motorvägen när vi kommer till infarten. Genomfarten är av långt sämre klass än vad till ooh med en svensk väntar sig. Smala gränder med mycket trafik och människor. Mitt i staden ska vi över en bro, som visar sig vara enkelfilig varför man måste släppa fram trafiken från vardera riktningen i intervaller.

Så småningom kommer vi igenom och accar på motorvägen. Landskapet är nu inte lika bergigt, utan mer småkulligt. - Ett vägskäl ser vi framför oss. Nu måste vi vara framme vid avtagvägen till Skopje, eller rättare visar det sig, vi har nått huvudvägen Skopje-Beograd. Efter att på en bro kört över vägen och gjort en tvåhundrasjuttiograderssväng stannar vi. Det har blivit dags att lämna av vår liftare som inte vill följa med in till det för några år sedan jordbävningsdrabbade Skopje.

Efter två och en halv mil kan vi göra vårt intåg. Nu tycker vi att det har blivit en synnerligen lämplig tidpunkt för att intaga någon av form av frukost, eller kanske rättare lunch. Vi cyklar således omkring en stund på gatorna.

En uterestaurang i hörnet av en öppen plats verkar som gjord för oss. Vi parkerar en bit ifrån så att vi dook har uppsikt över Blixten. Snart har vi en välsmakande kötträtt framför oss. - När vi tittar bort mot bussen ser vi att två små pojkar har närmat sig. Vad tänker de göra? Nu tar de fram hink med vatten i och borste. Jaså de vill tydligen tvätta bilen.

Inte har vi någon större åstundan att få Blixten renare, han duger bra som han är tycter vi. Vi tecknar åt pojkarna att vi inte alls vill ha vår buss tvättad, rnen vad hjälper det? Med frenesi griper sig de små jugoslaverra an verket.

Att man aldrig kan få ha bussen i fred! Vi minns libanesen i Tripoli som absolut skulle tvätta bilen för att visa oss till ett växlingsställe, liksom hur vi med med saknad tvingades konstatera att allt ökendammet tvättats bort i Shiraz. Nu ids vi i alla fall inte gå bort till pojkarna och hindra dem från sina illdåd.

Maten smkar gott. Vi avrundar det hela med en kopp kaffe var, betalar, ooh ger oss iväg till Blixten. Naturligtvis ska de små pojkarna ha betalt. Vi tycker det är väl fräckt att helt vägra dem pengar, men prutar deras pris till knappt hälften. De verkar inte vara överdrivet gIada. Konstigt nog.

Men ut vill vi vidare, sadlar därför djärvt Blixten. Under utfärden ur Skopje förvånas vi över hur pass välbyggt och oförstört allt ser ut. Har man verkligen hyckats bygga upp allt som raserats? - Det därmed att hitta utfarten var visst lättare sagt än gjort. Vi virvlar bort oss.

Vägen smalnar nämligen av och ser avgjort skitigate ut. Husen börjar se mer förfallna ut, vi verkar komma in bland fattigkvarteren. Men å andra sidan ska vi inte ut på någon huvudväg nu, utfarten kanske ser ut så här. En del trashankar tittar på oss när vi puttrar fram på tvåan. Puttrar och puttrar förresten, Blixten är inte speciellt tystlåten av sig.

Fotografering förbjuden omtalar en skylt. Vi har inte så svårt att förstå varför. Sådana här kvarter vill man inte visa upp för omvärlden. Nu ser vi en del ruiner vid vägen. De efterföljs av tält, massor av tält. Sida vid sida står de. Dessa tjänstgör tydligen som bostäd åt de som ännu inte hunnit få sin raserade uppbyggnad efter jordbävningen. När var den förresten? Det var väl några år sedan. Stackare, har de bott i tält så länge. Det måste vara rätt kallt under vintern.

Det är rätt mycket folk ute ock tittar på oss, de flesta kläda i mer eller mindre trasliknande kIäder. Överallt ser det skitigt ut. Vägen är inte längre asfalterad. På hård jordväg tar vi oss fram. Vi har vid det här laget insett att vi kommit fel och har börjat försött lokalisera oss tillbaka till det egentliga Skopje, det vill säga det Skopje man visar upp för turister och andra utlänningar.

Vägen blir så småningom åter asfalterad och vi kommer tillbaka. Efter ett kortare sökande hittar vi den riktiga utfarten. Till vår smala lycka visar det sig att vi hamt på en utmärkt väg, bred och jämn. Det går undan.

Till en början är det rätt livlig trafik av allehanda fordon, men det tunnar efterhand ut. Landskapet är till en början rätt flackt. Övergår sedan till mer småkulligt sådant. I staden Deganavic upphör betongvägen och övergår i stället till asfalt.

Nu börjar vägen brant klättra uppåt, brantare än vad som borde vara nödvändigt med tanke till landskapsformationen, tycker vi. Nåja, det är väl bara att följa vägbyggarens nycker. Han kanske hade förkärlek för vackra vyrer, vad vet vi.

En skylt omtalar att vägen leder till en radarstation. Vi måste ha kommit fel någostans. Nåja, vad är denna lilla omväg i jämförelse mot den utsikt vi fått uppleva? Blixten stävar nedåt. Åter i dalen hittar vi snart den rätta vägen.

Det är ett småtrevligt landskap vi färdas igenom med små kullar och berg, bäckar och floder, byar med allehanda folkliv. Hästkärror ooh åsnor, människor och cyklar dväljs liksom oss på vägen. Ett och annat hölass ser vi också till. -Vi passerar staden Pristina, en av de större städerna, men vad bryr sig vägen om det? Den är fortfarande lika bra.

Landskapsbilden förändras inte. Snart nog får vi se den i lite dunklare toner, himlen börjar rimligen mörkna så smått. Trafiken minskar dock inte, en och annan bil syns passera, men - mest rör det sig om fordom som framdrivs på andra och, i vissas ögon, mer primitiva sätt liksom en del fotgängare. Magarna påminner oss om att det nog börjar bli dags för middag snart.

Ja, det är väl bara att lyda uppmaningen. Blixten styr sig nästan självt av vägen på ett lämpligt ställa. Vad äter vi? Det får väl bli spaghetti, vi kontrollerar att vi har tillräckligt med vatten, minns ännu med förskräckelse vårt misslyckade försök att göra spaghetti på för lite vatten i Turkiet. Den här gången lyckas vi emellertid bättre. Det smakar gott med mat och vi känner oss genast bättre.

Hur långt åter vi idag? Närmast ska vi upp till Kosovka Mitrovica, och där ska vi lämna huvudvägen. Sedan bär det tydligen rätt in i jugoslaviska alperna, vi ska nämligen över ett bergspass, ettusenåttahundra meter. Närmaste stad därefter, Pec, torde väl vara lagom avlägsen för dagens etapp. Men nu har det blivit dags att fortsätta.

Det har hunnit bli alldeles mörkt ute vid det här laget och traflken verkar avla därefter. Blixten låter sig emellertid inte avskräckas utan accelererar djärvt norrut. Kilometrarna rinner snabbt förti, och innan vi vet ordet av kör vi in i Kosovka Mitrovica. Nu ska vi inte längre norrut, utan ska böja av från huvudvägen västerut, västerut mot Adriatiska havet.

Det är gott om folk ute på gatorna, det är ju inte heller så särdeles sent. Vi hittar en bensimack, tankar fullt. Oljan behövs givetvis fyllas. Vi köper även en reservdunk med olja, kan vara bra att ha med sig i bergen, man vet aldrig hur törstig Bllixten kan bli där uppe.

Vi spanar efter avtagsvägen till Pec. Någonstans mitt inne i centrum finns en rätt stor öppen plats ock här har vi tur. På rätt smala gränder leder färden vidare åt vänster. Snart börjar husen tunnas ut. Närmast väntar en dust med Jugoslaviska berg.

Men vad är det här? Asfalten tar slut. Kan det verkligen vara sant? Att vi ska behöva stumpa fram på grusväg igen. När vi kom in i Europa hade vi trott eller rättare förutsatt att grusvägarna var ett minne blott.

Enligt M ska det vara bra väg här, det är en tjock röd väg. Det kanske bara är vägarbete. Kanske upphör det snart. Men nej, det blir ingen ändring. Det här är vår fortsatta väg.

Avståndet till Adriatiska havet har plötsligt minst fördubblats.

[del 17]