(söndagen den fjortonde september) (i Jugoslaviska alperna)

Blixten arbetar sig vidare i kolmörkret. Trafiken. har helt upphört, vi är alldeles ensamma ute på vägen. Våra hoppande strålkastare leder oss. Framåt i långsam takt, att köra på högre växel än tvåan är inte att tänka på.

Vi börjar nu mer stadigvarande klättra uppåt. Kommer vi att klara av passet idag? Nej, knappast med den här farten om vi inte vill hålla på väldigt länge i natt. - Vi ser ljus en bit längre fram. När vi kommit närmare upptäckr vi att vi att vi är på väg in i en liten stad. Då får vi väl tillfälligt lite bättre väg att dväljas på.

Trodde vi ja. Tvåan visar sig snart vara en för hög växel, vi kryper fram på ettan i tio kilometer i timmen för att inte ideligen behöva flyga i taket. Hela vägen är späckad av små jordhål som effektivt hindrar alla fortkörningstendenser.

Nåja, staden är inte så stor. Snart sluter sig mörkret åter om oss, så vi kan växla upp till tvåan. Det börjar klättra allt brantare uppåt, vi skulle nog hur som helst inte kunna använda trean. Det börjar ookså resa sig branta bergväggar run omkring oss.

Vi bestämmer oss för att Blixten har nog jobbat nog idag. Vi kör över en liten bro, ser sedan i mörkret till höger en bergsvägg och nedanför den en liten plats vid sidan av vägen. Kunde vi ha önskat oss något mer perfekt? Nåja, det får väl duga i alla fall.

En förunderlig tystnad sänker sig när Blixten har tytnat. Efter ytter-ligare en stund kan vi höra en liten bergsbäck porla. Det har blivt ganska kyligt ute, så vi finner för gott att dra oss tillbaka in i Blixten.

Måndagen den femtonde september

Det är alldeles mutet på himlen när vi slår upp våra nymornade ögon. Något regn verkar dock inte vara i antågande, i alla fall inte ännu. Vi kliver ur Blixten och ser oss omkring.

Landskapet är mycket vildare än vad vi i går i våra vildaste drömmar kunde föreställa oss. Branta berg reser sig nästan lodrätt upp från vägen högt över våra huvuden. Vi befinner oss med andra ord i en smal dalgång eller rättare ravin. På andra sidan vägen stupar det brant ner till botten av ravinen.

Vi går över vägen ooh tittar neråt. Det är ganska djupt och längst ner forsar den lilla bergsbecken fram, den är förresten inte så liten upptäcker vi. Längs stränderna klänger sig till och med några träd fast. Vi konstaterar att man nog haft rätt mycket jobb till ooh med med den här usla vägen, hela bergssidan upp från bäcken är gjuten.

Vi vandrar tillbaka till Blixten för att tillreda lite frukost. Efter en stund passerar en liten kärra med en gubbe dragen av en liten åsna. De är på väg nerför, åt det håll från vilket vi kom igår. Ytterligare en stund förflyter, sedan passerar några män åt andra hallet. De försvinner strax in i en liten tunnel.

Vi är snart klara med morgonmålet. Blixten vände vi förståndigt nog nedåt backen. Han är nämligen inte alls med på att starta för egen maskin, men vi lyckas snart rulla igång honom. Vi fortsätter vår färd uppför de jugoslaviskt alperna.

Tunneln som vi sett visar sig vara helt kort, vi är nästan genast ute på andra sidan. Vi ser branta berg, om än inte länge så tätt inpå oss, vi måste ha valt ett av de trångate ställena att övnatta på. Till vänster om oss porlar bergsbäcken.

Vi kör snart förbi männen. vi sett gå förbi oss, de har inte hunnlt så långt. - Det blir brantare. Bäcken vid sidan rinner allt vildare, kastar sig då och då nerför branta stup. Det mörknar allt mer och mer på himlen, det är inte längre lite mulet utan tunga regnmoln skockar sig vid horisonten. Vi får tydligen bereda oss på regn.

Snart börjar tunga regndroppar smattra mot rutan, vi får sätta igång torkarna. Ett tag öppnar sig himlen nästan helt över oss, men snart mimskar det något i styrka, blir till ett ihållande sommarregn. Det bildas snabbt små pölar av alla groparna, det plaskar och stänker när Blixten banar sig väg.

Men vi klättrar allt högre upp, vägen blir slingrigare och brantare. Ovanför de kala bergen börjar vi ana oss till passets topp. Här kan vi konstatera att bergen är alldeles grå, grå som vi är vana att se den fråa Europa. Men det känns ändå lite konstigt, vana som vi har hunnit bli vid Asiens bruna berg, låt vara med undantag av Elbursbergskedjan.

På toppen av passet

Blixten arbetar sig uppför de sista metrarna, så är vi uppe. Uppe på ettuseåttahundrafyrtionio meters höjd över havet. Vi kan nu skåda ner i en regnblöt dal, vill dock inte kliva ur i regnet. Blixten får nu rulla nedför medan vi spanar mot skogarna genom regndiset.

Det är nu tidvis rätt stora pölar på vägen, vi kryssar lite mellan de största för att i någon mån spara stötdämparna och få det lite bekvämare. Det har blivit lite skogigere. Vägen klättrar längs vänstra kanten av ett berg. Vi följer en långsträckt dalgång, denna försvinner bort i fjärran. Det är väl bara att följa efter.

Dalen är rätt smal. På andra sidan kan vi se en annan väg k1änga sig fast. En buss kör parallellt med oss, tydligen på väg åt samma håll. - Efterhand försvinner bergen i fjärran, det är nu ganska småkulligt landskap. Det är tämligen skogigt, några större ängar ser vi inte till.

Det står två liftande pojkar på vägen. Det regnar fortfarande och kan därför inte vara särskilt behagligt att behöva vardra utan skydd för vädar-gudarnas nycker. Vi stannar därför och plockar upp jugoslaverna. Dessa hoppar tacksamt in i bakätet.

Det verkar visst som om regnet tänkte bedarra en aning, det minskar i styrka till lätt duggregn. - Våra två liftare ska inte så långt, snart ger de signal till oss att stanna och hoppar av när vi väl gjort så. - Hur har vi det med lunchen egentligen? Det börjar bli dags tycker vi, stannar därför snart vid lämpligt ställe.

Mätta och belåtna kan vi snart styra kosan vidare mot nya djärva mål, nämligen Adriatisa havet. Regnet har nu upphört helt, men fortfarande är himlen täckt av tjocta gråa moln. Vi kommer så småningom in i en liten by, det syns en del hus längs vägen.

Framme vid vägkanten ståa två männskor. När vi kommer närmare ger de tecken att de vill ha lift. Det kan de väl få , tycker vi, stannar därför. De två människorna visar sig bestå av en medelålders kvinna i mörkaktige kläder och en äldre gumma. Denna är ganska kraftig, är helt svarklädd så när som på den vita charletten på huvudet.

Ur den yngre kvinnans mun väller snart en ström av ord. Strömmen avtar dock när hon upptäcker att vi inte förstår ett dyft. Då börjar hon i stället överösa oss med äpplen, framsåtet krlng oss där vi inte sitter fylls nästan.

De två kvinnorna utbyter en hel del ord, sedan är det tydligen klart och vi kan ge oss iväg. Vi har inte kört så långt förrän det åter börjar regna. En flod dyker snart upp till vänster om vägen. Den verkar strid och vattnet är alldeles brunt. Vi tycker att nivån tidvis ligger oroväckande nära vägens nivå.

Vägen svänger till vänster, vi ska tydligen över floden. Bron verkar skranglig, håller den verkligen? - Ja, det gör den, visar det sig när vi passerar. Regnet tilltar alltmer, det smattrar mot rutan. Pölarna på vägen ökar i antal och storlek.

Floden kryper allt närmre vägen, det börjar nästan se oroväckande ut om vi kommer att kunna fortsätta. På några ställen är vägen murad. Vägen svänger och delar sig sedan efter en stund.

Vi befinner oss tydligen inne i en liten by, det finns nämligin några hus omkring oss. Vi sa just svänga till vänster, västerut, när gumman i baksätet säger något så vi stannar. Hon pekar sedan till höger, vi däremot pekar till vänster. Efter en stund kliver gumman ut, synbarligen något besviken.

Ensamma kan vi fortsätta. Regnet är fortfarande häftigt. Floden kryper närmare, ibland går vattnet några decimeter upp på vägen. Vägen är fruktansvärt dålig, sämre än de värsta vägarna i Persien börjar vi nästan tycka. Det där med att vägarna ska bli mycket bättre genast vi kommer in i Europa har nu visat sig vara helt felaktigt.

Vi passerar staden Andrijevico. Vägen är dock fortfarande lika dåligt. Någon större stad är inte att vänta förrän vi når Titograd, och dit är det långt. Men därifrån borde det vara asfalterat, tycker vi, om inte annat så i alla fall på grund av namnet.

Regnet börjar bedarra. Det börjar också bli lite mer småkulligt, floden löper inte länge så hotfullt nära vägen, försvinner snart utom synhåll för oss oroliga turister. I Matesevo delar sig vägen-, vi tar till vänster ty enigt kartan ska det vara närmaste vägen till Titograd och bägge vägarna verkar vara av samma kvalitet.

Vi skumpar vidare. Dagen börjar lida mot sitt slut och snart börjar det väl skymma och inte har vi nått Adriatiska havet än som planerat. Nåja, det finns ju fler dar. I en liten by står en man med sin lille son och liftar. Vi stannar. "Titograd", frågar de, vi nickar till svar, varefter de tacksamt kliver in i baksätet.

Landskapet börjarn nu bli lite småbergigt. En flod som skurit sig djupt ner mellaa kullarna bevarar vi åt eftervärlden genom det fotografiska mediet. Vi kommer så småningom ner på en liten slätt, kör över en liten flod och befinner oss plötsligt vid ett vägskäl. Till vänster teckaar våra liftare åt oss.

Men vad som är förbluffande är att vi nu kör på en bra asfaltväg, trots att vägen enligt kartan ska vara sämre. Jaså, även M gör dåliga kartor. Vi valde alltså fel väg i Matesevo. - Nu har det hunnit bli mörkt ute. Men oj vilken skillnad det är att få köra på en jämn väg, vana som vi blivit vid allt skumpande.

Det dröjer inte så länge förrän ljus avslöjar att vi är på väg in i en rätt stor stad. Titograd förefaller vara en rätt moderna stad. Efter en stund vill liftarna kliva av. Vi letar efter en bensinmack, det behövs för stacksrs Blixten. Till höger om vägen uppenbarar sig snart en modern sådan. Blixten blir tillfredsställd på både olja och bensin.

Via en del skyltar börjar vi leta oss ut ur Titograd, lite längre vill vi hinna idag. Som tur är det visar det sig att vägen fortfarande är asfalterad, om än något smal. Nästan genast börjar den klättra och bli slingrig. Det har tydligen blivit mycket bergigare. Enligt kartan ska det ligga en bergsrygg som vi ska över innan vi kan göra vårt nertåg mot Adriatiska havet.

En liten stad blir vårt närmaste mål. Kilometrarna dit är inte så många, kryper snabbt ner mot noll. Men var är staden. Här borde den ligga tycker vi. Vi passerar en krök runt en bergvägg och plötsligt är den där. Det är en fantastisk syn att så där utan vidare plötsligt befinna sig mitt ibland en massa ljus.

Vi kommer snart igenom staden. Hur långt kör vi idag? Inte så där väldigt mycket länge, är vi överens om. Vägen klättrar allt mer. Det blir än slingrigare, vi passerar ett litet pass, sedan bär det utför. Vi spanar efter lämplig plats att stanna på. Det verkar kärvt för tillfället, blir väl bättre när vi kommer lite längre ner. - Där nere i hårnålskurvan verkar det finnas en liten avtagsväg. Vi kör in där, konstaterar att det bara är en liten stump, vänder Blixten så att vi kan rulla igång imorgon bittida.

Tisdagen den sextonde september

Fortfarande muligt på himlen när vi vaknat, men det förefaller inte som om det vankas något regn. Under morgonmålet diskuterar vi planerna för dagen. Vi kan lätt enas om att det måste vara ytterst lämpligt att måla Blixten idag, måla på lite stadsnamn med mera.

Med en lätt knuff får vi Blixten i rullning, i med en växel och åter störs det fridfulla landskapet, det vill säga vi är åter på väg. Vägen är fortfarande slingrig, än är vi inte nere från passhöjden. - Men där framme verkar det finnas en lämplig plats att måla på, en liten plats vid sidan av en hårnålskurva.

Vi målar Blixten

Vi parkerar Blixten med nosen ut mot vägen. Vi har snart fått upp locket på färgburken, jo det verkar vara rätt färg, nämligen svart så att det syns. Några instruktioner för hur man ska behandla färg lyckas vi inte hitta på något vettigt språk, men vi rör om ordentligt och går sedan till verket.

Dock tvättar vi av de ställen där vi ska måla allra först, Blixten är ganska dammig. Vi börjar med Blixtens nos, där skriver vi Stockholm-Teheren. Sedan målar vi runt om med Warzawa, Bucarest, Istanbul med mera. Där bak får Bagdad tjocka bokstäver. Rutba och Kuwait boarder får också vara med på ett hörn.

Vi tar någa bilder. Då gör vi en skrämmande upptäckt. Varken mellanringarna eller teleobjektivet till kameran står att finna. Alla försök är fruktlösa. Kan någon av våra liftare ha stulit dessa? Eller har de helt enkelt studsat ner på golvet och seden rullat ut när någon öppnat dörren. Ja, det lär vi väl aldrig få reda på. Vi inser med en gång att det är lönlöst att försöka åka tillbaka och leta efter delarna, bara att svälja förtreten och stäva vidare.

När färgen fått ungefär en halv timme på sig att torka fortsätter vi. Nästa stad ska vara Cetinje och där hoppas vi på att hitta en affär, våra förråd av förnödenheter är i det närmaste tomma.

Till vår förvåning möter vi en Volvo 164. Mycket riktigt visar det sig stå ett S på baksidan. Det är den första svenska bil vi möter sedan Istanbul på nerresan eller på tolvhundra mil. - Längre fram står några lif-tare som vi plockar upp. De vill med till Cetinje.

Äntligen når vi staden. Efter att ha tankat hittar vi en affär, och inte vilken affär som helst, en snabbköpsaffär av västerländsk typ. Vi lyckas snart fylla vår korg med diverse livsmedel och en flaska rom, en spritavdel-ning hålller man sig givetvis med. Vi lokaliserar bland annat en liter ren sprit för fyra kroner.

Nu är vi klara att fortsätta, fortsätta ner till Adriatiska havet. Vägen är nu tämligen plan och bra. Efter några mil är vi hungriga, stannar därför vid ett näringsställe. Trots att det verkar lite öde går vi in, men en man kommer med meny och sedan med mat, stekt lek, ägg, potatis med mera. Västerländers inflytande gör sig allt mer påmint.

Vi kommer inte långt förrän vi fastnar bakom några bilar. Vi kliver ur för att ta reda på vad som står på. Det är några som har krockat, dock inte så allvarligt. Det ena är en lastbil som står så olyckligt att man knappast kommer förbi. På ena sidan är det en bergvägg och på andra stupar det rätt brant ner. Man vill inte flytta på bilarna, väntar på att polisen ska dyka upp och reda ut saken.

Vi vandrar tillbaka. Framför oss har vi en skalbagge - liten folkvagn - från Köln. De har skrivit hela bilen full med de platser de har besökt - allt mellan Köln och Istanbul. De tänker tydligen ta sig förbi, kör fram och lyckas taktiskt klämma sig förbi på utsidan av lastbilen. Flera personbilar bakom oss upprepar manövern. Vågar vi också? Vi torde väl vara något bredare. När vi kliver fram för att rekognosera vinkar några jugoslaver åt oss att det är bara att köra.

Jo faktiskt, det är nog tillräckligt brett även för oss. Sakta lirkar vi oss förbi, avgrunden på höger sida försvinner snabbt bakom oss när vi åter kan accelerera på vägen. Nu torde vägen till Kotor vid Adriatiska havet ligga öppa för oss.

På kartan är det bara en helt kort bit kvar, men avståndsmarkeringen anger sex mil. Vägen måste vara oerhört slingrig blir den slutsats vi drar. Snart får vi klättra lite, passerar ett pass och det går ater utför. Vägen planar ut tillfälligt, snart blir det åter bergigare.

Så får vi äntligen se en efterlängtad utsikt. Långt bort ser vi havet i några vikar och mellan några öar. Det verkar som om molntäcket tänker lätta också, efter en stund tänger några solstrålar emot oss, havet blir glittrande vackert. Vi stannar vid en utkiksplats och kliver ur.

Vi har en underbar utsikt. Långt nere till höger ser vi Kotor. Mellan oss och staden stupar en brant bergsvägg. Närr vi tittar närmare på denna ser vi att vägen klänger sig fast vid dess sida och slingrar sig ned. På en skylt står det att det är tjugofem hårnålskurvor ner till havytans nivå.

Adriatiska havet

Vi kliver in i Blixten och fortsätter. Efter en lång och slingrig nerfärd stöter vi på vägen som löper längs Adriatiska havet, en väg som ska vara av bra kvalitet. Det är den också, om än lite kurvig så det blir inte till att hålla några högre hastligheter (som om vägen skulle ha någon större betydelse i detta fall).

Solen skiner på oss titt som tätt mellan molnen. Det är mycket vackert ävem nere vid havsytans nivå. Branta klippöar och vikar med branta bergväggar bakom vägen passerar revy. Vi passerar åtskilliga små städer och byar som förefaller småtrevliga. VI är på gott humör nu när vi äntligen krossat jugoslaviens alla berg.

Vi konstaterar att vi åter väcker större uppmärksamhet, folk tittar på oss. Det måste bero på att vi målat bussen med så vackra bokstäver. Många vinkar glatt, vi vinkar tillbaka eller tutar (på några flickor). - Landskapet bevarar vi till eftervärlden, men får tillfälle att gång på gång beklaga förlusten av teleobjektivet. Det är lustigt, nästan varenda bild hade gjort sig perfekt med telet, inte hade vi märkt några liknande tendenser förr.

Vi passerar Herceg Novi. Det börjar skymma på himlen, kanske borde vi tänka på natthärbärget. Dubrovnik ligger inte så avlägset, där måste det finnas en bra campingplats. Vi beslutar att tillbringe natten i denna turistort i mån av bra övernattningsmöjligighet.

Dubrovnik

Vägen löper rätt högt över vattennivån när vi ser en skylt "Dubrovnik" till vänster. Via en lång nerförsbacke når vi målet. Var hittar vi en övernattningsplats? Camping står det nästan omedelbart på en skylt till vänster. Vi befinner oss strax på en grusväg eller rättare jordväg, ganska smal och kurvig.

Efter några kilometers väg ser vi diverse hotell ooh andra byggnader liksom havet. En liten väg löper länge stranden till några hotell. Får vi stå här? Det verkar dock inte så bra, alldeles för mycket folk, bara turister förstås.

Efter en kortare rekognosering återvänder vi till grusvägen och kan snart köra in i Dubrovnik. Här lär det väl vara svårare att hitta en någorgorlunda avskild plats. Vi provar en lång backe upp mot några skogspartier. Vi parkerar, kliver ur. Massa folk i närheten, bland annat vi svenska röster. Nej, de vet ingenting om en bra campingplats.

Vi återvänder ner till centrum. Här är det massor av folk i farten, liv och rörelse. Trångt är det också att komma fram, massor av enkelriktningar. Vi luskar ut att det finns en campigplats alldeles vid norra utfarten. Det är väl bara till att prova. - Mycket riktigt. Strax efter vi lämnat Dubrovnik står en skylt med camping till vänster. Vi svänger in på den lilla vägen.

Vi letar emellertid i företa hand efter något ställe som vi kan ha för oss själva, ett ställe som dessutom ligger alldeles vid vattnet så att vi kan få oss ett morgondopp. Något sådant hittar vi givetvis inte, men det hade vi knappast väntat heller, så här nära en stor turistort.

Vi får väl undersöka campingplatsen. Till vår förvåning går vägen i en uppförsbacke upp mot en stor kulle. Ligger inte campingen nere vid stranden? Det måste ju bli långt att gå om man vill bada. Vi följer efter några bilar in under en imponerande, upplyst infart. Det här verkar dyrt. Ingen hindrar oss så vi fortsätter in för att kolla in läget innan vi bestämmer oss.

Det är upplyst så vi kan få en god överblick. Längs vägen vi åker på ser vi bilar och tält, bilar och tält. De är tätt packade, för tätt tycker vi. Det verkar var en enormt stor plats. Aldrig förr har jag sett så mycket bilar och tält så tätt packade. Här lär man då inte få någon större ro.

Det är väl ingen idé att fortsätta och se om det finns någon badmöjlighet, resonerar vi. Så otrivsamt som det verkar vara här vill vi hur som helst inte stanna. Vi vänder Blixten och kör tillbaka ut genom den imponerande infarten. Ingen tycks ta någon notis om oss. Möjligen höjer vakten vid infarten på ögonbrynen.

Vi är snart ute på utfarten från Dubrovnik igen, tar till vänster. Efter en lång och sugande uppförsbacke är vi åter ute på stora vägegn. Var ska vi nu hitta en lämplig övernattningsplats? - Det börjar bii skogigare omkring oss, förefaller alldeles öde.

Utan fövarning springer plötsligt en katt ut mitt i vägen ungefär en meter framför Blixtens nos. Björn som kör ställer sig på bromsen. Då vi inte hade så hög hasthet stannar bussen nästan omedelbart. Hur gick det med katten?

En bit till vänster på vägen ser vi den i strålkastarskenet. Den ligger på höger sida och rör krampaktigt på vänter baktass. Men den måste väl vara skadad? Jo, nu ser vi att det snabbt bildas en stor blodpöl under katten. - En jugoslav har dykt upp ur mörkret, tittar också på katten.

Katten har tydligen inta långt kvar. Rörelserna blir svagare, nu rör den helt sakta på sig, en sista rörelse, seden ligger den alldeles stilla. Nu måste den vara död.

Jugoslaven rycker på axlarna som har ville säga , det där var väl inget att bry sig om, sedan går han sin väg. Vi fortsätter också, minns i ett alla döda djur vi sett på vägarna i Turkiet och Persien. Nu vet vi hur det går till i detalj.

Vägen går åter närmare stranden. Vi hittar ett ställe att köra av på. En meter från den gjutna stranden finna en liten konstgjord ö, gjuten av stenar, ungefär tjugo meter lång och fem meter bred. Via en bred nerfart från fast land kör vi ner på den lilla ön. Här tänker vi tillbringa natten.

Onsdagen den sjuttonde september

Det är molnigt ute när vi vaknar. Vi ser oss omkring. Det är ganska öde i omgivningarna. Badmöjligheterna verkar inte särdeles lovande, vattnet ser inte så trevligt ut. Nåja, vi tillreder frukostet. Vi får väl åkt en bit till för att hitta ett bättre ställe.

Någon dag hade vi tänkt tillbringa nära straden. Det här är väl sista chansen att få simma i havet på bra länge, så vi vill inte lämna Adriatiska havet utan att ha hittat en bra plats.

Till vår förvåning startar Blixten endast med hjälp av startmotorn. Det är vi inte bortskämda med så här på morgonkulan. Men det måste vara mycketvarmare här nere vid havet än uppe i bergen. Det besparar oss också problemet att rulla igång honom nere på den här lilla ön.

Vägen går nu mestadels längs stranden. Landskapet är småkulligt. Kullarna går oftast ända ner i vattnet så vägen får slingra sig runt om. Det blir med andra ort inte tal om att hålla några högre hastigheter. Det är dessutom mycket fartbegränsat.

Vi kommer så småningom till staden Split, en av de större städerna. Vi ger oss emellertid inte tid till att stanna utan fortsätter vidare till Sibenik. Landskapet är oförändrat, småkulligt. Än så länge har vi inte hittat något bra ställe att stanna ooh bada på.

Pakostane

Campingplats står det på en skylt. Klockan är visserligen inte alls särdeles mycket, bara omkring två på eftemiddagen, men är det en bra plats tycker vi att vi kan ge oss tid att stanna ett tag. Saken är med andra ord väl värd att undersökas.

Vi tvekar ett tag när vi ser att avtagsvägen går till höger, inåt landet. En noggannare studie av vägkonstruktionen ger dock vid handen att all sådan oro är obelopt. Avtagsvägen löper i en halvcirkel under stora vägen. Vi fortsätter.

Det blir tillfälligt en aning skogigt, men efter en kortare åktur glesnar det, vi passerar genom en liten grind och befinner oss tydligen på den lilla campingplatsen. Några bilar står parkerade mellan träden, vi ser vattnet en bit längre ner.

Det ser trevligt ut, så vi beslutar oss omgåene för att stanna och bada. Visserligen är det tämligen molntgt ute, men ganska varmt ändå. Jag kör ner mellan träden en bit till höger. Björn är missnöjd med platsen, men efter ytterligare några manövrar står Blixten till belåtenhet, helt nära stranden.

En första åtgärd blir att ikläda oss badmundering, medan nästa blir en kort promenad på cirka trettio meter. Vi befinner oss nu vid en plats närmast avsedd för vidare befodran ut i vattnet. Vi kliver i. Det är lagom temperatur, en aning svalt vid första kontakten men sedan skönt.

Tjugo meters promenad ut går bra, seden tvingas vi ta till simmande rörelser för att få näsan över vattnet. En kortare simtur, sedan återvänder vi till Blixten. Lunchen som snart följer är precis vad som behövs.

Vi funderar över campingplatsen. Vi har inte sett till vare sig vakt eller speciella arrangemang. Kan det här vara en gratiscamping av samma slag som vi förvånades över i Turkiet? Knappast troligt, men ingen verkar vilja komma fram till oss och ta betalt.

En har kommit fram, står först på lite avstånd och läser på Blixten. Han går seden närmare, undrar om vi kan engelska. "Yes, a little", tycker jag. Han frågar sedan om några mindre platser, Rutba har han konstigt nog inte hört talas om, skrämmande en så betydade plats mitt i öknen. "You seem to have been everywhere" tillägger han.

Vi pratar en stund. Han tycker inte min engelska är så "little", men undrar om vi inte har stavat några fel, nämligen "Kuwait boarder" istället för "Kuwait border". Ja kanske det, vi får väl ta och ändra vid tillfälle. - Ytterligare en person närmar sig vårt lilla sällskap. På närmare håll visar det sig vara en söt flicka i vår egen ålder. Hon presenterar sig som Hannah, är dotter till Marc som vi först stött på. De är ute på en liten semerresa från England.

Vi blir snart bjudna på middag i deras husvagn, en invitation som vi tacksamt accepterar. De drar sig sedan tillbaka, vi lovar komma efter om en halvtimme. - Vi städar undan lite, om gör sedan klart för att sova när vi kommer tillbaka.

En liten promenad i skymningsmörkret för oss upp till engelsmännens lilla vita husvagn. Vi får gå in och sIå oss ner vid ett litet bord. Vi konstaterar att det faktiskt är mycket mer plats här än i Blixten, dock skulle vi själva aldrig fundera på att släpa med oss husvagn. I ett kort ögonbliok minns jag finnen vi träffade på nere i södra Turkiet. Han som släpade med sig husvagn bakom en follabuss för att ha med sig bastu.

Hannah står om tillreder lite mat, visar oss några grönsaker vi inte tidigare sett. Dessa luktar emellartid gott. Snart nog är det klart. Vi låter oss väl smaka.

Vi pratar lite om vår resa, om stackars Blixten. De genmäler att det inte heller är alldeles bekymmersfritt med en liten bil med husvagn efter. Utanför Genève är det motorväg med minimihastigbet åttio kilometer i timmen och det är inte alltid så lätt att hålla.

Det framkommer att Hannah har en morbror i Isfahan. En av de trevligasta städerna vi träffat på, tycker vi. Man kanske skulle ta och resa och hälsa på honom, säger Hannah. Fast först måste väl engelsmännnen släppa lita på valutarestriktionerna. Man får nämligen inte föra ut mer än femtio pund per person ock år, så de är tvungna att leva ganska sparsamt.

Så småningom bryter vi upp. När vi vandrar tillbaka till bussen i mörkret hörs en röst en bit till vänster om oss. Bland glada röster hörs plöts-ligt ett tydligt "hej". Vi genmäler med samma ord, men fortsätter vår väg. Finns det månne svenskar här eller har någon bara lärl sig ett ord?

Torsdagen den artonde september

Solen skiner när vi slår upp våra blå ögon. Efter frukosten tar vi ett snabbdopp. Sedan säger Björn att han ska fixa motorn innan vi definitivt beslutar oss för en utbytesmoton i Tyskland. Han bygger därför upp en liten ställning för ena bakhjulet, klättrar in i Blixten och börjar en massa backningsmanövrar, det är nämligen mycket trångt mellan träden. Till slut står i alla fall Blixten som han vill den - fast till köpet av att även den andra backspegeln är demolerad.

Nåja, nu finns det gott om plats för att beskåda motorn underifrån. Trots idogt letande kan han i alla fall inte hitta något av värde som kan repareras på platsen. Det blir till att köra ner på marken igen. - Vi går ner till badplatsen.

En kille något äldre än vi själva tilltalar oss. Det var tydligen han som ropade hej igår kväll. Det visar sig vara en tysk med ganska slarvigt uttal, dock förståeligt. Han har tillbringat två år i Sverige och har hunnit lära sig en del svenska som han också blandar upp tyskan med, "en liten röd stuga" med mera. Till vär förvåning kan vi konstatera att vi varit grannar, han har nämligen bott I området alldeles bakom Canada brädgård. Ibland förefaller världen faktiskt ganska liten.

Efter en pratstund ger han sig iväg. Snart nog tillstöter engelsmännen. De pratar om Pakistan tycker vi först, men upptäckar seden att det rör sig om Pakostane, en liten by alldeles i närheten, som prisas högt. - Vi undrar sedan hur det är med betalningen på campingplatsen, det är väl möjligen inte gratis? Onej, genmäler Marc, de tar bra betalt.

Vi beslutar att genast avklara våra ekonomiska mellahavanden. Vi tar med några dollar, ty vi har ganska omt om jugoslaviska dinarer och vandrar i väg till föreståndaren. I en liten grön stuga en bit bort hittar vi honom. Men dollar vill han inte ta emot, talar däremot om var vi kan växla lite pengar. Vi vandrar vidare in i Pakostane. Visserligen blir inte promenaden så avskräcknde lång, men det är varmt ute så jobbigt är det.

Det förefaller vara en småtrevlig stad. Vi går emellertid direkt på närmaste bank, som tur är visar sig vara öppen. Vi sträcker fram våra dollar för att växla. Men se, det går inte alls, man måste nämligen ha pass med sig, något som vi inte har. Våra protester och gester hjälper inte. Det är bara att gå tillbaks.

Lotten avgör att det blir Björn som får återvända den heta vägen. Under tiden drar jag mig så sakteliga till föreståndaren. På knagglig tyska kan vi korrespondera lite grann. Han börjar skriva kvitton, två nätter tänker vi stanna. Jag måste hålla med engelsmannen om att det inte är så där enormt billigt.

Så småningom kommer Björn tillbaka med lite dinarer, så vi kan betala. Vi upptäcker på återvägen att det finns en liten affär. Kan det kanske finnas något av intresse? Jo då, visst finns det det. Vi inhandlar snabbt en magnum rödvin, kan vara gott i solen vid stranden.

Vi hämtar några glas ur Blixten, iför oss badbyxor och vandrar ner till badstranden, slår oss ner. Vinet finner mig snart väl tillrätta inombords. - Vi ser att engelsmännen sitter en bit längre bort. Vill de kanske också ha vin. Förefaller inte så troligt, men vi kan ju alltid ta och fråga dem, det kostar ingenting.

Erbjudandet om lita jugoslaviskt vin antas med förtjusning. Vi hämtar ytterligare två glas. Marc tycker vi är lyxiga som sitter och dricker vin så här mitt på ljusa dagen, men han uppskattar tydligen drycken.

Efter en stund undrar Hannah om det inte vore på sin plats med ett litet bad. Jodå, det kan vi gå med på. Hon har dook inget sinne för hur man tar sig ut i vattnet, bara går rakt ut och börjar simma när djupet är tillräckligt, i stället för att först försiktigt sätta ner ena foten, känna kylan, sedad nästa och återigen erfara kylan. Ytterligare några försiktiga steg och man börjar vänja mig för att något senare vara beredd att börja simma.

Väl ute en bit undersöker vi bottenfaunen, simmar sedan vidare en bit. Marc har inte följt med ut, sitter kvar på stranden. En bit längre bort till höger finns en tom brygga. Våra simmande rörelser styr sig dit bort, vi klätt-rar upp och pustar ut.

Det är flera båtar som drar vattenskidåkare ute på fjärden. Det var ju ett tag sedan man åkte vattenskidor sist, reflekterar jag, det vore inte så dumt att pröva på det igen. Det förefaller nästan som om vi befinner oss på bryggan till någon slaga vatteskidskola.

Friden varar emellertid inte så länge. En man kommer vandrande emot oss. På tyska omtalar han att vi måste omedelbart ge oss iväg. Jag undrar varför, men han behagar inte förklara sig. Då Hannah redan dykt ner i det våta elementet följer vi exemplet.

Långsamt simmar vi tillbaka, kliver upp och återförenar oss med Marc. - Vi går över till Blixten, demonstrerar hur vi ändrat på stavningen av "boarder" genom att sudda ut aet, visar sedan hur vår inredning fungerar. Vi undrar sedan om vi inte ska ta och äta middag i Blixten idag, men nej, engelsmännen tycker det verkar för trångt, något som de i och för sig kan ha rätt i. De föreslå att vi åter förtär nattvarden på samma ställe som i går, vi protosterar inte. Vi bidrar i alla fall med lite mat.

Snart har vi åter bänkat oss i den lilla husvagnen, som Marc har köpt "secondhanded". Det härr ska alltså vara vår sista jugoslaviska kväll. Ni har långt hem får vi höra. Långt? tycker vi, bara trehundra mil, det är väl ingenting. Nåja, tycker dom , har har man åkt så långt som ni kanske det inte förefaI-ler så långt kvar.

Fredagen den nittonde september

Det är inte lika soligt ute idag som igår. Vi masar oss i alla fall så småningom ner för en liten simtur. När vi återvänder till Blixten dyker tvsken för en liten pratstund, men försvinner när Marc närmar sig. Han undrar när vi tänker ge oss iväg, hinner vi med en liten avskedslunch? Vi tycker inte att vi har' så där förskräckligt bråttom, det låter gott.

Än är det emellertid inte lunchdags, i samlad tropp återförenar vi oss med Hannan nere vit badplatsen. Efter en slö timme beger vi oss upp till husvagnen, där vi blir väl förplägnade.

Ett utbyte av adresser blir nästa fas i utvecklingen, sedan är det dags att skiljas åt. Vi snyggar upp bussen som hastigast, kliver sedan in bakom respektive bredvid ratten. En vridning av nyckeln och både dem gröna och den röda lampen tänds. Ytterligare en liten vridning, ett svagt klagade hörs från startmotorn, sakta orkar den dra runt motorn.

Vi inser situationen, stiger ur. Efter lite diverse jox mellan träden för att få Blixten i rätt rullposition tar vi en kortare språngmarsch skjutande Blixten, som den här gången inte har en chans att neka. Motordånet ekar mellan träden.

Marc kommer just vandrande, tänker tydigen hjälpa till. Nåja, nu är det för sent, vi vinkar farväl. Husvagnen försvinner i bakom oss. Återigen kan vi styra kosan norrut. Landskapet är sig likt, småkulligt, gott om vikar men ganska kalt.

Vid Zadar viker vägen tillfälligt inåt landet, via en lång bro når vi Maslenika men fortsätter som om inget hänt. Det är mulet ute, en aning disigt. Havet befinnet sig fortfarande utom synhåll.

Nu är det än kalare, de små kullarna avslöjer sig med bergsytor. Vägen svänger till höger runt om en utstickande klippa. Jag håller en moderat hastighet, kurvan verkar rätt skarp.

Vi kommer ut ur kurvan. Plötsligt ser jag två skrikande kvinnor mitt i vägen. De flaxar vilt med armarna, vill tydligen att jag ska stanna. De flyttar sig åt sidan, bakom dem ser jag en bil stå i en onaturlig ställning på min väghalva, har redan hunnit trampa på bromsen.

Det är tydligen halt på vägen, hur det nu kan komma sig. Blixten minskar hastigheten ganska långsamt. Jag ser att det är tomt på den mötande väghalvan, släpper bromspedalen och styr i ställlet förbi hindret. En nav-kapsel skramlar till och flyger iväg en bit när ena hjulet träffar.

Jag stannar strax efteråt. Vi kliver ut för att ta reda på hur illa ställt det är, att en olycka har hänt är helt klart. De två kvinnorna vi mött verkar lätt hysteriska, de skriker en massa på italienska. Bilen står parkerad med nosen mitt emellan fel färdriktning och bergväggen, ungefär en meter ifrån berget. Några meter längre bort ligger en man vid vägrenen. Ansiktet är alldeles blodigt, dock förefaller det mest vara koagulerat. Det ser nog värre ut än det är. Mannen, som tydligen är tysk, pratar nämligen lite med min fru och kvinnorna när de närmar sig, säger antagligen till att de inte får röra honom, ty de håller sig en bit bort. Hans fru verkar inte så illa däran, står några meter längre bort och snyftar. Bilen är intryckt på några ställen,det ligger glasskärvor i närheten.

Någon i närbeten säger att hjälp är på väg, att vi inte ska röra mannen. Ytterligare en bil kommer från vårt håll, stannar en bit bort. De italienska kvinnorna undrar om vi har en kniv att låna ut. Vi är lite tveksamma, vad ska de med den till? Nåja, de verkar lite lugnare, jag ger den kniven men håller ett öga på vad de har för sig.

Det är tydligen inte så mycket vi kan göra här. Det är väl ingen idé att vi stannar, tycker vi. Jag undrar om kvinnorna är klara med kniven, jodå det är de. Jag får tillbaka den. Fortfarande är de påtagligt nervösa.

Vi startar Blixten och Iämnar platsen, lätt uppskakade.

Efter ett tag får vi åter köra längs stranden, vägen är kurvig som van-ligt. Nu klättrar det lite uppför, jag tvingas lägga i tvåan när det blir än brantare. När vi slingrat oss upp en bit ser vi att det står några poliser vid sina motorcyklar vid sidan av vägen. Kan det vara någon form av vägkontroll. På Björns inrådan lättar jag lite på gasen för att inte motorljudet ska låta alltför mycket.

Men vad hjälper en dylik manöver? Vi blir ändock stoppade. Man vill se våra körkort, är det allt? Nej, tydligen inte man går runt bilen och tittar hur det ser ut. Poliserna ber oss komma bak och titta. Aj då, det måste väl vara ljuddämparen.

Nej inte alIs, det är registreringsskylten som inte duger. Kanske inte så konstigt, numret går inte att läsa. Det blir till att böta, hela sex kro-nor kostar kalaset. Nästa steg blir att göra skylten läslig. Vi torkar av dammet med en liten trasa. På en meters hålla kan man nu med svårighet urskilja bokstäverna, vi tycker inte att man kan tala om förbättring.

Vi är dock tydligen fortfarande lite svenskpåverkade. JugosIaviska normer skiljer sig i vissa avseenden markant från svenska. Poliserna nickar åt oss och säger att det är bra, att vi kan fortsätta vår avbrutna färd.

Häpna tittar vi på dem. Jodå, de menar allvar, nickar åter leende mot oss att vi kan fortsätta. Den här gången är vi inte sena att följa uppmaningen. Försiktigt startar vi för att motorbullret inte ska vara alltför högljutt.

Allt ´går emellertid bra. Här bryr man sig tydIigen inte heller så mycket om störande trafik. - Någn timmar senare når vi Rijeka, skymningen har lagt mig över våra huvuden sedan några timmar. Nu ska det bara vara sex mil kvar till italienska gränsen, målet för dagens övningar.

Plötsligt börjar vägen klättra brant uppåt, det är med nöd och näppe vi lyckas behålla trean i. Då vi ser en liten restaurang vid vägkanten stannar vi till ett tag och tillfredsställer hungrande magar.

Fortfarende går det uppåt, Rijeka ligger långt under oss innan vägen åter planar ut. Man måste ha en underbar utsikt härifrån i dagsljus. - Ungefär en timmes färd lägger vi bakom oss innan några ljuspunkter avslöjar att gränsen är nära. Vi överväger om gränsen kan vara öppen så här dags. Vi kommer fram till att det nog hur som helst inte spelar någon roll, här är det säkert ypperligt att tillbringa natten. På andra sidan en liten sandplan alldeles vid tullbyggnaderna finner sig Blixten tillrätta.

Lördagen den tjugonde september

Vi klarar av morgonmålet innan vi kastar oss i alla tullbestyren. Nåja, så där väldigt jobbigt är det inte att ta sig ur Jugoslavien. Man kastar en förströdd blick i våra pass, smäller i en stämpel där det verkar passa. Vi kan fortsätta.

Nu väntar oss Italien.

[del 18]