(lördagen den tjugonde september) (gränsen mellan Jugoslavien och Italien)

Italien

Tullbyggnaden ligger bara några få meter från den jugoslaviska. Inte heller här håller man hårt på formaliteterra. Hela tullproceduren är snabbt avklarad. Vi ser att den ganska unge italienaren också växiar pengar. Lite italiensk valuta kan vi behöva.

Våra dollar är på upphällningen. Tiden har tydligen blivit mogen att undersöka huruvida de av Maj ordnade reservcheckarna har något värde på så här sydliga breddgrader. Jo tydligen, mannen säger att det går bra att få stålar på sådana. Vi tar lite italienska lira och resten i D-mark österrikiska schilling.

Bensinkuponger går det också bra att köpa här, det vill vi ha då sådana avsevärt förbilligar literpriset. Nu får man emellertid inte köpa mer än femton liter per dag eller trettio liter för oss. Lite i knappaste laget konstaterar vi. Björn konstaterar detta även på engelska, "it is not enough". Italienaren, med vilken vi konverserat på engelska, är tydligen inte så svår att ha att göra med. Han låter os köpa kuponger för fyrtiofem liter.

Trieste är vårt nästa mål, sjutton kilometer avlägset. Först blir vi av skyltar vederbörligen hälsade välkomna på fyra upråk till Italien. Vi har även något hunnit diskutera den fortsatta färdvägen. Samtalet vidrörde då Venedig, jag konstaterade att det ligger ju inte så avlägset, varvid Björn utbrast, va har du inte varit i Venedig då måste vi åka dit, varmed saken blivit avgjord.

För tillfället kör vi mest i nerförsbackar mot Trieste. Divese fiat syns överallt på vägen. Vid en bensinmack passar vi på att tanka och fylla på olja. - Nu syns Trieste nedanför oss, till vänster vid havet utbreder sig en massa hus. Snart nog sugs vi in i stadstrafiken.

Nu inser vi fördelen av att ha en liten fiat 600 när vi ser hur de små lilleputtbilarna susar fram och tillbaka mellan filerna. Vi med vår något klum-pigare bil tvingas ta det något lugnare. Huvudpostkontoret ska vi närmast till, det visar sig inte ställa till några större problem att nå detta.

Vi går in i det stora svala huset. Nu är det spännande. Detta är nämlien avtalad destinationsort för det brer som bör vänta från Björns föräldrar, det brev som bör omtala huruvida möjlighet kan tänkas yppa mig att låna lite pengar för att möjliggöra ett utbyte av Blixtens motor i Tyskland.

Till vänster hittar vi luckan med Poste Restante. Björn går fram och sträcker fram passet. Till vår förvåning räcker posttjänstemannen efter en stund över ett brev adresserat till Björn. Då har alltså postgången fungerat. Förundrade stirrar vi på alla de frimärken som pryder kuvertet och alla ord om "par avion", express med mera.

Jodå, från föräldrarnas håll tillstyrks motorbyte. Det är bara att slå en tele-fonsignal så skickar de ner pengarna. Då återstår alltså bara att ta sig till Tystland och changa motor. Men först Venedig. Vi har snart krånglat oss ut ur Trieste. Snart dyker det upp skyltar om Autostrada.

Det är visserligen rätt dyrt nöje att åka på Autostradan men vi tycker ända att detta verkar vara smartast, lite bensin sparar vi väl också antagligen. Vi stannar vid en liten kur, betalar och accar Iväg. Vägen är mycket välbyggd och snabb för de som har lämplig bil. Vi ligger i ungefär åttio eller ibland till och med en aning fortare.

Diverse skyltar dyker upp, mest om avtagsvägar till Udine vilka vi emellertid omsorgsfullt undviker. Vägen går hela tiden i mjuka kurvor och i svaga upp- och nerförslut. Närmast dyker ett litet uppförslut upp, Blixte håller ungefär åttio kilometer i timmen. Plötsligt minskas hastigheten till sextio. Björn säger att han inte gjort någonting, någonting måste ha hänt. Vi stannar vid sidan av Autostradan.

Något speciellt kan vi inte upptäcka med motorn. Vi rengör tändstiften och rengör tändfördelaren lite. När vi förtsätter visar det sig att Blixten tycker att sextiofem är en lagom hastighet. Vi måste hålla med, vare sig vi vill eller inte. Motorn är tydligen på upphällningen.

Venedig

Vi fortsätter mot Venedig. En timmes färd för oss till en avtagsväg från autostradan. Efter att vi visat vår biljett kan vi fortsätta ut på en vanlig väg. Det blir bara en mils färd ungefär innan vi ser en lång järnvägs- och landsvägsbro ut till en stor ö.

Bron ut till Vendig upplyser Björn mig om, som om jag inte alldeles själv hade kunnat lista ut detta triviala faktum. Vi kör över bron och till en parkeringsplats på andra sidan. Inne i själva Venedig får man nämligen inte köra bil och kan inte heller för den delen.

Vi kommer ut på en personbilsparkeringsplatm, men här nr vi inte stå, utam måste fortsätta till parkeringsplatsen för mikrobussar något längre bort. Fyra kronor i parkeringsavgift tycker vi är dyrt, men vi har naturligtvis inget val. Mitt i en lång radda mikrobussar får Blixten plats. Gott sällskap fick han i alla fall.

Det blir att fortsätta till fots. Någon dyr båt vill vi nämligen inte kosta på oss. Till att börja med följer vi strömmen genom små gränder och över små gångbroar. Vi kommer så småningom ut på egna vägar genom mindre kvarter, hittar inte riktigt dit vi vill, till Sankta Marcusplatsen.

Efter en stund kan vi blicka ut över Canal Grande som löper mitt igeom hela Venedig och där även rätt stora båtar kan ta sig igenom. Här kan vi dock Inte passera över, någon bro finns inte i närheten. Vi har fått ett visst grepp om orienteringen och lyckas efter ytterligere en promenad lokalisera en av de två broar som finns över Canal Grande.

Här är det även stor genomströmning av gondoler. På den vidare vägen ser vi flera butiker och restauranger med spaghetti och pizza. Pizza tycker vi ser lite tveksam ut, bestämmer oss för att lite senare intaga äkta italiensk spaghetti. Nu till Sankt Marcusplatsen.

Snart glider vi ut på det stora öppna torget. Det ger en imponerande anblick. En kyrka, ett palats, ett torn och andra byggnader i vilka bland annat restauranger inrymda omgärdar torget. På själva torget finns massa stolar och bord utställda för restaurangäster. Mycket folk är här och tittar och duvorna är mycket talrika, så talrika att man måste vara försiktig och se efter var man sätter ner foten på vissa delar av torget.

Vi inleder med en sval glass innan vi vandrar runt. Sankt Marcuskyrkan från medeltiden är mycket vacker. Vi får tillfälle att jämföra mot orientaliska byggnadsideal och skillnaden är slående, framför allt beträffande utsmyckning och dekoration. Dogepalatset vid det angränsande Piazettetorget är ett annat ståtligt byggnadsverk.

Utsikten från det nittionio meter höga klocktornet "Campanile" förefaller lockande. Tvåhundra lire per person kan det vara värt enas vi om och susar snart upp i höjden. Utsikten är också mycket bra kan vi konstatera när vi lyckas tränga oss fram till ett ledigt valv. Vi får ideligen tillfälle att prisa vidvinklets förträfflighet. "Tur man har vidvinkel med" blir en av kommenta-rerna.

Kommentaren får svar på svenska. Ja det vore inte dumt att ha. Ett äldre par bredvid oss visar sig vara svenskt. Till på köpet visar det sig att de besitter ett stycke Pentax kamera. Dock verkar det inte som om de är så där speciellt pigga på att låna objektiv, jag trugar dem inte.

Åter nere på mer jordnära plats. Vi börjar bli hungriga varmed sökande efter lämplig restaurang kan ta mIn början. Vi inser att vi bör nog först avlägsna oss en bit från Sankt Marcusplatsens alla närmaste omgivningar.

Det visar sig inte vara något större problem att hitta lämplig lokal. Vi stiger in, visas in till ett litet bord i en helt liten restaurant. Den tjocka servitrisen skrattar när vi säger att vi vill ha spaghetti. Men vad ska vi dricka till? Lite rödvin måste vara på sin plats.

Vi får en stor portion var men det behövs och går ner utan knussel. Men nu har uppbrottets tid kommit. Vi ska vidare hemåt. Orienteringen tillbaka till Blixten är ganska lätt avklarad, lite erfarenhet har vi fått.

Vi når också Blixten utan missöden. Vart åker vi nu? Norrut förstås, vilken väg väljer vi genom Alperna? Bortsett från genom tunneln tar vi inte Brennerpasset, det är helt klart, ty det är den lättaste passagen. Nej det blir nog Grossglockner i Österrike.

Det betyder att det inte blir något mer åkande på de italienska autostradona. Färdriktningen pekar rakt norrut mot Treviso. Vägen är rätt bred och bra, ganska livligt trafikerad. Treviso försvinner bakom oss strax efter det att det blivit skymning ovanför våra huvuden.

Blixten puttrar vidare i mörkret. Nu går det långsamt, ty vi har några slöa bilar framför oss. Ingen i den lilla kön kör om ty det är möte, men vad gör det på en så här pass bred väg, trebilsmöte borde väl gå att ordna tycker jag och styr ut i det tänkta mittfältet. Blixten accar så gott han förmår, det vill säga erbarmerligt dåligt. Farten ökas i alla fall så att vi tids nog kan pressa oss förbi den lilla kön.

Dagsmålet för idag har vi bestämt till den lilla staden Vittorio. Denna stad ligger nämligen vid foten av Alperna och utsikten när vi börjar klättra upp denna sista bergskedja i vägen för oss vill vi inte missa. - Efter någon timmes körning är vi framme. Alldeles vid infarten i utkanten av staden ligger någon stor magasinliknane byggnad och utför denna finns en sandplan. Det hela förefaller alldeles öde så vi beslutar att slå nattläger här. En smärre måltid följer närmast härpa.

Vad gör vi nu? Klockan har inte hunnit bli så mycket än. En bers skulle nog inte sitta alldeles fel, det inses lätt. Vi låser Blixten och ger oss iväg, att fatta beslut var nämligen gjort i en handvändning.

Så värst många meter behöver vi inte gå förrän lämplig lokal uppenbarar sig. Bara ett kvarter fråt Blixten kan vi slinka in på ett lovande ställe. Detta är visserligen inte så stort, men vi kan få vad vi vill ha. Den viktigaste inredningen i lokalen består av ett långt bord tvärs över rummet. Bakom finns två män som tydligen står för försäljaingen. Några bord finns också i rummet men de flesta gästerna föredrar tydligen att stå vid disken och prata.

Vi beställer in en öl var, vi har inga större problem att göra oss förstådda beträffande denna ädla dryck. I behagligt långsamt tempo låter vi drycken försvinna ner i våra magars avgrunder. - Så småningom återvänder vi till Blxrten igen.

Söndagen den tjugoförste september

Redan tidigt på morgonen slår vi upp våra ljusblå. Vi inleder med ett litet morgonmål, men är snart klara att ge oss i kast med alperna.

Vägen leder först tvärs igenom den lilla staden Vittorio, som verkar vara riktigt småtrevlig. Några noggranna studier ger vi oss emellertid inte tid till, utan åker bara rätt igenom.

Det har blivit småkulligare ute, i bakgrunden kan vi ana oss till högre höjder. Väger börjar klättra så smått. Vi når staden Belluno. Vägen klättrar allt djärvare efter staden, blir slingrigare på grund av bergssidorna som vi måste ta oss uppför. Byarna vi ser ligger pittoreskt Inbäddade grönska i dalgågarna.

Byarna vi passerar är också mycket vackra. Husen är målade i olika färger, mänskorna har brokiga kläder, det är liv och rörelse överallt. Genom de ofta branta genomfarterna segar sig Blixten upp på tvåan eller ettan, så vi hinner se mycket.

Nu blir det allt brantare och slingrigare, ettan tvingas vi använda. Det är ett pass som ligger I vägen, ettusenåttahunrdra meter högt. I gengäld får vi fin skjuts nerför på andra sidan.

Staden Cortina, som vi snart når, är också mycket vacker med slingriga gränder, smala portar där möte är otänkbart. Flera gångner måste vi stanna och släppa fram trafiken från andra siden. Tiill på köpet är det ständigt uppförsbacke så motorn får jobba ordentligt för att komma igång uppåt igen.

Efter några mils körning planar landskapet ut någorlunda igen. Vi kommer till staden Dobbiacio. I denna stad når vi snart ett vägskäl. Vår väg slutar i en annan väg, som bildar rät vinkel med vår. Till vänter om oss i triangeldramat går vägen till Brennerpasset, till höger om oss locka vägen till "Grossglockner hochalpenstrasse".

Valet är lätt och för övrigt redan gjort. Med beslutsamhet vänder Blixten nosen åt höger, som om han ville säga "nog har jag klarat av högre pass förr". Vägen till österrikiska gränsen är bra, så vi är snart framme. Gränsen går rätt igenom en liten by. Vi kliver ur, vill göra oss av med våra sista italienska lira.

Österrike

En liten affär ser lockande ut. Vi lyckas tillskansa oss en flaska vitt vin och en flaska rött vin plus lite förnödenheter. Några minuter senare stannar vi vid en bensinmack på den österrikiska sidan, gränsen var lätt avklarad. Det är en trevlig kvinna som hjälper oss till rätta med bensinen och oljan. Hon använder sig inte heller av det österrikiska uttalet, så vi kan lätt göra oss förstådda på tyska.

Det österrikiska landskapet utgör en vacker anblick, grönskande och småkulligt. Vägarna är bra och stör inte heller helhetsintrycket. Efter Lienz börjar det bli mer oroligt, det blir backigare och går trögare för Blixten.

Vägen är nu mycket bred och fin. Det går nerför en slänt. Vi ser en stor kulle I vägen som vägen klättrar över. Det ser mycket brant ut, vi får väl se vad Blixten anser. Joda, det går bra, så värst mycket brantare hade dock nog inte gått bra.

På andra siden är vägen lika rak och fint och brant så vi får upp god fart, innan vi måste bromsa i en liten by. Här delar sig vägen, vi tar till vänster till Heiligenblut och Grossglockner hochalpenstrasse. Två mils körning senare ser vi till vänster en dalgång mellan höga berg. Lite längre upp klamrar sig en by fast längs berget. I bakgrunden ser vi ett berg med en stor glaciär på. Det måste vara Grossglockner, Österrikes högsta berg, tretusensjuhundranittioåtta meter.

12% lutning

Heiligenblut står det på en skylt, men vi kör inte rakt fram som skylten anger, utan svänger skarpt höger uppför en brant backe. 12% anger en skylt, vi får väl se hur det går. Dåligt, tydligen, för Blixten sackar och jag tvingas stanna. Jag försöker starta igen, men det verkar vara kärvt så jag tycker att vi backar ner och tar lite sats, backen vi har framför oss är nämligen helt kort. Nej, det måste gå och starta här, tycker Björn, så han får försöka. Verkligen, det går men stackars Blixten blir mycket ansträngd.

Efter den lilla backen måste vi stanna, det är nämligen inte gratis att åka i Grossglockner hochalpenstrasse, nej vi måste punga ut med inte mindre än trettio kronor. Det är lite planare här så att vi kan få lite sats för den fortsatta färden.

Vi kommer lyckligt iväg och Blixten får jobba ordentligt. Sakta, oändligt sakta förefaller det, klättrar vi uppåt. Långt nedanför oss ser vi dalen. Vi passerar en högerkurva och strax efteråt en vänsterkurvt. Bakom vänsterkurvan fortsätter vägen en bit bakåt i en litem uppförsback.

Blixten verkar börja sacka, jag hoppar ut för att hjälpa till, men vad hjälper en dylik manöver mot sådana krafter som är på gång? Björn tvingas stanna, och inte går det att starta i uppförebacken. Vi backar ner till den lilla extra stumpen. Härfrån borde vi få fin sats.

Men först låter vi motorn vila, det kan den verkligen behöva. Jag föreslår att vi vänder, men Björn vill inte ge upp så lätt. Vi ser tur de andra bilarna tar sig lekande lätt förbi och uppför backen. Nu tycker vi att vilan blivit tillräcklig, så vi startar motorn. Tack vare den lilla nerförsbacken och mitt skjutande får vi upp god fart på ettan.

Kommer det att gå? Än sackar inte Blixten, vi kommer förbi det ställe där vi nyss blev stående och fortfarande har vi god fart, det vill säga knappt tjugo kilometer i timmen.

Trots den "goda" farten rör vi oss helt långsamt uppåt. Utsikten blir emellertid allt bättre och bättre. Det är tydligt att även europeiska bergskedjor kan erbjuda strålande utsikter. Jämfört med Elbursbergskedjan mellan Teheran och Kaspiska Havet verkar det öppnare här, man har bättre överblick över omkringliggande dalar och bergstoppar. Glaciärerna är också mycket större beroende på att vi befinner oss mycket nordligare.

I mitt tycke föreföll däremot det persiska bergslandskapet kargare och vildare. Färgerna var hårdare och det verkade mycket ödsligare och mera orört, nog så viktiga komponenter för upplevelsen av naturscenerier.

Sakta rör vi oss vidare, allt saktare och saktare tyvärr. Nu går det tydligen inte länpi, vi tvingas stanna. Blixten får vila ett tag medan andra bilar retfullt enkelt ilar förbi uppför den branta backen. - Vi har i alla fall haft viss tur, det är en aning planare just här. Vi lyckas till och med komma igång igen.

Lite längre upp planar vägen tillfälligt ut, vi kör ut på en parkringsplats och stannar, kliver ur. Det finns flera bilar här som tydligen stannat av samma anledning som vi, det vill säga för att beundra utsikten från stadigt underlag.

Vi kliver åter in i Blixten efter en liten stund. Färden går vidare. Till att börja med går det lite utför, ganska brant till och med, men sedan lutar det åt rätt håll igen. Sakta klättrar vi vidare, i början ganska enkelt men efter en skarp högerkurva blir det åter brantare, Blixten måste arbeta för allt vad han är värd. Men än går det framåt, kommer vi trots allt att klara det? Kommer Blixten att orka klättra ända upp till passtoppen, två-tusenfemhundra meter över havets nivå? Det får väl den närmsta halvtimmen utvisa.

En bit längre upp ser vi till vänster om oss ett brunt stort hus, i vilket det verkar finnas restaurang. Men för tillfället rör vi oss stadigt framåt. Nej inte så stadigt trots allt, visar det sig. Blixten börjar åter sacka för att någat senare stanna helt.

Vad gör vi nu? Jo backar ner förstås till Gasthauset där det är tämligen plant. Sagt och gjort. Härifrån kan vi få bra sats och kommer åter igårg. Vi passerar stället där vi nyss stannade. Men vägen förefaller ännu brantare här uppe. Trots detta kan en liten strimla av hopp växa sig starkare. Några hundra meter längre upp befinner sig nämligen vägens högsta punkt kan vi glatt konstatera.

Åter börjar Blixten sacka. Men med lite sick-sackande och en aning slir på kopplingen rider Björn som kör ut den stormen. Några tiotal meter längre upp kärvar det till sig igen. Mer slir, går det? Ja åtminstone för den här gången. Men nya komplikationer tillstöter snart igen.

Åter trampar Björn ner kopplingen en aning för att slira lite, farten stabiliseras en bit från det hotande nollstrecket. Går det att släppa upp kopplingen helt igen? Inte än, det är för brant. Sakta segar vi oss uppför en skarp vänsterhårnålskurva.

Kopplingen pajar

Plötsligt stannar Blixten och motorn rusar. Björn upplyser om att kopplingen inte tar längre, det vill säga den tar endast ytterst lite. Vi backar ner några meter, in vid sidan av vägen mitt i hårnålskurvan. - Här kan vi problemen tänka över.

Ja, vad gör vi? Björn tror att vi kan hanka oss fram på planmark med kopplingen som den är nu. Kommer vi bara över tyska gränsen kan vi byta motor där och på så sätt få ny koppling, den ingår nämligen i den nya motorn. I så fall skulle vi bara behöva ta oss över passhöjden. Frågan är bara hur. Ja knappast enbart för egen maskin, men möjligen med draghjälp av en stark bil och utnyttjande av de få hästkrafter vår motor och koppling kan prestera. Men kommer någaon att vilja hjälpa oss med det? Nåja, det är bättre att försöka något dumt än att inte göra något alls. Vi inväntar lämplig stark bil för att försöka få föraren att hjälpa oss.

Små foltvagnar och fiatar puttrar förbi. Det är ingen idé att ens försöka påkalla dessas uppmärksamhet. Men fler bilar hörs nere i dalgångarna. Några mercor arbetar sig majestätiskt förbi. Våra vinkningar är dock förgäves. En volvo ser vi långt därnere. Mycket riktigt visar det sig vara en svensk bil. Men stannar för att hjälpa en landsman, onej, han har viktigare saker att tänka på.

Några till svenska bilar passerar förbi. Annars är det mest tyskar som syns till. Man kan förstå att österrikare inte har lust att betala trettio kronor i sitt dagliga värv för att ta en långsam väg. En liten skalbagge stannar plötsligt utan att vi vinkat till denna. Några tyskar undrar om vi behöver hjälp, vi förklarar att de nog inte kan hjälpa oss, de fortsätter strax därpå. Nåja, det är trevligt att få veta att det finns några hjälpsamma människor bland alla sura tyskar och svenskar, även om de sistnämnda inte är så många som vi ser till.

Klockan tickar vidare på dagen. Vi lyckas så småningom få stopp på en stor vit tysk merca. De skakar dock på huvudet och förklarar att de inte kan hjälpa oss. Vi börjar misströsta. Det börjar nämligen strax att skymma. Trafiken förbi oss har tunnats ut betydligt. Vi kan dock konstatera att vår situation nu är helt annorlunda än den vi upplevde i södra Irak. Nu är det bara en ekonomisk fråga att ställa allt till det rätta igen.

Hur som helst kan vi knappast själva ta oss ner för backen utan motorbroms, det vore för farligt. Vi misstänker att närmste verkstad som kan fixa motorn ligger i Lienz, och det förefaller vara en ytterligt dyr bogsering ända dit. Men har vi egentligen något val? Ju längre dagen lider, ju färre blir uppen-barligen valmöjligheterna. Att stanna här i natt är knappast att tänka på, en septenbernatt över tvåtusemeter höjd på så här nordliga breddgrader måste bli mycket kall, antagligen för kall för oss.

Redan känner vi kylan komma krypande. Biltrafiken förbi oss är nästan obefintlig. Nya utvägar måste tydligen prövas. I den tätnande skyningen börjar vi försiktigt rulla nerför backen igen. Bäst att ha motorn igång för att kunna utnyttja den lilla motorbroms som erbjuds. Vi upptäcker dock att den är mindre än liten, så gott som obefintlig. Den skulle vi knappast kunna ta oss fram med ens på plan mark.

Det är inte så många hårnålskurvor ner till Gasthauset. Snart kan vi parkera utanför. Då gäller det alltså bara att ringa efter bogsering. Vi går in i värmen. Det sitter en dam i receptionen alldeles innanför. Jag omtalar användande mig av det tyska tungomålet att vår koppling har gått sönder och att vi därför behöver bogsering till närmsta verkstad. Hon är genast beredd att låna ut telefon och talar om telefonnumret. Jag förklarar då att min tyska inte är helt förträfflig och undrar om inte hon kan ringa åt oss. Visst kan hon det, om en halvtimme kommer bogserbilen.

Vi är hungriga och befinner oss inne på ett Gasthaus. Vad är då mer naturligt än att under väntetiden intaga något ätbart? Inget, natur-ligtvis. Det visar sig dock att vi får nöja oss med vana mackor. Nåja, det är bättre än ingenting och finner sig väl tillrätta i våra vid det här laget rätt tomma magar.

Halvtimmen är snart tillända, vi vandrar ut för att beundra solnedgången. Några små lustiga moln blir rödfärgade av solstrålarna och gör sig bra mot den i övrigt blå himlen. - Mörkret sluter nu sig om oss.

Vi vandrar bort mot Blixten. Några engelsktalande turister ansluter sig, undrar vad det är för fel. Samtalet blir emellertid inte långvarigt, en jeep kör upp bredvid. Det kan väl ändå inte vara bärgningsbilen. Jo tydligen, en man hoppar ur och undrar vilken bil det var som skulle bogseras.

Ja, vi får väl nöja oss med vad som bjuds. Efter diverse arrangemeng är vi klara att ge oss iväg. Först Blixten, sedan jeepen med ett rep mellan. Jeepen får motorbromsa för bägge bilarna. Det blir allt kallare. Tyvärr har vi ont om bensin och dåligt batteri så vi vill inte starta Ebersprächern. Redan ljusen tar mycket ström.

Efter en stund kommer vi inte längre på det här sättet. Backen vänder nämligen så att det börjar luta uppåt. Bilarna får byta plats, sedan kan jeepen dra Blixten uppför den branta backen. Efter ytterligare en stund är det dags att byta plats igen.

Sakta klättrar vi nedåt, nedför den väg som vi har haft ett sånt sjå att ta oss upp för. Till Heiligenblut ska vi,det har vi luskat ut och femtio kronor kommer det att kosta. Nåja, det kunde ha varit värre.

Heiligenblut

Några ljus framför avslöjar att vi har nått Heiligenblut. Via diverse dirigersande bakifrån tar vi oss igenom det lilla samhället. Som tur är lutar det hela tiden nedåt, så vi behöver inte byta plats. Nu åker vi åter nedför en brant bacte, mycket brant till och med. Kommer vi att kunna ta oss upp för den av egen maskin? Det återstår at se.

Nedanför backen stannar vi, byter plats på bilarna. Några hundra meters färd för oss till en barackliknande byggnad, utanför vilken vi stannar. Det här är tydligen målet. Österrikaren som bogserat oss säger att verkstaden öppnar i morgon bitti. Det är bara att sova på saken. Han ger sig iväg utan att ha tagit betalt, men betalning lär vi väl ändå inte slippa undan.

Vad gör vi nu? Vi känner ännu inte för sömn, så vi låser bilen och tar en liten promenad. Inte långt bort ligger ett upplyst hus, som ser ut att vara vad vi söker. Mycket riktigt, här inne kan vi få macka och öl. "Gösser" förefaller vara ett bekant öl, så det blir vad vi beställer in.

Det känns skönt att vara inne i värmen igen. Det är endast ett endast ett fåtal människor i lokalen, ett äldre par, några yngre mänskor och en servitris. Stämningen är tämligen lågmäld, det här kan inte hör till de mest frekventerade inneställena. Någon betalar för att få höra på några skivor.

Så småningom bryter vi upp. Huttrande vandrar vi bort till bussen. Det lovar att bli kallt att sova. Att klä av sig är inte att tänka på, nej tvärtom, på med mer kläder och sedan in i sovsäcken. På detta sätt går det att få upp värmen någorlunda.

Måndagen den tjugoandra september

Vi vaknar eller väcks ganska tidigt. I alla fall står det några österrikare utanför bilen och vill ta itu med den. I princip gärna för oss, vi vill ha det snabbt undanstökat, men hade förstås satt värde på att först ha fått äta frukost.

Med gemensamma krafter rullar vi in bilen i den lilla verkstaden. Hela personalen verkar bestå av en vuxen man och två unga dito. De hissar upp Blixtens bakparti och börjar genast skruva lite här och var. Först står vi och tittar på, men inser att det faktiskt inte finns någonting som hindrer oss fråm att gå in och laga frukost.

Beslut är fattat i en handvändning. Vi kliver in där bak i den sluttande bilen, sätter på vatten. Kroppen får nytt liv av varmt te och mackor. - Vi går ut igen. Nu är skruvar man av kofångaren. Motorn ska tydligen inte ut underifrån, som är det vanligaste och i våra ögon det naturligaste, utan bakifrån och då sitter kofångaren i vägen.

Vi kan konstatera att vi befinner oss i en dalgång med branta berg omkring. Längre upp ser vi att solen skiner, det är molnfritt ute. Sakta klättrar solstrålarna nedför bergssidorna för att till slut nå ävern oss.

Det är som hela dalen får nytt liv. Det kalla lite färglösa lyses upp, genast känns det mycket varmare, livet blir behagligare. Vi kastar blickar mot den backe som vi åten nedför igår kväll. Kommer vi att kunna ta oss upp för egen maskin? Längre bort ser vi en annan backe som inte verkar vara så brant. Där kommer vi nog upp. Kruxet är bara att vi inte ser någon bil på uppväg där, bara någon enstaka på nerväg. Det förefaller vara enkelriktat.

Det skulle kanske vara på sin plats att diskutera priset nu. Vi går in till den vuxne mannen och undrar vad kalaset kommer att gå på. Vi får följa med honom in på kontoret. Han börjar utföra några elementära kalkyler, vilka visar sig sluta på tvåhundrafemtio kronor. Det tycker vi är mycket, verkar vara för mycket, försöker han lura oss?

En tämligen häftig diskussion utbryter mellan honom och mig, jag påstår att det kostar inte alls så mycket hemma i Svedala, här nere kan det väl inte vara dyrare. Då börjar han snacka om att Österrike inte tillhör EEC, som om Sverige skulle göra det, och därmed högre priser för reservdelar.

Han redovisar i detalj alla sina beräkningar. Det visas sig att det är billigt att ta ut motorn och fixa kopplingen, det är reservdelarna som kostar mycket. Man har tydligen inget utbytessystem nere i den hän hålan, i alla fall säger österrikaren att något sådant existerar inte. Därav det höga priset, vi måste betala för fabriksnya delar. Vi undrar i alla fall om han inte har några begagnade delar, förklarar att vi ändå har tänkt byta motor i Tyskland.

Österrikaren erbjuder sig förstås att sätta in utbytesmotor åt oss, något vi naturligtvis inte vill höra talas om. Han startar motorn, lyssnar och gasar, stänger så av den igen. "Ni kommer aldrig att komma till Tyskland med den här motorn" förklarar han raskt. "Jovisst" tycker vi, det kommer att gå bra. Teheranverkstadens spådomar har ju redan slagit fel, Europa har vi nått. Österrikarens övertalningsförsök är givetvis fruktlösa.

Nå, vi har väl inget annat val än att punga ut med tvåhundrafemtio kronor. Det blir till att växla mer pengar. Vi förhör oss om lämpligt ställe, får en beskrivning. Vi lämnar verkstaden.

Temperaturen har under solens överinseende stigit åtskilliga grader sen i morse, det är varmt och skött ute. Vi vandrar bort mot den branta backen. Kommer vi att komma upp här? Det ser verkligen tveksamt ut. Uppför backen knallar vi vidare, når sedan själva byn. Vi hittar utan svårighet banken. Nu ryker det andra resetillskottet, förvandlas till schilling och D-mark. Vi inhandlar även en del förnödenheter och går seden tillbaka till verkstaden.

Här har man hunnit fått ut motorn. Vi blir förevisade den nya fina kopplingen. Denna sätts på plats, varefter man begynner sätta tillbaka motorn. När-mare en timme senare är det hela klart. Österrikaren ska provköra.

Vi ser honom köra bort en bit med Blixten. Vad det låter om motorn. Långt, långt ifrån förtroendeingivande. Det första gången vi som åskådare bevittnar Blixtens framfart. Från den här positionen kan vi förstå alla pessi-mistiska tongångar från vissa verkstäder. Men kopplingen verkar fungera bra. Tomgången är högt uppskruvad men trots detta går även backen in utan protester.

Tändinställningen finjusteras med motorn igång. Nu har det tråkigaste på hela historien kommit, det har blivit dags att betala. Tvåhundrarfemtio kronor, säger österrikaren, ändrar sig strax efteråt till trehundra, han höll på att glömma bogseringen. Det var synd för oss att han kom på det i sista stund.

Äntligen kan kan vi ge oss iväg. Med Björn bakom ratten lämnar Blixten stolt verkstaden. Nu har provet kommit, kommer vi uppför backen eller ej? OptImistiskt styr Björn till höger direkt uppåt bacen utan att ta sats och detta försök är dömt att misslyckas. Vi vänder när det inte går, åker tillbaka en bit för att få fin sats.

Så är det dags för försök nummer två. Vi har fin fart när vi naIkas backen. Så blir det brant, än går det bra. Första tredjedelen klarar vi med glans. En bit nedanför till höger borta vid verkstaden står tre människor från verkstaden och tittar intresserat på oss.

Nu är vi uppe för halva backen. Det går inte riktitgt lika fint längre men än har vi fart nog. Två tredjedelar. Nu sackar Blixten, det går inte längre. En bil kommer genast efter, stannar, det är en anhörig till verkstadschefen. Han anvisar oss att ta en annan väg, den större vägen lite längre bort vi sett I morse.

Vi är givetvis öppna för alla förslag. Efter lite krångel når vi nästa backe som inte verkar lika brant. Det går bra i början, det går bra i mitten, det går bra i slutet, med andra ord, vi kommer åter upp till Heiligenblut.

Folk tittar lite konstigt på oss, det verkar som om de aldrlg förr hade hört en bil utan ljuddämpare. Vart åker vi nu då? Till Brennerpasset, tycker jag, där är lutningen bara 9 procent mot tolv här, och då måste vi komma upp utan svårigheter.

Nej, tycker Björn, ett försök till bör vi göra här i Grossglockner och trettio spänn har vi redan betalt. Nåväl tycker jag vi kan väl köra så långt det går utan att slira på kopplingen.

Vi passerar skylten där det står tolv procent. Den första lilla backen tar vi oss lekande lätt uppför. Vid betalningskontrollen står samma kvinna som i går, vilket medför att vi inte har något problem att kostnadsfritt ta oss förbi.

Än går det bra, vi klättrar stadigt uppför. Vi når en punkt där vi sackade igår, nu händer sammalunda men vi har vår lilla satsbacke att ta till. Vi kommer åter igång, men tyvärr inte så långt. Stopp igen och än är det långt kvar till utsiktsplatsen.

Det är tydligt att vi inte kommer att klara av det här utan slir på kopplingen och något sådant vill vi inte vara med om idag med den nya fina kopplingen. VI vänder. Brenner får bli vårt nästa mål.

Det går mycket fortare att köra utför trots att vi tar det försikttigt. Vi stannar till när vi når kvinnan i betalningskontrollen, förklarar den tråkiga historien med de korta men kärnfulla ordenu "Es ist nicht gegangen". Kvinnan måste vara intelligent, med ens inser hon situationen och är inte sen att betala tillbaka trettio kronor till oss. Bra ställe det här tyligen.

Vi lämnar så äntligen Heiligenblut bakom oss, låt vara i alldeles fel riktning. Man får ju inte hänga upp sig på bagateller. Men det finns flera farliga hinder i vår väg. Vi minns alltför väl den myctet branta utförsbacke vi passerade igår. Kommer vi att klara oss uppför den?

Döllach försvinner snart bakom oss och framför oss tornar backen upp sig. Treans växel förbyts snart till tvåans och denna i sin tur snart till ettans. Sakta segar vi oss uppåt, än går det bra. Vi klättrar långsamt upp mot krönet, som tur är är backan inte särdeles lång.

Äntligen är vi uppe, Blixtea får pusta ut en stund. Seden bär det brant utför och till och med vår lilla buss får upp en anständig hastighet. Nu ligger inga allvarliga hinder längre i vår väg. Via Lienz når vi huvudvägen och är snart åter vid den italiensk-österrikiska gränsen.

Italien

Här tankar vi på samma ställe som igår. Damen känner mycket väl igen oss. Gränsbestyren är snart avkIarade så vi kan stäva vidare mot Dobbiaccio, skiljevägen från gårdagen. Men dagen börjar snart lida mot sitt slut. Hur långt ska vi köra idag? Långt i alla fall, vi börjar tröttna på de här trakterna.

Nu är vi ute på jungfrueliga marker, i alla fall för oss själva. Men Blixten går allt sämre och sämre. Det tar en evinnerlig tid innan vi kan få i fyran från trean. Inte konstigt att vi inte kom upp för Grossglockner. Det är bara att hoppas att kraften räcker över Brenner.

Blixten går allt sämre och sämre. Nu är inte fyran längre att tänka på, såvida det inte är nerförsbacke förstås. Det börjar mörkna. Vi bestämmer oss för att stanna en stund för att låta Blixten vila samt för att få lite middag i oss.

Middagen gör oss gott. Med förnyade krafter kan vi fortsätta. Tydligen gjorde vilan även Blixten gott, nu är han beredd att alltsomoftast även erbjuda oss fyran, inte bara när det går nerför.

Vid staden Fortezza når vi E-sexan. Genast blir vägen större och mycket mer trafikerad. Vi stävar nu i tämligen rak nordlig riktning och klättrar långsamt. Järnvägsspår löper hela tiden längs vägens sida.

Längre norr ut ser vi att man håller på att bygga en ny väg vid sidan av nuvararande. Det lovar att bli en mycket påkostad väg, alldeles tydligt en autostrada. Enorma betongkonstruktioner kantar vägen. Hur som helst måste man få en fantastisk utsikt där uppifrån.

Fortfarande mycket trafik och tämligen tättbebyggt. Lite längre fram syns en del ljus. En polis vinkar plötsligt in oss till sidan av vägen, vill se våra pass. Han går runt Blixten och tittar lite, fastnar så slutligen för nummerskylten. Nej, inte nu igen. Vi blir utkallade för att tillsammans med' italienaren beskåda eländet.

Det är tydligt att han anser att vi ska böta, tvärt emot våra egna åsikter. Tretusen lira vill han ha, motsvarande inte mindre än tjugofyra svenska kronor. Vi bråkar, diskussionen går högljutt till. Polisen börjar då snacka om att vi måste följa med till polisstationen, visar också kvitto som han skriver.

Det verkar just i alla fall, så vi ger oss slutligen och betalar och väntar på kvittot, kan vara kul att ha kvar. Detta får vi dock inte, det tänker polisen ta med till polisstationen. Så påstår han i alla tall. Vi får tomhänta fortsätta.

Framför oss ser vi ett mörkt massiv långt borta. Alperna. Bebyggelsen börjar tunnas ut, vi klättrar långsamt uppåt. Än följer järnvägen oss liksom betongkonstruktionerna. Alldeles tydligt tänker man bygga motorväg tvärs över Brennerpasset.

Nu börjar det bli brantare och skarpare kurvor får vi passera. Nu ska vi se om Blixten är mäktig betvinga nio procents lutning. Vi är dock inte särskilt oroliga, för tillfället går han riktigt skapligt.

En skarp kurva och en brant raksträcka. På en skylt står det att det är tolv procents lutning. Vad nu? Det skulle ju bara vara nio, tydligen är det fel i M. Ettan förefaller vara en lämplig växel. Går det? Utan någon som helst tvekan lugnar oss Blixten, lugnt och stadigt segar han sig uppför den ganska korta backen. Kanske vi hade klarat Grossglockner också om bussen varit på så här gott humör.

Efter denna lilla klättring är vi uppe på den enorma passhöjden, hela ettusentrehundrasjuttiotvå meter över havet. Men vad är det här för ett pass? Järnvägen förenar sig åter med oss. Massor av hus dyker upp, stor järnvägsstation, ja en helt liten stad har man byggt här uppe. Det är verkligen inte mycket att skryta med att ha betvingat.

Österrike

Att passera tullen är gjort i en handvändning, åter kör vi på österrikisk mark. På denna sida gränsen är tydligen motorvägsbygget avslutat, vi kan välja väg, föredrar utan längre överläggningar den till skillnad mot motorvägen avgiftsfria gamla vägen.

Några kurvor för oss snabbt ner till en nivå långt under motorvägen som är byggd högt över landskapet. Så här på kvällen är denna väg upplyst och vi kan se alla betongpelare resa sig högt upp i skyn, stannar också till och tar en nattligt bild.

Knappt fyra mils färd från gränsen ligger Innsbrusk. På långt håll ser vi ljusen från alla hus. Staden ligger i en dal med branta berg tätt inpå. Så pass sent som vi kommer är det så gott som helt öde på gatorna. Det gör oss dock ingenting, vi vill snabbt passera ty vi är helt inne på att nå Tyskland innan vi anser dagsetappen avslutad.

Från Innsbruck leder två vägar till München som är ungefär lika långa. Vi tar den högra ty den verkar vara av bäst kvalitet och leder först till autobahn. Det är inte mycket trafik ute så här dags och via E-sjutton når vi åtta mil från Innsbruok Kufstein. Nu är det inte långt kvar.

Det har hunnit bli midnatt när oranga ljus avslöjar att vi nått gränsen.

[del 19]