(måndagen den tjugoandre september) (gränsen mellan Österrike och Tyskland)

Den österrikiske tullkontrollanten kastar en förströdd blick i våra pass och vinkar förbi oss. Den tyske vakten ögnar bara som hastigast i passen men tar dock en liten runda runt Blixten.

Tyskland

Så stannar han plötsligt till. "Haben Sie Speiken" frågar han och titta på våra dubbdäck där bak. Med ens erinrar vi oss att man bara får ha dubbdäck på vintern i Tyskland. Tur att vi har två reservdäck kvaratt slita på. Medan tysken tillfälligt avlägsnar sig skiftar vi däcken, det är snart avklarat. Men nya problem uppenbarar sig. I det ena däcket är det mycket litet luft kvar, dock går fäljen inte mot marken.

Vi står alldeles vid några för tillfället övergivna mackar. Månne det finns lite luft tillgängligt? Vi lyckas inte hitta någon, men tillkallar då vakten. Denne visar sig mycket hjälpsam, men lyckas trots idoga försök inte hitta någon lämplig luft. Han förklarar då att det finns en nattöppen mack sex kilometer längre fram. Vi bedömer att vi kan köra så pass långt i sakta tempo utan risk för däcket.

Hundra meter längre bort lyser det inbjudande från några fönster. Det förefaller vara ett nattöppet café eller liknande. Vi vandra dit bort, är sugna på någonting men vill inte i onödan använda Blixten.

Våra förhoppningar infrias, här kan vi få något i magana. Till vår förvåning är det riktigt mycket folk i lokalen och det är mycket rökigt. Dyrt är det också men vi beställer ändock in kaffe och en macka var. Det är precis vad vi behöver för att livsandana ska vakna till igen.

Dags att fortsätta. Med en hastighet av cirka femtio kilometer i timmen inträder vi på autobahn, som förresten börjar tidigare än M antytt. Nåja, detta är då verkligen inget att sörja över. Några enstaka möten är det enda som stör ensligheten.

Macken visar sig på utlovat ställe. Vi får olja, bensin och luft. Nu kan vi fortsätta för full maskin. Men så här långt söderut i Tyskland är det ganska kulligt med därmed branta backar även på autobahn. Titt som tätt får vi använda krypfilen på ettans växel.

Trötthetan smyger sig så småningom på. Några mil före München hittar vi en rastplats. Det får bli övernattningsställe för oss.

Tisdagen den tjugotredje september

Det är ganska kyligt ute när vi vakar. Himlen är alldeles molning. Nu är det definitivt slut på sommarvädret, nu väntar oss hösten på norra sidan av alperna. Vi stoppar i oss frukost.

Så vrider vi på startnyckeln, vi är födda optimister. Blixten beklagar men det behövs större insatser för att få igång honom. Det blir väl till att försöka skjuta. Det står några tyska bilar i närheten. Tyskarna förefaller inte särskilt intresserade av oss.

Däremot står det också två rumänska lastbilar. Knappt har vårt sista försök med startmotorn tonat ut i fjärran förrän det står några hjälpsamma rumäner bredvid oss. Man struvar på tändinställningen, kollar tändstift, brytarspetsar. Med deras benägna hjälp är det lätt att skjuta igång bussen. Finjustering av tändningen, sedan släpps vi iväg.

Nu är det livlig trafik på autobah. Vi får vackert hålla oss i höger-filen och kämpa en för övrigt rätt järn kamp med lastbilarna. Endast någon enstaka gång i branta nerförslut vågar vi oss ut i vänsterfilen. Som mest får vi upp bilen i nittiosju kilometer i timmen, en fantastisk hastighet för oss.

München

Autobahn slutar i München. Här tänkte vi uppsöka en follaverkstad för att eventuellt få en utbytesmotor isatt. Vi följer bilströmmen in mot centrum. Det är inte så lätt att hitta som vi väntat oss. Rätt mycket cyklande blir det innan vi slutligen kan passera vid en lämplig verkstad.

Vi kliver ur Blixten. Diverse skyltar pryder alla dörrar. Långt borta hittar vi något om "Kundendienst". Det borde väl vara som gjort för oss. Vi styr våra långa steg ditbort.

Vi kommer in i ett litet rum. Några mänskor står eller sitter. Vi hittar några lediga stolar och slår oss ner på dessa. Det är väldigt spring fram och tillbaka mellan de två dörrarna. Ingen tar någon som helst hänsyn till oss.

Det var en konstig "Kundendienst" tycker vi. Några VW-rockarklädda män son rusar fram och tillbaka utan att bry sig om några kunder. En högtalare skriker då och då ut några tyska ord.

Vi tröttnar snart på att sitta stilla här, så vi lämnar våra platser och uppsöker åter Blixten. Snart nog befinner vi oss åter på Autobahn. Björn tycker att tändningen står lite dåligt, så han kör in på en parkerings- plats för att rätt till förhållandena.

Vidare norrut. Hela dagen kämpar vi mot lastbilarna om att inta tätpositionen. Vi vänjer oss vid att använda ettan i de branta uppförsbackarna. Men hur ska vi göra med motorn? Vi enas om att i alla fall uppsöka en follaverkstad för att utröna hur vi bör göra.

Det mörknar. Vi stannar för natten några mil före Hannover, det är så när som på Hamburg den sista stora stad vi passerar i Tyskland. I morgon får vi se om priset faller oss i smaken.

Onsdagen den tjugofjärde september

Det är rätt kyligt när vi vaknar. Vi tillagar vårt morgonmål. Nu ska vi se hur det går att få igång Blixten. Vi inleder med ett fruktlöst försök med startmotorn, sedan är det dags att börja knuffa.

Vi står mitt på parkeringsplatsen som sluttar lite. Vi vänder bussen så att nosen pekar' nedåt och begynner skjuta. Det går dåligt, vi når bortre änden på parkeringsplatsen utan att BLixten han behagat starta. Vi rullar då tillbaka Blixten uppför den svaga sluttningen. Det är ansträngande men till slut når vi i alla fall målet, det vill säga andra änden. Vi pustar ut ett tag, innan det är dags för nästa försök.

Vi springar med bussen så att vi får upp god fart innan en av oss hoppar in och lägger i tvåan. Motorn går run, men till vad nytta? Efter mycket pus-tande och springande når vi åter den nedre änden. Åter skjuter vi Blixten tillbaka uppför den svaga backen.

Det blir flera turer upp och ner. Vi blir allt tröttare, börjar misströ sta. Motorn sjunger då verkligen på siste versen. Det är helt klart att vi måste göra någonting åt motorn i Hannover, bara vi nu kommer dit någon gång.

Trafiken strömmar förbi på autobahn, men ingen styr in till parkeringsplatsen som vi befinner oss på, så någon hjälp får vi inte. Till slut kommer i alla fall några grönmålade bilar. Vi ser att det är FN-bilar. De engelsktalande passagerarna undrar på engelska om vi behöver hjälp. Med deras hjälp kan vi få en helt annan fart på Blixten, ock se det hjälper, nu startar bussen mot-villigt.

Hannover

Vi sätter kurs mot Hannover, dit det inte är särdeles långt. Vi har en liten förteckning över volkswagen-verkstäder med oss. Med hjälp av den och lite tur hittar vi nästan genast till en Bischoff & Hamel verkstad. Vågar vi stänga av motorn? Nu är den varm, så det borde väl gå bra, om vi nu skulle behöva starta den igen.

Vi går in och undrar om vi kan få hjälp med en stackars motorn. Det visar sig dock att vi bara kommit till ett kontor, får dock beskrivning till en verkstad i närheten.

Med lite knuffande startar Blixten ganska välvilligt. Vi åker längs en lång rak gata, tar till vänster och når strax verkstaden. Vi parkerar utanför. Vi hittar här som i München en skylt "Kundendienst". Som tur är verkar det här vara en mycket mindre verkstad än mastodontverkstaden där nere i södern.

Det finns en kassa här inne, sex skrivbord bakom vilka det sitter några och skriver eller pratar i telefon samt några besöksfåtöljer. Vi, som inte fattat turordningen härinne, slår oss ner i dessa och väntar på att något konstruktivt ska hända.

Till att börja med händer det inte så mycket, i alla fall inte för vår del. Några människor strömmar förbi, männen bakom skrivborden rör ibland på sig, återvänder dock igen. På det lilla bordet ligger några tidningar. Vi fastnar för en VW-tidning.

Inuti finns en intressant artikel om några tyskar som i follabuss åkt i Östafrika. De har dock skeppat bilen dit. Tydligen är det mycket problem med dricksvatten och bensinen är dyrare än i Sverige. Det återstår tydligen att se om vi i någon framtid kommer att styra våra steg i en liknande riktning.

Men nu börjar vår väntan bli alltför lång. Jag ser att det står en vitkl ädd man mitt i rummet och tvekar lite. Jag reser mig därför upp, går fram till mannen. På tyska förklarar jag vårt problem med Blixten. Det var dock tydligen inte så lyckat. Mannen förklarar för mina snopna öron att han inte hör till verkstaden, utan bara är kund precis som vi. Han pekar dock mot mänen bakom skrivborden, säger att dessa kan hjälpa oss.

Det blir till att samla nytt mod. Med gemensamma krafter går Björn och jag fram till en av männen bakom skrivborden, som inte är upptagen av något slags samtal. Noller står det på en skylt på bordet.

Efter något skrivande tittar mannen upp mot oss. Ånyo förklarar jag vårt dilemma. Herr Noller är fräck nog att inleda med att säga att han tyvärr inte talar engelska. Jag tycker att det ska väl gå bra ändå och Herr Noller tycker då att vi kan häma offret, dvs bilen, så att han kan titta på den.

Vi ger oss iväg ut till Blixten, som står parkerad på gatan utanför verkstaden. Efter ett misslyckat nyckelförsök tänker vi begynna skjuta. Men tutning från en liten folka får oss på andra tankar. En vänlig tysk bil knuffar på Blixten, så det blir inget problem att starta.

Under verkstadens folks beundrande blickar kör vi in genom porten in till verkstaden. De ser i alla fall mycket glada ut, för det kan väl ändå inte vara så att de skrattar åt oss? Vi stannar utanför Herr Nollers fönster, går ut. Herr Noller kommer ut, sätter sig bakom ratten, tänker försöka starta genom att vrida på nyckeln. Jag förklarar då det lönlösa i detta för honom. Han ser lite undrande ut, provar. Det går naturligtvis inte. Björn och jag skjuter igång Blixten, kliver in igen.

När motorn väl är igång har vi nått in en bit i en bit av verkstadsbyggnaden, så det blir till att backa ut. Herr Noller lägger i backen, men är tyvärr inte informerad om att tomgångsläge saknas på motorn. Denna dör ut, ty Herr Noller håller inte foten på gasen som man bör.

"Ach so" blir herr Nollers kommentar, var det en sådan bil, han verkar genast införstådd i hur man bör bete sig vid framförandet av en dylik bil. Mekanikerna hjälper till att skjuta igång Blixten bakåt. Nu går det bättre för Herr Noller att köra, några fler motorstopp blir det inte.

Vi kommer ut på gatan. Sakta ökar Blixten i hastighet. "Der Wagen geht ja ausgezeichnet" tycker Herr Nollar, med tydlig ironi i rösten. När vi kommer tillbaka till verkstaden förklarar han frankt att motorn är bara att slänga på sophögen.

Vi går in till Herr Nollers skrivbord för att närmare diskutera. Åttahundrafemtio D-mark vill man ha för en utbytesmotor på trettiotfyra hästkrafter, och det är vi benägna att acceptera. Jag hör mig dock för angående en fyrtiohästkraftsmotor, men en sådan ställer sig dyrare, så vi avstår från sådana extra-vaganser.

Då gäller det alltså bara att få tag i en lämplig telefon för att nå Björns föräldrar och försöka få pengar nedsända. Tanten i kassan beställer telefonsamtal till Sticklinge. Efter en kortare väntan kommer samtalet. Björn pratar med sin mor, som dock har en viss svårighet att hålla samtalet kort. Hon vill förutom penger diskutera vår situation, hur vi mår, m.m. Nåja, tolv D-mark kan det vara värt, det är vad samtalet kostar.

Vi diskuterar praktiska detaljer med Herr Noller. I morgon är man beredd att byta ut motorn. Vi upplyser honom om att vi tillbringar såväl dagar som nätter inne i Blixten. Vi blir anvisade tvättrum där vi kan utföra eventuella reningsprocedurer. Verkstaden besitter även en litet resturang för kunder som vi kan använda oss av.

Vi beslutar göra Hannover, sadlar därför åter Blixten och kör in till centrum. Väl framme för vi en ojämn kamp mot alla spårvagnar som har företräde och dundrar förbi utnyttjande detta privilegium. Vi parkerar i alla fall Blixten på ett lämpligt ställe.

Närmaste följer lite strövan på måfå. Vi stannar till utanför en kamerabutiks fönster, studerar priser. Det verar väl inte så dyrt jämfört med Sveri-ge konstaterar jag högt. Jovisst är det det, mycket dyrare än i Sverige, genmäler en obekant röst bredvid. Jo, jag kan konstatera att jag räknat fel på växelkursen, det är mycket dyrare. Svensken verkar insatt i kameramarknaden, pratar om dumpning av priser m.m.

Vi fortsätter, letande efter lämpligt matställe. Det verkar kärvt, alla ställen vi hittar är ståvarianter. Bakom en disk får man köpa lite mat på papptallrik och får sedan ställa sig vid ett litet runt bord. Det förefaller mycket otrevligt.

Konstigt, har man inga riktiga ej lyxrestaurangar i den här staden. Vi blir trötta och hungriga, går därför till slut in på ett litet ställe, dock med några små stolar. Vi hastar i oss maten, inte blir man gladare av att stanna här inne.

Men nu är det dags att pröva ölet. Nu har vi större tur, slinker snart in på ett lovande ställe. Det är en stor lokal vi kommit in i, men det är rätt mycket folk härinne. Snart sitter vi bakom ett bord med varsin öl i handen. Av döma av alla affischer och all reklam är det något slags jubileum för något ölbryggeri.

Det ska tydligen bli underhållning också av sydtyskt slag. Det kommer in några sångerskor, som avlöses av andra artister. Det hela slutar med en stor sånggrupp som blir livligt applåderad. Så små ningom ger vi oss iväg till Blixten, som villigt låter sig rullas igång. Vi beger oss tillbaka till verk-staden, som vid det här laget är rätt öde. Vakten släpper i alla fall in oss.

Torsdagen den tjugofemte september

Det regnar ute när vi slår upp våra blå ögon. Det är ont om vatten, så vi sätter ut en kastrull för att få ihop till lite tevatten. Det går dock dåligt. Vi beger oss därför in till verkstadens tvättanrättningar.

Efter att ha klarat av sådana petitesser är det dags att undersöka restaurangen. Lite te och några mackor kan man ordna åt oss. Undrar om några pengar kan ha nått någon bank än. Vi får väl utröna hur det kan stå till med sådanam ting.

Vi hittar inte Herr Noller men väl en annan tysk som är insatt i vårt fall. Nej några pengar har inte dykt upp. Vi får veta att det kan blir problem om svenska pengar skickats från Sverige. De tyska valutabörserna har näm-ligen stängt på grund av revalveringsdiskussioner och kommer inte att öppna igen förrän på måndag. Dystra framtidsutsikter men tysken lovar att de ska försöka släppa iväg oss bara det kommer några pengar.

Det har slutat regna. Vi tar en liten promenad i omgivningarna. Vi hittar några små affärer, går in och handlar lite bröd, smör, marmelad med mera smått och gott. Efter att ha lämpat av dessa saker i Blixlen fortsätter vi i andra riktningen.

Framemot lunch är vi tillbaka vid verkstaden igen. Ännu inget besked om några pengar. Vi vandrar upp till matsällen och beställer in lite mat för att tillfredsställa våra hungrande magar. Maten kommer in. - Vi ser att personalen äter i en annan matsal men tydligen med samma meny och antagligen till lägre priser.

Vi avslutar måltiden. På nervägen från trappan stöter vi ihop med en follaman som kan omtala för oss att än har inga pengar från Sverige aviserats men att man icke desto mindre ämnar sätta igång med att byta ut motorn. Det låter som musik i våra hårt prövade öron, åtminstone det sistnämnda.

Vi följs åt ut till Blixten, begynner rulla in honom under tak. Här blir bussen vederbörligen placerad på plats ooh upplyft mot skyn. Två mekaniker dyker upp och sätter igång. De verkar bägge utlänningar, dvs. Icke-tyskar, och den ene av dem pratar engelska.

Arbetet med att byta ut motorn går ganska snabbt, några timmar är allt som behövs. Herr Noller dyker upp när allt är klart, nu ska vi ut på provtur. Nu är det annat ljud i skällan, eller i alla fall i motorn. Det går så tyst att vi knappt hör den. Det har ju faktiskt gått nästan två månader sedan vi sade adjö till de sista resterna av de ljuddämpande delarna till den gamla motorn. - Accelerationen är fantastisk jämfört med förut, men trots allt ganska dålig, erfar vi.

Vi återvänder snart till verkstaden med Herr Noller bakom ratten. Nu får ni inte använda bussen förrän vi fått besked om att pengar influtit till oss, säger han, ett förhållande som väl kanske inte är ämnat att förvåna.

Men nu börjar det lida mot kvällen Igen och ännu inget besked om några pengar. Vi får verkligen hoppas att dessa kommer imorgon, annars måste vi vänta ända till tisdag, på måndag är nämligen alla banker stängda. - Vi förhör oss möjligheten att utnyttja allmänna kommunikationer för att nå Hannovers brusande storstadscentrum. Jodå, det går spårvagnar.

Vi embarkerar en gul spårvagn som snabbt för oss in mot centrum , där vi hoppar av. Nu ska vi se om vi kan uppspåra något trevligt ställe där vi kan få mat och sedan slå ihjäl några timmar.

Det är inte lätt att hitta. Det var konstigt att det ska vara så svårt att hitta lämpliga restauranger i den här staden! Slutligen når vi dock ett trevligt ställe där man kan servera oss såväl mat som några öl var.

Fredagen den tjugosjätte september

Det är molnigt när vi vaknar, men vad gör det, vi är glada så länge det inte regnar, någon sol hoppas vi inte på. Vi beger oss så småningom upp till kundrestaurangen, beställer in lite frukost. Vi är just klara när vi nås av glädjebesked: Pengar har kommit, vi kan äntligen få ge oss i väg!

Herr Nollor förklarar, när vi kommit ner till hans bord, att det bara är några justeringsåtgärder som återstår. Vi passar samtidigt på att beklaga oss över att sprakareni inte fungerar som den ju gjort hela tiden förut. Det ska också åtgärdas.

Vi får lämna ifrån oss Blixten ytterligare en stund. Vi vandrar oroligt fram och tillbaka, väntande på att få ge oss iväg. När vi tittar in till Blixten något senare, ser vi att inget görs för tillfället. Jag beklagar mig för Herr Noller, som dock förklarar att man har rast just nu. Rasten är slut, men än görs inget åt bussen, åter uppsöker jag Herr Noller som nu beger sig iväg för att sätta fart på mekanikerna. - Så äntligen kommer Herr Noller fram till oss och säger att nu är bilern helt klar. Vi följer med honom im på kontoret, får garantibevis, skötselföreskrifter mm. Vi undrar också hur det är med inkörnigsföreskrifterna, får - dock höra att sådan behövs inte alls.

Blixten rullar ut från verkstaden. Vi kör in till centrum, hittar utfartsvägen mot Hamburg. Vi tar det lugnt trots Herr Nollers försäkran om att detta skulle vara onödigt, vi nöjer oss med en hastighet av sjuttio kilometer i timmen.

Lugnt och stilla fortsätter vi norrut. Vid ett tillfälle går det dock lite väl lugnt, det har nämligem varit krock med därmed bildande av långa köer. - Vi passerar Hamburg, stävar vidare mot Lübeck. Så småningom stannar vi vid en vägrestaurang för att söka få lite mat i våra tomma magar.

När vi kommer ut står det en tysk och läser namnen på bussen. Han säger att han känner till alla namnen utom ett, nämligen Rutba. Det var väl inte så konstigt att han inte hade hört talas om Rutba, det är då inte mycket att kunna. Jag beskriver platsen i några korta ordalag.

Vi fortsätter. Lübeck försvinner bakom oss, det är nu inte så mycket kvar av Tyskland för vår del. Slutligen bestämmer vi oss för att tanka, det är billigare här än i Danmark. Dock har vi väntat för länge, priset har stadigt ökat med någon pfennig ju närmare vi kommit gränsen.

Vi passerar bron över till ön Fehmarn, når sedan strax Puttgarden. Det står några bilar i kön. Vi går in till kontoret för att visa passen, visar också ett kvitto som vi fått av Herr Noller, det sade han att vi skulle visa här för att sedemera få tillbaka den skatt som betalats för motorn i Tyskland.

Vi behöver inte vänta så länge innan vi får köra ombord på färjan. Vi ser att det står några fler svenska bilar parkerade, inte så konstigt kanske. Vi går upp till de övre regionerna för att få lite förtäring och ävenså inhandla lite sprit och cigaretter.

Cirka en timmes bekväm båtfärd senare kan båten landa i Rödbyhamn. Vi kör så sakteliga ut, får vänta en liten stund i tullen. Så blir det då vår tur. Undrar vad som kommer att hända oss här. Vi får visa pass, dansken bläddrar lite intresserad. Så vill han titta där bak, vi får lyfta på madrasserna. Han säger att han bara vill kolla att vi inte smugglar in n ågon mänska, sådant har nämligen enligt honom hänt förr. - Vi får strax åka igen.

Danmark

Det börjar mörkna, snart är det alldeles mörkt ute. Tjugo mil kvar till svenska gränsen. Vi enas genast om att nattlägret bör förläggas till fäderneslandet så att alla gränspasseringar är avklarade till i morgon.

Några timmar senare har vi nått Helsingör. Det blir bara en kort väntan I kön till färjan, seden kan vi köra ombord. Vi går upp från bildäcket. Genast slås vi av den påtagligt svenska atmosfären. Här verkar alla prata svenska, snackar om att gå på bio och annat krafs. Vad konstigt det låter, så ovant det har blivit att ha idel svenska röster omkring sig!

Sverige

Vi kör av färjan på svensk mark. I kön till tullkontrollen tänker vi på den halvdruckna vinflaska vi har med oss, den vinflaska som är för mycket för att klarar tullbestämmelserna. Nåja, vi får väl se hur det går, den flaskan kan vi väl alltid slänga.

Så blir det då vår tur. Vakten lyser med en stark ficklampa på Blixtens front, där det med tydliga bokstäker står skrivet "StockhoIm-Teheran". Så ställer han en fråga till Björn, som sitter placerad bakom ratten. "Var kommer ni ifrån?" Teheran och Bagdad svarar Björn sanningsenligt. - Vaa? -Teheran och Bagdad, upprepar Björn. - Kör in till vänster där.

Vad händer nu? Vi får köra in i ett väl upplyst garage, kliver ur. - Plocka ut allting ur bilen, säger en av vakterna till oss. - Allt? - Ja, allt.

Vi suckar och sätter igång. Det här verkar som om det skall ta hela natten. Allteftersom vi plockar ur, undersöker de två vakterna alla våra grejor, sniffar, tydligen efter narkotikt. Undrar om, eller rättare när, narkotikahundarna kommer.

Vakten börjar bli på bättre humör, när de letar igenom allt mer och inget hittar. Vår halva vinflaska störs de inte alls av. Några hundar kommer till vår stora förvåning inte. Till slut säger vakterna att det räcker, vi kan börja plocka in. Skönt! Det har bara tagit drygt en halvtimme.

Vi fortsätter in i Hälsingborg, vidare ut på E-fyran. Vi är ganska ensamma så här pass sent på kvällen. Än är vi inte särdeles trötta, så vi stävar vidare.

Vi passerar Markaryd i mörkret. Det är väl bäst att stanna nu, så att vi blir pigga i morgon. Vi hittar en lämplig parkeringsplats. Här ska vi tillbringa natten. - Men vi har ju en öppnad vinflaska. Denna beslutar vi dricka upp, tar fram glas. Vinet slinker snabbt ner, gör oss än mer sö mniga. Sista natten i Blixten tänker vi, kryper ner i sovsäckarna.

Lördagen den tjugosjunde september

Det regnar när vi vaknar. Typiskt svenskt väder, reflekterar vi. Vi dricker te och äter mackor. Det regnar alltjämt när vi startar. Mörka små ländska skogar, regnigt, disigt och grått. Ett mer typiskt svenskt höstväder kunde vi inte ha önskat oss. Nåja, vi har ju för länge sedan insett att sommaren är slut för vår del.

Vi stävar vidare norrut, passerar Jönköping. Regnet upphör så småningom, till och med en och annan solstråle vågar sig fram. Linköping försvinner bakom oss. Vi börjar bli hungriga, stannar vi en liten korvkiosks-liknade restaurang.

Försäljaren stirrar storögt på alla namn på vår bil. Istanbul, läser han, och till och med Bukarest. - Vi fortsätter. Några timmar senare befinner vi oss på infarten till den spännande storstaden Stockholm. Vi beslutar ta vägen igenom centrala delarna och att även ta några bilder för att kunna jämföra med andra städer.

Inte en människa höjer på ögonbrynen när vi tar oss fram, trots alla våra vackra påmålade namn. Det känns lite ovanligt. - Lidingövägen. Ropsten, den gamla lidingöbron. Så uppför torsviksbacken, förbi lidingövallen. Vi svänger upp Fatbursstigen, parkerar utanför mitt hem. Ricki och Ruttan tittar ut genom fönstret.

Så är resan slut, resan som varat från den artonde juli till den tjugosjunde september och varit tvåtusensjuttiofem mil lång.

[del 20]